Jag bryter ihop, orkar inte längre med barnlösheten och det eviga kämpandet.

Har också varit ofrivilligt barnlös och vet hur det känns. Så jäkla nedbrytande! Förstår också besattheten av att ha sex vid ägglossningen för man orkar bara inte vänta en hel månad till med att försöka! För det är ju så, för varje mens så skjuts hoppet upp en månad till.

Jag blev också en helt annan människa. Kunde aldrig glädjas åt någons graviditet! Varje gravidbesked var som ett hugg i hjärtat. Särskilt när par som inte ens varit tillsammans lika länge som vi försökte meddelade att de var gravida! Så jäkla ORÄTTVIST! Är inte så stolt nu över allt jag kände och tänkte då kan jag ju säga. Givetvis spelade jag ju glad utåt sett men inombords var det mörkt.

Vi gjorde även två ivf-försök som misslyckades. Familjen visste om detta men det var inget som pratades om utåt. Så blev svägerskan gravid strax efter och då skulle det skålas för det på familjemiddagen! Jag höll på att bryta ihop fullständigt!

Jag kände mig väldigt ensam i min barnlängtan, min partner verkade inte särskilt angelägen. Jag blev arg och bitter på honom så vår relation tog slut och jag började väl acceptera ett liv utan barn. Då kändes det lättare. När man inte var uppe i det utan bara njöt av livet. Inte behövde hoppas varje månad för fanns ju inget att hoppas på med obefintligt sexliv.

Träffade så småningom en ny man och råkade bli gravid snabbt. Råkade! Haha trodde det var en myt... Så nu har jag en liten bebis på fem månader.

Tycker din partner är en skit som inte vill söka hjälp. Är ju lätt för honom att säga när han redan har barn. Och att berätta om hans ex var ju jävligt okänsligt! Gör som andra i tråden säger, sök vård och dra med dig honom! Jag misstänker att hans oengagemang gör att du också känner dig ensam och bidrar till alla mörka känslor och tankar du har. Tror att om du upplevt engagemang och stöd från din partner så hade du haft det lättare.

Ja att du är inte är ensam om detta vet du redan, så många som kämpar. Var själv 41 när jag fick mitt första barn. Efter fyra års försök och två missfall (så vi började på allvar när jag var i din ålder). Vi blev gravida på naturlig väg utan ivf till slut så det kan gå ändå. Försök vara snäll mot dig själv, gör saker du gillar. Försök njut av livet, res, gå på teater, konserter osv, allt som får dig att må bra. De var så jag hanterade den jobbiga tiden. Dessutom är det sånt man saknar att kunna göra lika ofta när man väl har småbarn.

De allra flesta kvinnor kan bli gravida i din ålder med eller utan hjälp. Nu har du gjort det du kan och bokat en tid. Försök vila i det och att du nu är på väg att få hjälp för att få ditt efterlängtade barn.

Man blir helknäpp! Alla blir inte det, men de flesta.

Jag hittade ett gäng kämpare här inne, och vi var väl typ 40 stycken. Av dessa var det EN som alltid såg positivt på livet, vad som än hände. Hon hade inte lättare eller svårare än vi andra, men ett annat sätt att hantera situationen. Jag var vanvettigt avundsjuk på henne i perioder men samtidigt oerhört tacksam över att ha henne i min närhet.

Av dessa 40 är det faktiskt bara 1 som inte har barn idag (10 år senare), och hon valde att sluta försöka när hennes förhållande krisade och sedan tog slut. De flesta har 2 eller 3, en har faktiskt fått 4 underverk. 

Jag tänker ofta på det, om vi hade vetat då vad vi vet nu hade vi troligtvis mått bättre. Men det är ju det där med att inte veta som är så svårt!

Vi försöker träffas några gånger per år, i början var det alltid med barn men numer försöker vi ses utan dem

Så försök släppa det under sommaren. Du har ett datum då du kommer att återuppta kampen, och du har tid att släppa allt fram tills dess!

Hej!

Jag vill mest skicka ett meddelande för att tala om för dig att du inte är ensam. Här är en till som förvandlats från en rolig och glad tjej till en riktig häxa. Här beror våra problem på manlig faktor (inga spermier) så vi ligger ju verkligen inte för att skaffa barn vilket är positivt. Tvärtom är sexlivet väl fungerande. Dock kan jag ibland känna sån ilska över att just min man saknar spermier! Vår relation är fläckfri annars. Vi ska skaffa barn med hjälp av donerade spermier men även där är jag livrädd för att det inte ska gå. Har bildat ngn uppfattning i huvudet att jag endast kan bli gravid med färska spermier och genom samlag. Jag kanske låter dum men helt ärligt, innan karusellen drogs igång hade jag ingen aning om att man kunde bli gravid genom donation (som heterosexuell).

Jag tycker du ska utreda dig själv om mannen ej vill komma med. Din utredning kan ge svar på mkt, visar det sig att du inte har kända fertilitetsproblem kan det mycket väl bottna i att din mans simmare blivit sämre också (trots egna barn) eller att ni inte går ihop och behöver hjälp med ivf.

Underbart! Det är skönt att höra alla solskenshistorier. Hann du få fler barn?