Styvmamma-upproret

Det där du beskriver är du inte ensam om. Antingen de lyckas driva igenom eller om de kämpar för att få pappan att fatta. Det är väldigt intressant att man hör det här återigen, en pappa som måste underhålla sina äldre barn och gärna tycker att kvinnan ska ta hand om deras gemensamma barn under tiden. Som att det är hennes lott att vara ensamstående förälder till de gemensamma när nu han är det med de första. En del tycker ju även att de behöver vila upp sig den veckan de inte har sina tidigare barn. Så att hon får ta de gemensamma själv mest hela tiden. Ena veckan är det party med de tidigare barnen, nästa vecka är det vila. 

Nej, jag håller med dig, låta honom jobba. Vill han arrangera storslagna äventyr för sina tidigare barn, låt honom göra det, så länge han orkar med storslagna äventyr för era gemensamma också. Sen förstår jag att alla inte känner att man vill skicka med sitt barn på samma äventyr, om man känner att de riskerar att bli bortglömda under den tiden. Då är det bättre att han delar upp sin tid. 

Jag dumpade också över ansvaret på honom, hälften.

Det gjorde att han tvingades börja säga nej till de stora. Det var omskakande för dem, det var ett ord de aldrig hört innan.

Här säger du emot dig själv. Först skriver du att de inte hade träffats oftare ändå, utan dig i bilden, men sedan skriver du att han visst började säga nej till de stora eftersom du dumpade ansvar på honom. Hur ska du ha det?

Nyfiken på vilka rikspuckon som gör en tumme ner på något så självklart att man delar på ansvaret för sina barn. Som sagt det är viktigare att curla sönder halvvuxna barn än att styvmamman ska få avlastning för de gemensamma..

Nej, verkligen inte konstigt at ställa krav. Det går inte att fortsätta som förut när det kommer ett till barn. Tyvärr kommer det inte naturligt för alla pappor att fördela sina resurser på ett rimligt sätt. 

Det drevs till sin spets ganska snabbt, och iom omställningen och tröttheten så blev jag rätt bitsk. Men turbulent var det, det var en lång period kantad av mest bråk. Det var ingen direkt rolig period och jag var rätt trött på alltihop.

Det där låter som ett tufft första år som mamma. Jag kan förstå att du gick in i väggen. Du hade väl inte tänkt att du skulle bli ensamstående mamma fastän du bodde ihop med pappan. 

Jag var inte heller särskilt tuff den första tiden som mamma. Ifrågasatte mig själv, kände många gånger att något var fel men ifrågasatte mig själv före jag ifrågasatte nån annan. 

Det där är ju inte lätt. Vad hade hon för ursäkt att inte ha sina egna barn hos sig själv? Du behöver inte berätta men sånt där förbluffar mig.

Men det är ju fullt förståeligt att man ser hur det påverkar honom, hur han sliter, tills man kommer fram till att man själv tar lika mycket av den smällen och att det bara är han som har makten att göra någon förändring. Jag antar att du satte honom att jobba sen när du kom på det? 

Finns visst fler rikspuckon, eftersom mina förslag om hur pappan skall ta ansvar för sina barn också fick en tumme ner -eller så är det samma person som inte gillar någotdera.

Det där är så obehagligt, och det är inte första gången jag hör det heller. Det där är så sjukt. Att hon ska avgöra hur det ska vara i ert hem under den viktigaste tiden i ditt och ditt barns liv. Helt sjukt. Så många kvinnor jag har hört, som fått sin första tid med sitt första barn förstört av att exet haft åsikter om hur de ska göra och att han ska ha deras barn mer än tidigare är helt sjukt.