Jag bryter ihop, orkar inte längre med barnlösheten och det eviga kämpandet.
Jag skriver här för att jag har brutit ihop totalt, jag äts upp inifrån och är djupt deprimerad.
Har alltid varit glad, positiv och har en bra relation. Eller den var bra, nu börjar den rasa samman pga allt!
Vi har försökt så länge med att skaffa barn utan att lyckas. I början så tar man det som det kommer men när det har gått en tid så kommer uppgivenheten över en varenda vidriga månad när den där äckliga mensen kommer. Den kommer jämt, inte ens ett jävla missfall eller utomkved får jag (förlåt om jag sårar nån för det är inte min mening). Igår kom den igen och då klappade jag ihop. Söp ner mig och grät mig själv till sömns.
Vet att det finns hjälp att få men min sambo vill inte i dagsläget, han är så himla säker på att det ska lösa sig naturligt (såklart han tror det eftersom han har barn redan).
Jag orkar inte må såhär dåligt längre, jag vet inte var jag ska ta vägen. Tankar som att ifall jag inte kan få några barn alls så vill jag inte riktigt vara med längre har dykt upp, slår bort dom tankarna såklart men bara en beskrivning på hur sjukt förtvivlad jag är. Är det fler som har känt en sån här sorg??