Knäckt av alla försök

Jag har endometrios. Men läkaren, som visste det, sa inte att var en chokladcysta.. Ska visst skickas en remiss nu till kvinnokliniken men fick mail från läkaren där hon skrev att jag inte ska oroa mig, men inget om vad det kan vara för cysta! Vet inte om jag blir mer eller mindre orolig när hon skriver så :/. Är dermoid-cystor godartade?

Hej! Jag och min sambo har nu försökt att få barn i ca 2,5 år utan att lyckas. Jag trodde att det skulle vara lätt som en plätt och var till och med rädd att börja försöka för tidigt utifall barnet skulle krocka med mina studier. De första 3 eller 4 månaderna var jag stensäker på att jag blivit gravid. När jag inte blev gravid började jag dock undra. Jag hängde mycket i trådarna under "planerar barn" här på familjeliv och skrev varje månad med andra hoppfulla och analyserade symptom. Efter nästan ett år så orkade jag dock inte längre hålla på och jag tappade hoppet mer och mer.

Min sambo tänker att inget är fel och att det bara tar tid eftersom att det är första barnet. Han vill egentligen avvakta med utredning, Jag funderade ett tag på att göra en privat utredning på mig själv men det är ju sabla dyrt. Dessutom kan det ju även vara honom det är något fel på. Jag har köpt ägglossningstest till mig själv och får ägglossning varje månad som det verkar. Jag har dock inte testat regelbundet varje månad. Jag har även köpt fertilitetstest för honom men han skjuter upp sitt test och vill inte känna press på sig att göra det. Han ska dock göra det nästa vecka som det verkar.

Nästa onsdag ska jag till gynekologen och göra cellprovstagning. Jag frågade om jag kunde kolla så att allt är som det ska men det kan jag inte där. Vi skulle dock prata mer om det då. Nu börjar jag bli less på att inte göra något. Att veta att vi kommer att påbörja något snart gör mig lugn. Dock vill sambon helst vänta till efter sommaren. Jag vill göra vår utredning omgående för att se så att allt är ok. Om något måste fixas så vill jag inte slösa bort en massa mer månader på att inte kunna göra det.

Om ni har försökt i minst 12 månader utan plus så kontakta direkt Kvinnokliniken på närmaste sjukhus för utredning. Vänta inte, det kan vara flera månaders kö !

Ja, det har jag påpekat men sambon tänker att det kommer när det kommer. Beroende på vad gynekologen säger nästa vecka så bokar jag kanske en tid för utredning. Jag fyller snart år och sambon frågade vad jag önskade mig. Jag önskar att vi gör en utredning. Eftersom vi vill ha fler än ett barn och jag snart är 33 år så börjar jag bli lite stressad. Det vore fantastiskt att kunna bli gravid under 2018.

Hej, känner igen mig i dina känslor även om vi inte kämpat lika lång tid. Vi är på försök 9 och då har vi verkligen försökt med mys dagligen under fertil period + ÄL test alla månader. Fått utslag på alla. I början kände jag mig gravid jämt. Men nu så känns det som ett skämt att jag ska se detta plus. Det känns nästan lite övernaturligt...

Jag hoppas verkligen att jag med denna tråd får följa er till ett plus.

Gyllene prinsessa. Upp till 90% blir gravida inom 2 år. Efter 2-3 år är spontana graviditeter ovanliga men förkommer såklart. Jag tycker absolut ni ska söka hjälp nu, som du själv säger, du är snart 33. Din man verkar rädd?

9e försöket åt skogen här! Nästa bli 10e! Känns helt ologiskt att ja kommer få plus inom närmsta tiden. När det gått ett år kommer vi söka hjälp. Ska bara få med min sambo på att vi faktist KAN få hjälp. Just nu är det mest jag som oroar mig.....

Ja, nu måste det snart börja hända något.

Jag vet inte om han är rädd. Han är ibland skeptisk till rön och vad de lärde säger. Han tänker att vi är fertila så länge vi känner sexlust. Det gör vi ju men vi blir ju tydligen inte gravida ändå.

Jag bokar nog eventuellt in ett första möte för att påbörja en utredning. Han kommer säkert på bättre tankar om han blir "tillrättavisad" av en läkare. Jag tror att han kanske vill tro att allt är bra och därför inte riktigt tänker att det är viktigt att göra än. Undrar om det är skillnad på män och kvinnor i detta. Jag vet att det kanske inte är superbråttom men vill inte vara alltför gammal när jag får mina barn.

Jag blir väldigt peppad och bestämd inför en eventuell utredning, han känner sig lite mer pressad. Jag ska prata med honom om det hela i helgen. Det är viktigt att vi gör det tillsammans och att han är delaktig av fri vilja.

Det är så jobbigt att inte veta OM något är fel och i så fall VAD.

Jag hoppas också att vi kan få ett plus! Får försöka skriva här om vårt äventyr. Så trist dock att behöva skriva i denna tråden istället för de andra BIM-trådarna... :(

Jag känner igen mig mycket i vad ni alla skriver. Vi är riktiga kämpar! Vi har försökt i 2,5 år, drog ut på tiden för utredning för det var verkligen ett bakslag. Men i april tog vi kontakt med en privat klinik, och det är inte så himla dyrt, egentligen. Vi betalade 5000 kr och då fick vi svart på vitt för mig och min sambo. Allt såg bra ut och läkaren var optimistisk men fortfarande ingen graviditet så nu kör jag med gonal f spruta och letrozol (trots att allt tyder på att jag ägglossar) om detta inte fungerar blir det IVF.

En sak jag har lärt mig, är att hålla kampen för mig själv..de flesta i min närhet vet om vad vi går igenom. Men har man själv aldrig fått kämpa för ett plus på stickan så har man absolut ingen aning om vad man går igenom. Vissa kan dela smärtan med en utan ge otaliga dåliga och dumma råd men 95% av fallen av dem i min närhet ska lösa vårt problem med att ligga mer, ta ÄL tester, slappna av, tänk inte på det, ?jag vet ett par som precis skulle adoptera också blev dem gravid? osv osv. Det hjälper inte ett dugg..den sämsta är ?det kan vara en psykologisk spärr, tänk inte på det?. Jag är otroligt less på det och dem förstår inte heller. Den enda som jag typ kan prata med nu är min mamma som lyssnar utan ska komma med expert hjälp, hon har lärt sig det efter två år.

Jaa, de välmenande råden är inte alltid roliga att tacklas med. ?Slappna av så kommer det, för det hände den och den...? Just den kommentaren gör att man känner sig skyldig, som att ens starka önskan att få bli gravid istället är anledningen till att man inte blir det. Jag försöker att tänka att en graviditet inte är så lätt som skolan och samhället försökte/försöker intala en. Det som det går bra för, är de som är öppna med sina historier. Jag tror vi är många som kämpar i det tysta. Man ser en gravidmage och tänker; där går ?en? till, men vi vet ju inte om det är typ ?varandra? vi ser. Par som äntligen lyckats på ett eller annat sätt.

Precis som någon tidigare skrev, lyssna på ruvarpodden, den ger (hitills) lite pepp och igenkänningsfaktor!