Styvmamma-upproret

Jaha.... I så fall får man inse sitt misstag och separera!

Alltid samma trötta råd, att skilja sig. För det går helt enkelt inte att diskutera problemet. Men då tycker jag att du lämnar tråden och slutar att hoppa in i trådar där du ändå inte bidrar med nåt.

Två i övre tonåren, numera vuxna. De kom vh och en natt mitt i veckan.

Tre gemensamma. 

När första kom så var särkullarna hos oss, det var jobbigt med omställningen och att dessutom ha dem här tärde rejält på humöret, jag var irriterad tills de åkte hem igen. Jag kommer inte ihåg hur många dagar de var här, men enligt mig alldeles för många. 

När tvåan kom så var de lyckligtvis inte här. Det funkade så dåligt när de var här att han drog ner umgänget den dagen de var här mitt i veckan. Han hann inte med både småbarnen, jobbet och sen att de stora skulle curlas.

Umgänget upphörde helt mellan tvåan och trean eftersom särkullarna blev myndiga. 

Det tar på krafterna att precis allt skulle dras till sin spets hela tiden. Det var även jobbigt när han började ställa krav på särkullarna att de skulle agera sin ålder, de var så vana vid att inte behöva varken göra något eller ens tänka själva att de liksom bara satt där och gapade fånigt. 

Det var mer än en gång jag fick gå ut och ta en nypa frisk luft för att inte fara i luften. Man gick och samlade på sig en massa irritation, som maken fick för sen. Någon gång i början försökte han dra barnkortet och du tycker inte om dem kortet, det hade han inte mycket för, för jag svarade helt ärligt att nej jag tycker inte om dem, så det slutade han med rätt snabbt igen.

Jag undviker dem helst fortfarande, den ena har dock blivit ok som vuxen. Den andra är fortfarande likadan och är universumsmitt och har en riktig besserwisser sambo, som jag åtminstone inte är ensam om att inte gilla. 

Jag kommer inte hålla kontakten med dem om maken går bort eller vi skiljer oss. 

Med tanke på den ilska, bitterhet och hat du ger uttryck för i denna tråden så är det inte det minsta förvånande att din styvfamilj gått åt h-vete. Bara att lära av dina misstag och starta upp ett nytt liv som varannan vecka ensamstående förälder.

Och innan du kallar mig idiot, så kan jag meddela att jag har levt i en underbar familj med flera bonus barn samt gemensamt!

Har varit bonusmamma i tidigare relationer också och har fortfarande kontakt med både mamman och dottern efter ca 20 år.

Fundera lite på din attityd och ditt agerande så kanske du får en större förståelse om varför er relation var dödsdömt?!

Ja, hur kan det komma sig? Att vi styvmammor ska hålla tyst om våra problem bara för att vi valde en man med barn sedan tidigare? Nej, bort med det. Strunta i att du blir kallad styvhäxa, styvmamma. Ut med det. Ingen kan på förhand föreställa sig att mannen man älskar ska behandla ens framtida barn olika eller orättvist.

Två i övre tonåren, numera vuxna. De kom vh och en natt mitt i veckan.

Tre gemensamma. 

När första kom så var särkullarna hos oss, det var jobbigt med omställningen och att dessutom ha dem här tärde rejält på humöret, jag var irriterad tills de åkte hem igen. Jag kommer inte ihåg hur många dagar de var här, men enligt mig alldeles för många. 

När tvåan kom så var de lyckligtvis inte här. Det funkade så dåligt när de var här att han drog ner umgänget den dagen de var här mitt i veckan. Han hann inte med både småbarnen, jobbet och sen att de stora skulle curlas.

Umgänget upphörde helt mellan tvåan och trean eftersom särkullarna blev myndiga. 

Det tar på krafterna att precis allt skulle dras till sin spets hela tiden. Det var även jobbigt när han började ställa krav på särkullarna att de skulle agera sin ålder, de var så vana vid att inte behöva varken göra något eller ens tänka själva att de liksom bara satt där och gapade fånigt. 

Det var mer än en gång jag fick gå ut och ta en nypa frisk luft för att inte fara i luften. Man gick och samlade på sig en massa irritation, som maken fick för sen. Någon gång i början försökte han dra barnkortet och du tycker inte om dem kortet, det hade han inte mycket för, för jag svarade helt ärligt att nej jag tycker inte om dem, så det slutade han med rätt snabbt igen.

Jag undviker dem helst fortfarande, den ena har dock blivit ok som vuxen. Den andra är fortfarande likadan och är universumsmitt och har en riktig besserwisser sambo, som jag åtminstone inte är ensam om att inte gilla. 

Jag kommer inte hålla kontakten med dem om maken går bort eller vi skiljer oss. 

Vågar du inte skriva vad du menar? Svårt med formuleringarna?

Ingen kallar dig häxa om du inte beter dig som en. Jag känner flera män framförallt som är bonuspappor och dom ÄR verkligen extrapappor till barnen, dom förtjänar att kallas för ?bonus?. Dom älskar barnen som sina egna och engagerar sig för dom.

Konstigt nog verkar män mycket trevligare att ha som extraföräldrar än många kvinnor.

Du och många andra som skriver i tråden är ingenting - mammor, ni har ingen föräldraroll med den inställningen.

Ingen Förälder man vill ha iaf, fy f.