Jo jag håller med! Uppror och uppror, har ingen pistol mot huvudet men jag väljer att stanna kvar för att jag inte vill lämna mina barn på halvtid med en pappa som drivs av dåligt samvete över sin förstfödda egoist.
Mitt krav om vi skulle separera är att han tar våra barn motsatt vecka som hans 16 åring är här. Det går inte annars för de skulle väl hinna drunkna på fredagen och han skulle väl märka det under söndagen med tanke på hur högintensiv hans barn sen tidigare är.
Det är ju dock så det är? Tycker man att man "inte alls kunde ha vetat hur det skulle bli" har man varit rätt oansvarig och inte tänkt längre än vad näsan räcker.
Vet man om att ens partner har barn sen innan, borde man också veta att ens egen relation kommer bli mer komplicerad på grund av det och att det aldrig kommer kunna bli helt rättvist mellan dessa bonusbarn och eventuella gemensamma barn. De har helt olika utgångspunkter och det kommer aldrig kunna vara samma dynamik mellan alla föräldrapar och barnen.
Visst, TS bonusbarn kanske får dyrare presenter och aktiviteter, men de gemensamma får bo med både mamma och pappa 100%. Det kommer aldrig bli lika för dem. Så är det bara.
Man kan inte komma och grina sen för att man tycker att det blev jobbigt, när man borde ha vetat mycket väl vad det var man gav sig in på när man hoppade in i en sån här familjekonstellation. Man måste ta lite eget ansvar här och inse att man valde sin egen situation. Vill man inte ha sånt här tjafs skaffar man inte flera ungar med någon som redan har barn sen innan.
Med tanke på den ilska, bitterhet och hat du ger uttryck för i denna tråden så är det inte det minsta förvånande att din styvfamilj gått åt h-vete. Bara att lära av dina misstag och starta upp ett nytt liv som varannan vecka ensamstående förälder.
Och innan du kallar mig idiot, så kan jag meddela att jag har levt i en underbar familj med flera bonus barn samt gemensamt!
Har varit bonusmamma i tidigare relationer också och har fortfarande kontakt med både mamman och dottern efter ca 20 år.
Fundera lite på din attityd och ditt agerande så kanske du får en större förståelse om varför er relation var dödsdömt?!
Du förstod helt uppenbart absolut ingenting av det jag skrev.
Nej, ts bör lära av sitt misstag och INTE leva i någon styvfamilj eftersom hon inte klarar av det.
Alla människor är unika, vissa kan inte bli astronauter och vissa klarar inte av att leva med andras barn.
Själv kan jag inte längre arbeta med mitt drömyrke efter att ha fått barn. Då får man ändra spår i livet, sorgligt men så är livet. Man kan inte få allt.
Jaha.... I så fall får man inse sitt misstag och separera!
Ingen kallar dig häxa om du inte beter dig som en. Jag känner flera män framförallt som är bonuspappor och dom ÄR verkligen extrapappor till barnen, dom förtjänar att kallas för ?bonus?. Dom älskar barnen som sina egna och engagerar sig för dom.
Konstigt nog verkar män mycket trevligare att ha som extraföräldrar än många kvinnor.
Du och många andra som skriver i tråden är ingenting - mammor, ni har ingen föräldraroll med den inställningen.
Ingen Förälder man vill ha iaf, fy f.
Vet inte vad du snackar om. Bonuspapporna jag känner gör ALLT för barnen. Leker med dom varje dag, läser godnattsagor, vabbar, har egentid med barnen och hittar på saker, tar ansvar hemma. Framförallt så älskar dom barnen och har en jättefin relation med dom. Trots att i minst ett fall så är ?biopappan? helt sjuk i huvet och har hotat mamman till livet samt trakasserat dom och skickat hat-sms till ?bonuspappan?.
Ta av dig din jävla martyrtröja, den är bara narcissistisk.
Jag är också kvinna. Jag har valt min partner för att han är fantastisk. Jag har valt bort en massa män som jag har varit attraherad av och förälskad i för att dom inte varit tillräckligt pålitliga.
Dom enda som är offer i er situation är barnen och du sabbar deras liv genom att igla dig fast i deras hem och förpesta tillvaron i deras egen familj.
Det är DU som är vuxen och har ett ansvar att göra slut och flytta!
Ja för tänk att jag känner en underbar tjej som har två barn med sin man, ett gemensamt och ett som han har med sitt ex.
Hon är så fin även med hans barn och dom är en familj allihop.
Det var inte lätt med hans ex i början men min bekant har inte gjort något fel i ekvationen. Dom har en jättebra relation, hon och barnet.
Det är så det ska vara om man ska bo ihop med barn. Annars får man låta bli.
Ingen tvingar dig att kalla dig nånting och framförallt tvingar ingen in dig i barnens hem, liv och uppväxt, det ligger BARA på dig.
Hur går det för er styvmödrar/bonusmammor i tråden?
Var syftet med tråden att få sympatier, och i så fall, känner ni att ni får det?
Jag säger som du, jag är personligen inte heller ute efter några sympatier och jag är förbannat trött på dom som tycker att "styvmammor" är lovligt villebråd att kasta skit på.
Jag har hört allt för många historier om kvinnor som går in i väggen för att de har liknande historia som du har, och jag har också min historia, där saker som man aldrig hade kunnat tänka sig, inte var ett dugg förberedd på, och detta just i samband med att man får barn. Jag har hört allt för många liknande historier och ändå, när man väljer att sträcka ut en hand för att be om hjälp så finns där folk som hellre ger dig en örfil.
Jag är inte ute efter att få sympatier ifrån osympatiska människor. Jag vill nå ut till andra kvinnor som har upplevt samma svårigheter. Om en enda kvinna läser det här och känner att hon varken är ensam eller först med att uppleva det, då är jag nöjd. Det är så otroligt viktigt att prata om det här.
Jag bad om hjälp på bvc och mvc, detta var några år sen nu, men det var ju tydligt att de inte hade någon som helst kunskap. Det är faktiskt helt otroligt, med tanke på hur ofta jag hör om kvinnor som drabbats av depression, gått in i väggen, och som lider av det flera år efteråt, ändå är det här inget som man prioriterar. Vad kommer det sig?