• Anonym (Bekymrad mamma)

    Min man vägrar samverka efter skilsmässan.

    Vi skilde oss för fyra år sedan. Långt äktenskap.

    Tre tonårsbarn. Maken ville avsluta, kärleken var slut. Han var färdig med vårt stora hus (som jag skött faktiskt). Han hade jobbat mycket över sista åren, mycket laptop dygnet runt, inga vänner. Ingen otrohet. Inga försök till att gå i terapi osv. Vi sålde och delade lika (han hade rätt till hälften trots att det mesta var mina arv efter äldre släktingar). Gemensam vårdnad och barnen varannan vecka. 

    Jag var mycket ledsen. Grät. Skaffade eget hus och blev plötsligt lite gladare. Dejtade lite för snabbt men blev uppskattad och glad. Blev kär och ihop med ny man med bonusbarn efter ungefär ett år. Vi har flyttat ihop i nytt hus.

    Exmaken började bli arg. Blockerar all kontakt. Träffat honom aug 2016, juni 2019 och nu igår ett telefonsamtal. En timmes likadan utskällning varje gån om att jag är psykopat och borde betala mer, jag får inte skriva på FB nåt som han inte gillar (lite oklart där, efterom han blockar det mesta).

    Exmaken pratade illa om mig direkt inför barnen och släkten, vägrade samverka med mig om ekonomi och barnens aktiviteter. Barnen kom i kläm, höll sig frivilligt hos pappa och blockerade mig som han gjort och jag har inte sett dem på ungefär fyra år nu. Jag får kanske 10 minuters samtal per år i telefon med några av dem, men får inte träffa dem på jul eller semester. Det gör mig så ledsen och deprimerad, det påverkar hälsan. Jag längtar jättemycket. Även min släkt är helt utfrusen, mormor får ett julkort som mest. Alla blir arga på mig för att det är så här. Mormor tröstar mig men börjar bli gammal.

    Jag har försökt få Socialen att ingripa men de säger att barnen har sin egen vilja och int ekan påverkas av sin pappa. Vill de frysa ut sin mamma är de i sin fulla rätt. Familjerätten är frivillig och jag får inte maken att gå dit.

    Jag är förtvivlad. Jag skriver vädjande brev till exmaken en gång i veckan, men de läser han nog aldrig. Min äldsta myndiga flicka kommer till mig men är rejält påverkad av sin pappa. Jag är egentligen värdelös ju och hon har så dåligt självförtroende. Det gör ont. Man vill bara krama och hjälpa henne glömma dessa hemska fyra år.

    Vad ska jag göra? Polsien gör ingenting. Det är ju hat, umgängesabotage, förtal och psykisk misshandel av barnen. Det är som om en sekt hade kidnappat mina barn..
  • Svar på tråden Min man vägrar samverka efter skilsmässan.
  • Liberté
    LMBK skrev 2020-03-12 10:45:09 följande:

    Du är ju mannen som skrivit om det här tidigare, eller hur? Hela historien känns igen och även ditt resonemang...eller din brist på och ditt sätt att styvnackat inte ta till dig några synpunkter.

    Du vill se om svaren du får skiljer sig när du låtsas vara kvinna?


    Jag tror nog att du är någonting på spåren för personen argumenterar likadant samt saknar helt förmåga att förstå rätt grundläggande saker eller ta till sig något som helst argument från de i tråden.

    Allt går ut på att få till någon slags snyfthistoria medan hela rättsväsendet, socialen, polisen aktivt arbeterar emot hens rättigheter.
  • Liberté
    Anonym (Bekymrad mamma) skrev 2020-03-12 09:21:30 följande:
    Du motsäger dig själv med den psykiska misshandeln. Ingen i Sverige utreds eller fälls för psykisk misshandel tots att det är olagligt. Vad tror du det beror på? Polis och domstol förstår sig inte på sådant. Betyder det att psykisk misshandel inte finns i Sverige, enligt ditt enkla resonemang?
    Bara för att poängtera för andra i tråden hur långt denna TS är och cyklar när det kommer till oförmåga att förstå grundläggande saker.

    Nej det finns ingen som är dömd för psykisk misshandel i Sverige av den enkla anledning att det inte ens finns ett brott som heter så.
    Däremot finns detta.

    5 §  Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1998:393).

    Voilá , och det döms en del personer för detta varje år. 
  • LMBK
    Anonym (Bekymrad mamma) skrev 2020-03-12 11:11:29 följande:

    Vilka argument är det jag ska ta till mig, menar du? Och som jag brister styvnackat att lyssna på? Jag har seriöst försökt bemöta inlägg av varierande kvalitet ovan. Har du några råd själv att ge?

    - Jag skulle inte dejtat nya män på mina barnfria veckor och blivit kär ett år efter skilsmässan? Jag skulle fokuserat på att vara mamma fast barnen då inte bodde hos mig? P g a detta får jag skulle mig själv att pappan håller barnen avskilda?

    - Jag skulle vetat från början hur detta skulle utvecklas och vidtagit kraftiga rättsliga åtgärder omedelbart. Jag skulle aldrig trott på pappans ord att han skulle samverka vänligt. P g a min nativitet ska jag nu ge upp och glömma mina barn?

    - Jag skulle tvärtom inte agerat utan låtit pappan hållas med avskilda barn och blockerade kommunikationsvägar, han hade kommit till sans och börjat samverka normalt om jag inte hade stött på varje vecka och visat att jag längtar så efter mina barn? Detta har jag ju faktiskt provat långa tider i början, men det är nog det dummaste råd som finns i den här sortens umgängensabotaget. Det vanligaste rådet också.

    - Det finns gott om liknande historier överallt, särskilt på forumet skilsmässa.se. Oftast är det män som råkar ut för hämndlystna exfruar, men jag känner numera ett tiotal mammor som genomlider samma helvete som jag.


    Jag har gett dig råd tidigare när du hade ett manligt alias här, du var totalt oemottaglig den gången och du verkar inte ha förändrats det minsta. Du förnekar inte ens att du är man men nu låtsas vara kvinna...varför?

    Antingen så trollar du totalt och sitter barnlös i dina föräldrars källare eller så har du någon sorts mentala problem. Även jag är glad om det är så att din familj kommit bort från dig, det verkar som att dom räddat sig från något rätt sjukligt.
  • Anonym (Bekymrad mamma)
    LMBK skrev 2020-03-12 12:11:22 följande:

    Jag har gett dig råd tidigare när du hade ett manligt alias här, du var totalt oemottaglig den gången och du verkar inte ha förändrats det minsta. Du förnekar inte ens att du är man men nu låtsas vara kvinna...varför?

    Antingen så trollar du totalt och sitter barnlös i dina föräldrars källare eller så har du någon sorts mentala problem. Även jag är glad om det är så att din familj kommit bort från dig, det verkar som att dom räddat sig från något rätt sjukligt.


    Så dina råd är inte tydligt uttalade. Istället beskyller du mig för att sitta barnlös i mina föräldrars källare och trolla allt detta jobbiga? Jag är totalt oemottaglig för argument och försöker inte heller bemöta dem och förklara? Jag är egentligen en man? Skulle det gjort skillnad? Jag låtsas vara mamma... jag har mentala problem och mina barn har räddats från mig som är sjuklig?

    Oj, detta faller verkligen tillbaka på dig själv. Jag skrattade när jag läste och är imponerad över din illvilja och avsaknad av förståelse och argument. Vem kanske sitter barnlös hemma i sina föräldrar källare och kanske har mentala problem? Jag hoppas att du får någon att hålla kär och går ut i solen och njuter av livet. Och att du slipper otäckt umgängessabotage.
  • Anonym (tingsrätten)

     Det du kan göra är att starta en rättsprocess om de omyndiga barnen där du i första hand får ett umgängesavtal fastställt (att du inte gjort det på fyra år övergår mitt förstånd). Du skulle kunna begära enskild vårdnad om rätten bedömer att exmaken inte kommer att samverka men har han haft hela omsorgen om dem och du knappt träffat dem är chanserna begränsade. Barnen kommer att höras och om de då säger att de inte vill träffa dig är det upp till rätten att ta ställning till det.

  • Anonym (Bekymrad mamma)

    Jag har förklarat ovan varför jag inte direkt gick till domstol för fyra år sedan, om jag bara hade vetat att detta aldrig skulle ta slut....

    Min jurist har skissat på det scenario du beskriver för ungefär ett år sedan. HD bekräftade Svea Hovrätts dom våren 2019 i det s k Gotlandsmålet där föräldern som utsatts för umgängesabotage, förtal och mångårig blockering fick ensam vårdnad för att han var den ende föräldern som kunde säkerställa barnens rätt till umgänge med båda sina föräldrar.

    Men i vårt fall är det som du skriver oklart om barnen vågar eller kan trotsa sin pappa när de hörs i domstolen. Domstolen skulle nog anse att förtal kan bevisas enligt juristen men det tas lätt på i vårdnadstvister med marginell påföljd.

    I julas när äldsta flickan kommit till mig bedömde juristen att det ändå skulle kosta ca 100-150 tkr att dra detta i domstol med osäker utgång samt att det skulle dröja länge innan domstolen öht tar upp tvisten, sannolikt skulle vi då även hänvisas till familjerätten osv.

    Sammantaget är det i praktiken inte lätt, snabbt och smidigt att få detta avgjort i domstol. Olycksföräldrar i samma sits - en pappa fick bra dom för sin 9-årige son hösten 2018 men sedan dess har mamman inte låtit pojken träffa eller prata med sin pappa ens en minut. Socialen fick i deras dom uppdraget att stötta familjen men de har belåtet förhalat allt stöd till familjen med hänvisning till sin egen bristande kunskap i detta utländska fenomen föräldrafientlighet. I deras fall valde domstolen att inte sätta viten i domen på den förälder som inte följer domslutet, för det behövs nu en ny omgång i domstol osv

    Så du ser, tingsrätter är kanske det som i framtiden kan lösa upp detta och påverka Socialen och familjerätten till att förstå problematiken, men vi är långt därifrån i dagsläget. Sverige har i praktiken dåligt skydd för barn och föräldrar som utsätts för den här sortens umgängesabotage med ungdomar.


    Anonym (tingsrätten) skrev 2020-03-12 14:03:56 följande:

     Det du kan göra är att starta en rättsprocess om de omyndiga barnen där du i första hand får ett umgängesavtal fastställt (att du inte gjort det på fyra år övergår mitt förstånd). Du skulle kunna begära enskild vårdnad om rätten bedömer att exmaken inte kommer att samverka men har han haft hela omsorgen om dem och du knappt träffat dem är chanserna begränsade. Barnen kommer att höras och om de då säger att de inte vill träffa dig är det upp till rätten att ta ställning till det.


  • Anonym (Bekymrad mamma)

    Nja, det är nog inte jag som cyklar utan du som just googlat lite?

    Att Sverige inte har klara lagar om psykisk misshandel visar väl på ett förbättringsområde för lagstiftaren? Inte helt tidsenligt. Staterna Ney York, Irland, Rumänien, Mexiko och Brasilien ligger längre fram tydligen.

    Polisen och Socialen resonerar inte så som du säger - förtal och att vägra samverka inom genemsam vårdnad, umgängesabotage osv nämns. 

    Psykisk misshandel är ett växande problem och ingår i fridskränkningar i nära relationer - den som begår övergrepp använder ofta många verktyg, inte bara att slå.

    Juristen pratar också om de svårigheter juridiskt som du är inne på och vi skulle därför i en tvist i domstol helt koncentrar oss på långvrigt passivt aggressivt umgängesabotage och förtal så barnen hamnar i onödig loajlitetskonflikt. Att jag kan och vill samverka är uppenbart, och även att jag är en alldels vanlig kärleksfull och duglig förälder.

    De personer som du enkelt refererar till som dömda är det i stort sett alltid för just vållande av fysksik kroppskada, förstår du det? Så du inte cyklar iväg...


    Liberté skrev 2020-03-12 11:47:42 följande:
    Bara för att poängtera för andra i tråden hur långt denna TS är och cyklar när det kommer till oförmåga att förstå grundläggande saker.

    Nej det finns ingen som är dömd för psykisk misshandel i Sverige av den enkla anledning att det inte ens finns ett brott som heter så.
    Däremot finns detta.

    5 §  Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1998:393).

    Voilá , och det döms en del personer för detta varje år. 
  • Anonym (Bekymrad mamma)
    Liberté skrev 2020-03-12 11:47:42 följande:
    Bara för att poängtera för andra i tråden hur långt denna TS är och cyklar när det kommer till oförmåga att förstå grundläggande saker.

    Nej det finns ingen som är dömd för psykisk misshandel i Sverige av den enkla anledning att det inte ens finns ett brott som heter så.
    Däremot finns detta.

    5 §  Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1998:393).

    Voilá , och det döms en del personer för detta varje år. 
    https://polisen.se/lagar-och-regler/lagar-och-fakta-om-brott/brott-i-nara-relationer/
  • Anonym (Bekymrad mamma)
    Liberté skrev 2020-03-12 11:47:42 följande:
    Bara för att poängtera för andra i tråden hur långt denna TS är och cyklar när det kommer till oförmåga att förstå grundläggande saker.

    Nej det finns ingen som är dömd för psykisk misshandel i Sverige av den enkla anledning att det inte ens finns ett brott som heter så.
    Däremot finns detta.

    5 §  Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1998:393).

    Voilá , och det döms en del personer för detta varje år. 
    Jag har alltså en oförmåga att förstå grundläggande saker? Jag är ute och cyklar. Medan du förstår sådan här enkla saker väl? Barnen är egentligen myndiga och myndigheterna hanterar detta klokt, kraftfullt, snabbt och rättvist?

    Du försöker verkligen trycka ner mig för att jag ska inse att jag är dum i huvudet och inte förtjänar att träffa mina barn som jag har vårdnad om. Det är lite oklart om du tycker att jag ska försvinna och suddas ut eller något annat? Pappan vill at tjag ska just så försvinna helt och hållet. Barnen ska inte ha en mamma längre, tycker han.

    Hade du försökt trycka ner en pappa lika mycket, eller är det just mammor som du tycker illa om?
  • LMBK
    Anonym (Bekymrad mamma) skrev 2020-03-12 12:22:34 följande:
    Så dina råd är inte tydligt uttalade. Istället beskyller du mig för att sitta barnlös i mina föräldrars källare och trolla allt detta jobbiga? Jag är totalt oemottaglig för argument och försöker inte heller bemöta dem och förklara? Jag är egentligen en man? Skulle det gjort skillnad? Jag låtsas vara mamma... jag har mentala problem och mina barn har räddats från mig som är sjuklig?

    Oj, detta faller verkligen tillbaka på dig själv. Jag skrattade när jag läste och är imponerad över din illvilja och avsaknad av förståelse och argument. Vem kanske sitter barnlös hemma i sina föräldrar källare och kanske har mentala problem? Jag hoppas att du får någon att hålla kär och går ut i solen och njuter av livet. Och att du slipper otäckt umgängessabotage.
    Beskyller, nej ordet antingen betyder något annat än det :) Du har fått mina råd redan när du sa dig vara en förfördelad pappa för några månader sedan.

    Nej, inget faller på mig. Det är inte jag som byter kön hux flux...jag tänker...borderline eller kanske narcissism om du inte trollar. Det skulle förklara varför mamman vill hålla barnen borta från dig.

    Jag har en mycket bra relation med mina barns pappa men tack för din "omsorg" :D Min nuvarande partner står på mycket god fot med mitt ex, jag är mån om människor i min omgivning och det verkar ge god utdelning. Något för dig att pröva?
Svar på tråden Min man vägrar samverka efter skilsmässan.