Jag bryter ihop, orkar inte längre med barnlösheten och det eviga kämpandet.

Han verkar ju inte förstå hur lång tid det kan ta att få hjälp från det att ni söker hjälp.

Sök hjälp nu. Du blir inte yngre. Bara för att han kan få barn så innebär ju det inte att ni kan gå barn utan hjälp. Du får väl dra en rövare och säga att du kör på insemination från Danmark om han inte följer med för utredning.

Du måste kunna se ett liv bortom egna barn.

Det är långt ifrån alla som får det där speciella som man alltid tagit för givet att livet ska ge, och som man har längtat efter. 

Och det är faktiskt okej. Jag kan bli förvånad ibland vad folk kräver kräver i sina liv. Att just de ska få hälsa. Att just de ska få kärlek. Att just de ska få barn.

Jag kan också bli förvånad över svårigheterna som många har att hantera att det inte blir som de vill. Världen går under, och allt som de ändå har som andra skulle d-ö-d-a för är plötsligt inte värt någonting.

TS, du har uppenbarligen kärlek i ditt liv. Förstör inte den relationen med att älta något som ligger utanför din kontroll. Var glad över din partner och dina bonusbarn. Fundera på om du kan använda din tid, energi och barnkärlek till att engagera dig i barn på andra sätt. Som fosterfamilj, eller jobba ideellt med utsatta barn. 

Och skaffa lite perspektiv. 

ja precis. och att hoppas varje månad men inget... det tär på en precis som du säger.. efter ett år bestämde vi oss för att kolla oss på en privatklinik. Då hittade dem att jag hade Pco och att min sambo var som han skulle. Fick rekommendation att försöka mer hemma (suck) och så fick jag metformin utskrivet, så håller på med det nu. Har pratat med en läkare på gyn som så väntar på en tid och så ska vi få gå igenom allt igen men inom landstinget. Hoppas bara jag kan få den hjälpen jag behöver för att bli gravid och inte känna mig "utkastad" som på privatkliniken.  

Men om det är hos henne problemet ligger så är det ju ingen mening att åka till Danmark för att insemineras, eller vad menar du?

Jag skriver här för att jag har brutit ihop totalt, jag äts upp inifrån och är djupt deprimerad.

Har alltid varit glad, positiv och har en bra relation. Eller den var bra, nu börjar den rasa samman pga allt!

Vi har försökt så länge med att skaffa barn utan att lyckas. I början så tar man det som det kommer men när det har gått en tid så kommer uppgivenheten över en varenda vidriga månad när den där äckliga mensen kommer. Den kommer jämt, inte ens ett jävla missfall eller utomkved får jag (förlåt om jag sårar nån för det är inte min mening). Igår kom den igen och då klappade jag ihop. Söp ner mig och grät mig själv till sömns.

Vet att det finns hjälp att få men min sambo vill inte i dagsläget, han är så himla säker på att det ska lösa sig naturligt (såklart han tror det eftersom han har barn redan).

Jag orkar inte må såhär dåligt längre, jag vet inte var jag ska ta vägen. Tankar som att ifall jag inte kan få några barn alls så vill jag inte riktigt vara med längre har dykt upp, slår bort dom tankarna såklart men bara en beskrivning på hur sjukt förtvivlad jag är. Är det fler som har känt en sån här sorg??

Varför är det ett träsk av skam?

De kvinnor som frivilligt väljer barnfrihet kan ofta bli skuld- och skambelagda för att de inte är riktiga kvinnor om de inte lever och dör med moderskapet. Speciellt om de har gått om pengar, trivs med karriären och har en rik fritid, eftersom det fortfarande ofta nog ses som kallsinnigt och onaturligt för kvinnor att välja egen framgång och lycka framför ett barn (och ibland även framför mannens framgång och lycka). 

Men de som ändå vill få barn har ju ändå uppfyllt kriterierna för att ha den "kvinnliga" moderkänslan, och varför utsätts de för skam och skuld?

Har du testat Bisolvon?
Det finns en tråd om just Bisolvon, att man tar någon vecka före ÄL och under ÄL och några dagar efter. Läs på paketet, men jag tror det är 1 tablett 3 ggr dagligen.

Många har liksom jag gått månader, år utan att bli gravid överhuvudtaget och blivit gravid direkt med Bisolvon.
Tror jag fått det till 100 månader utan bisolvon = inte gravid, 7 månader med bisolvon = gravid på första försöket (3 barn, 4 mf)

Jag pratar om ofrivillig barnlöshet, och har du inte varit där själv kan du förmodligen inte förstå. Hela tråden handlar om just ofrivillig barnlöshet och har ingenting att göra med frivillig barnlöshet som är ett val. 

Du måste kunna se ett liv bortom egna barn.

Det är långt ifrån alla som får det där speciella som man alltid tagit för givet att livet ska ge, och som man har längtat efter. 

Och det är faktiskt okej. Jag kan bli förvånad ibland vad folk kräver kräver i sina liv. Att just de ska få hälsa. Att just de ska få kärlek. Att just de ska få barn.

Jag kan också bli förvånad över svårigheterna som många har att hantera att det inte blir som de vill. Världen går under, och allt som de ändå har som andra skulle d-ö-d-a för är plötsligt inte värt någonting.

TS, du har uppenbarligen kärlek i ditt liv. Förstör inte den relationen med att älta något som ligger utanför din kontroll. Var glad över din partner och dina bonusbarn. Fundera på om du kan använda din tid, energi och barnkärlek till att engagera dig i barn på andra sätt. Som fosterfamilj, eller jobba ideellt med utsatta barn. 

Och skaffa lite perspektiv. 

Väldigt kloka ord. Egna barn eller inte egna barn får inte bli avgörande för hur livet ska bli.

Blir inte livet som man tänkt sig i alla avseenden får man ta tillvara på de positiva komponenter man trots allt har i livet.

Man kan inte få allt och det är ingen rättighet att få kärlek, hälsa och barn m.m.