• Anonym (Den misslyckade)

    Jag bryter ihop, orkar inte längre med barnlösheten och det eviga kämpandet.

    Jag skriver här för att jag har brutit ihop totalt, jag äts upp inifrån och är djupt deprimerad.

    Har alltid varit glad, positiv och har en bra relation. Eller den var bra, nu börjar den rasa samman pga allt!

    Vi har försökt så länge med att skaffa barn utan att lyckas. I början så tar man det som det kommer men när det har gått en tid så kommer uppgivenheten över en varenda vidriga månad när den där äckliga mensen kommer. Den kommer jämt, inte ens ett jävla missfall eller utomkved får jag (förlåt om jag sårar nån för det är inte min mening). Igår kom den igen och då klappade jag ihop. Söp ner mig och grät mig själv till sömns.

    Vet att det finns hjälp att få men min sambo vill inte i dagsläget, han är så himla säker på att det ska lösa sig naturligt (såklart han tror det eftersom han har barn redan).

    Jag orkar inte må såhär dåligt längre, jag vet inte var jag ska ta vägen. Tankar som att ifall jag inte kan få några barn alls så vill jag inte riktigt vara med längre har dykt upp, slår bort dom tankarna såklart men bara en beskrivning på hur sjukt förtvivlad jag är. Är det fler som har känt en sån här sorg??

  • Svar på tråden Jag bryter ihop, orkar inte längre med barnlösheten och det eviga kämpandet.
  • Anonym (Den misslyckade)
    Anonym (öh) skrev 2017-06-01 11:26:53 följande:
    Jag var 36 och hade väldigt fina värden på allt som gick att undersöka, ta prov på, sticka hål, sticka in saker i, räkna, köra ultraljud över och i och så vidare. Allt såg toppen ut för min del. 

    För oss gick det inte bra. Vi gjorde sex IVF-försök med de få spermier som de lyckade få ut, äggen befruktades och jag blev gravid samtliga gånger men fick tidiga och sena missfall alla gångerna. Fertilitetsläkarna bedömde det som om det handlade om mycket dålig kvalitet på de väldigt få spermierna (så nu många år efteråt händer det att jag frågar mig varför de ändå lät oss göra så många IVF-behandlingar. Mitt mer cyniska jag konstaterar vid varje tillfälle jag tänker på det att det väl handlade om pengarna. Vi betalade allt själva eftersom vi gick privat). 
    Kära du då, vilken sorg. <3

    Hur har du tagit allt det här och hur påverkade det er relation?
  • Anonym (öh)
    Anonym (Den misslyckade) skrev 2017-06-01 11:38:31 följande:
    Kära du då, vilken sorg. <3

    Hur har du tagit allt det här och hur påverkade det er relation?
    Ja, det var ledsamt och tiden kring den långa perioden av försök och misslyckanden var förstås jobbig. Vår relation påverkades inte alls av det där. Vi gjorde det tillsammans och kämpade ihop, sörjde tillsammans och fortsatte sedan tillsammans. Nu fjorton år senare så känns det där bara som ett bleknat fotografi och andra mer färgstarka minnen av roliga och fantastiska upplevelser vi delat har en långt mycket mer framträdande plats. Sorger ligger liksom till sig och sjunker undan eftersom tiden går. De finns väl för alltid med den som drabbats av dem men de skarpa kanterna försvinner och de slutar att göra ont. 

    Ibland tänker jag dock på den längst gångna graviditeten med den lilla filur som låg där alldeles stilla med alla fingrar, tår och allt annat på plats och som bara hade väntade på att få ta del av världen. Den lilla underbara ungen skulle ha blivit högt älskad. Den ungen var redan då högt älskad. 
  • Anonym (Den misslyckade)
    Anonym (öh) skrev 2017-06-01 11:49:22 följande:
    Ja, det var ledsamt och tiden kring den långa perioden av försök och misslyckanden var förstås jobbig. Vår relation påverkades inte alls av det där. Vi gjorde det tillsammans och kämpade ihop, sörjde tillsammans och fortsatte sedan tillsammans. Nu fjorton år senare så känns det där bara som ett bleknat fotografi och andra mer färgstarka minnen av roliga och fantastiska upplevelser vi delat har en långt mycket mer framträdande plats. Sorger ligger liksom till sig och sjunker undan eftersom tiden går. De finns väl för alltid med den som drabbats av dem men de skarpa kanterna försvinner och de slutar att göra ont. 

    Ibland tänker jag dock på den längst gångna graviditeten med den lilla filur som låg där alldeles stilla med alla fingrar, tår och allt annat på plats och som bara hade väntade på att få ta del av världen. Den lilla underbara ungen skulle ha blivit högt älskad. Den ungen var redan då högt älskad. 
    Tack för att du delar med dig. Vad fint att ni stöttade varandra under och efter hela den processen. Det måste ha varit fruktansvärt tungt, speciellt för dig tänker jag. Hur mådde din man?
  • Anonym (En till)
    Anonym (öh) skrev 2017-06-01 11:49:22 följande:

    Ja, det var ledsamt och tiden kring den långa perioden av försök och misslyckanden var förstås jobbig. Vår relation påverkades inte alls av det där. Vi gjorde det tillsammans och kämpade ihop, sörjde tillsammans och fortsatte sedan tillsammans. Nu fjorton år senare så känns det där bara som ett bleknat fotografi och andra mer färgstarka minnen av roliga och fantastiska upplevelser vi delat har en långt mycket mer framträdande plats. Sorger ligger liksom till sig och sjunker undan eftersom tiden går. De finns väl för alltid med den som drabbats av dem men de skarpa kanterna försvinner och de slutar att göra ont. 

    Ibland tänker jag dock på den längst gångna graviditeten med den lilla filur som låg där alldeles stilla med alla fingrar, tår och allt annat på plats och som bara hade väntade på att få ta del av världen. Den lilla underbara ungen skulle ha blivit högt älskad. Den ungen var redan då högt älskad. 


    Övervägde ni inte försöka med andra spermier (donation)?
  • Anonym (Lilla My)
    Anonym (C) skrev 2017-06-01 11:19:05 följande:

    Då måste jag fråga varför inte?

    Nu är jag iof kvinna som är ofrivilligt barnlös.

    Det är väl ändå en sorg oavsett om man inte kan få barn med sin man eller om man inte kan få barn för att man inte hittar någon respektive att skaffa barn med?

    Då kan jag ju lika gärna säga, va glad att du har någon att försöka med iaf. Här sitter jag 39 år gammal och inser att tiden rinner ut men jag har ingen att skaffa barn med. Det är en sorg vill jag lova!

    Tänk då att som man vilja skaffa barn men inte hittar någon kvinna att skaffa barn med. Det är väl urjävligt det med?!


    Det är kvinnan som blir gravid! Det är hon som känner sig misslyckad och otillräcklig!

    Sedan får jag obehagliga vibbar kring män som kvinnor inte vill ha barn med som vill ha barn själva. Pedofili kan inte uteslutas.
  • Anonym (C)
    Anonym (Lilla My) skrev 2017-06-01 12:44:05 följande:
    Det är kvinnan som blir gravid! Det är hon som känner sig misslyckad och otillräcklig!

    Sedan får jag obehagliga vibbar kring män som kvinnor inte vill ha barn med som vill ha barn själva. Pedofili kan inte uteslutas.

    Jag tror män kan känna sig lika misslyckade och otillräckliga att inte kunna göra kvinnan gravid.
    Där är ingen skillnad i min värld.

    What, det där var bara en vidrig tanke från din sida! Jag blir faktiskt uppriktigt irriterad på att du försöker insinuera att män som vill ha hand om barn skulle ha någon typ av sexuell dragning till barnet.


    Då borde ju alla barn till skilda föräldrar som spenderar ensamtid hos sin pappa vara i farozonen i din värld?!

    Nä det där var det dummaste resonemanget jag har hört!


  • Anonym (En till)
    Anonym (Lilla My) skrev 2017-06-01 12:44:05 följande:

    Det är kvinnan som blir gravid! Det är hon som känner sig misslyckad och otillräcklig!

    Sedan får jag obehagliga vibbar kring män som kvinnor inte vill ha barn med som vill ha barn själva. Pedofili kan inte uteslutas.


    Min kille känner sig misslyckad för han intr kan befrukta mig så det stämmer INTE! Det hotar dessutom hans manlighet.

    Sedan det andra du skriver tänker jag inte ens besvära mig att svara på!
  • LFF
    Anonym (Lilla My) skrev 2017-06-01 12:44:05 följande:
    Det är kvinnan som blir gravid! Det är hon som känner sig misslyckad och otillräcklig!

    Sedan får jag obehagliga vibbar kring män som kvinnor inte vill ha barn med som vill ha barn själva. Pedofili kan inte uteslutas.
    Men även män kan ha barnlängtan utan att vara pedofiler och samtidigt inte vilja skaffa barn med första bästa kvinna. Hur svårt kan det vara att förstå?
  • Gina43
    Anonym (Den misslyckade) skrev 2017-05-31 22:23:19 följande:

    Det var klumpigt sagt av honom men till hans försvar så är det inte lätt att tackla mig i det här ämnet just nu. Har tappat min ironiska förmåga och är helt humorbefriad.

    Skäms över att säga så men det är inte många sekunder jag går utan att tänka på allt det här.


    Män är generellt sett inte så öppna för att felet kan ligga hos dem (kanske av förnekelse, kanske för hotad manlighet). Efter fyra års försök (periodvis av och till) för att få barn jag fick tjata och gräla med min man för att han skulle lämna sitt spermatest. Relationen svajade rejält och då var vi nygifta och jag började trots allt bli äldre och nojjigare. Det visade sig att han hade få spermier, att det var där det låg.

    Vi har idag två små barn med hjälp av IVF och ICSI (mikroinjektion av spermier).
  • Anonym (Den misslyckade)
    ÄlskaVarandra skrev 2017-06-01 11:14:08 följande:

    Varför inte be till vår herre och frälsare Jesus Kristus ?

    Jag känner många som har öppnat sitt hjärta för herren och verkligen bett om barn. Några månader senare har de blivit gravida.

    Du har inget att förlora, Gud älskar oss (sina barn) och gör allt vi ber helhjärtat om!


    Det har hänt att jag som ateist också har skrikit "Gud" i intima stunder, det har inte direkt hjälpt.
Svar på tråden Jag bryter ihop, orkar inte längre med barnlösheten och det eviga kämpandet.