Styvmamma-upproret

Två i övre tonåren, numera vuxna. De kom vh och en natt mitt i veckan.

Tre gemensamma. 

När första kom så var särkullarna hos oss, det var jobbigt med omställningen och att dessutom ha dem här tärde rejält på humöret, jag var irriterad tills de åkte hem igen. Jag kommer inte ihåg hur många dagar de var här, men enligt mig alldeles för många. 

När tvåan kom så var de lyckligtvis inte här. Det funkade så dåligt när de var här att han drog ner umgänget den dagen de var här mitt i veckan. Han hann inte med både småbarnen, jobbet och sen att de stora skulle curlas.

Umgänget upphörde helt mellan tvåan och trean eftersom särkullarna blev myndiga. 

Det tar på krafterna att precis allt skulle dras till sin spets hela tiden. Det var även jobbigt när han började ställa krav på särkullarna att de skulle agera sin ålder, de var så vana vid att inte behöva varken göra något eller ens tänka själva att de liksom bara satt där och gapade fånigt. 

Det var mer än en gång jag fick gå ut och ta en nypa frisk luft för att inte fara i luften. Man gick och samlade på sig en massa irritation, som maken fick för sen. Någon gång i början försökte han dra barnkortet och du tycker inte om dem kortet, det hade han inte mycket för, för jag svarade helt ärligt att nej jag tycker inte om dem, så det slutade han med rätt snabbt igen.

Jag undviker dem helst fortfarande, den ena har dock blivit ok som vuxen. Den andra är fortfarande likadan och är universumsmitt och har en riktig besserwisser sambo, som jag åtminstone inte är ensam om att inte gilla. 

Jag kommer inte hålla kontakten med dem om maken går bort eller vi skiljer oss. 

Eller styvpappa-upprop ...

Ha just så m mitt x. Hon mjäkade och curlade som fan

med sina barn.

Min dotter såg ju skillnaden och ville då bo heltid hos mamma

Efter ett tag pallade jag inte längre - kärringen åkte ut

och min dotter och jag har nu bra kontakt.

Ångrar inte en sekund mitt beslut.

Jag har också träffat flera av dessa fantastiska styvpappor som i vissa fall har beklagat sig över att de vill lämna relationen eftersom partnern inte vill skaffa gemensamma barn, de barn som hon har sen tidigare borde ju räcka för honom och så funkar det tyvärr inte.

Sen är det som så att det är ingen slump att det går bättre för bonuspapporna än för bonusmammorna och det beror inte på inställningen som du verkar tro. Det beror oftast på att kvinnor är överlägsna här på att ta in en ny partner i sfären och ge honom plats i sin flock utan att vara styrd av sina barns pappa, män är sämre på detta. Sen är ju en bonuspappa helt fantastisk och räknas som extrapappa om han steker pannkakor till ungarna en gång. En bonusmamma krävs det mer av helt enkelt just pga att kvinnor döms mycket hårdare än män. Det är den krassa sanningen men det är du nog för grinig för att förstå. Du är nog lite för bitter och svartsjuk av dig!

Vet inte vad du snackar om. Bonuspapporna jag känner gör ALLT för barnen. Leker med dom varje dag, läser godnattsagor, vabbar, har egentid med barnen och hittar på saker, tar ansvar hemma. Framförallt så älskar dom barnen och har en jättefin relation med dom. Trots att i minst ett fall så är ?biopappan? helt sjuk i huvet och har hotat mamman till livet samt trakasserat dom och skickat hat-sms till ?bonuspappan?.

Ta av dig din jävla martyrtröja, den är bara narcissistisk.

Jag är också kvinna. Jag har valt min partner för att han är fantastisk. Jag har valt bort en massa män som jag har varit attraherad av och förälskad i för att dom inte varit tillräckligt pålitliga.

Dom enda som är offer i er situation är barnen och du sabbar deras liv genom att igla dig fast i deras hem och förpesta tillvaron i deras egen familj.

Det är DU som är vuxen och har ett ansvar att göra slut och flytta!

De har ju aldrig bott ihop direkt, stor åldersskillnad och träffas inte så ofta, så de har samma relation som med andra släktingar man träffar ibland. När de var mindre så var de roliga vuxna gäster man kunde leka med.

När våra tre pratar om sina syskon så syftar de på de som är riktiga syskon, alltså våra gemensamma. 

Jag antar att särkullarna gör likadant.

Vi gör likadant, frågar någon efter syskon till ett av de gemensamma så brukar vi bara nämna de gemensamma tre. Någon gång vid läkarbesök har det varit relevant att nämna särkullarna också, men oftast inte.