Jag bryter ihop, orkar inte längre med barnlösheten och det eviga kämpandet.

Nej såklart inte, dricker inte på varje tillställning. Men det är min sjuka besatthet av att leva efter cykeln som jag tycker är helt sjuk.

Stackars dig :( men det kan gå fort. Jag tog kontakt med Sophiahemmet i Stockholm i september 2015 och i december samma år blev jag gravid och födde ett barn året därpå. Det var ivf. För nåra år sen fick jag även en son, tog 3 mån från att jag ringde doktorn. Ring imorgon !!

Vad ledsen jag blir över att höra att du har så okänsliga vänner när du väl pöönar upp dig och berättar om de problem du har det. Fråga dem nästa gång om de hade skrutit lika mycket om sin perfekta relation om du berättat att ni höll på att gå isär. 

Jag höll på att säga att de vännerna, som berättar hur enkelt de hade det minsann, klarar du dig utan, både nu och sen. Önskar bara att jag kunde krama om dig! Och att myten om att barnen kommer bara man slappnar av aldrig kan dö!!!! Tänk om folk kunde sluta upp med sånt trams! Självklart ska du försöka släppa fokus på att sex ska leda till graviditet och att du ska slappna av och ha kul men det är ju för att DU ska må bra, inte för att bebisen lättare kommer då! 

Nej men det är väl ändå lite lättare att förstå att alla på denna jord kan ha samma yrke. Däremot tror väl dom flesta som vill ha barn att dom kan fortplanta sig.

Flyktingbarn är väl ofta lite i äldsta laget. Adoption har jag väl som plan B men tyvärr är min sambo i äldsta laget. Vet inte ifall jag får adoptera själv!?

Jag tror inte att någon menar något illa men det är så många som har gravid och småbarnsårshjärnor just nu i min omgivning. Klumpiga och egoister, har lättast att prata med vänner som är lite äldre faktiskt.

Jag sitter inte direkt och vill prata med min sambos vänner om det. En viss irritation känner jag väl över att hans ex vet och barnen, tycker att det är onödigt av honom att säga såna intima delar av vårt liv men vill han delge henne och barnen det så får han väl göra det.

Man blir helknäpp! Alla blir inte det, men de flesta.
Jag hittade ett gäng kämpare här inne, och vi var väl typ 40 stycken. Av dessa var det EN som alltid såg positivt på livet, vad som än hände. Hon hade inte lättare eller svårare än vi andra, men ett annat sätt att hantera situationen. Jag var vanvettigt avundsjuk på henne i perioder men samtidigt oerhört tacksam över att ha henne i min närhet.
Av dessa 40 är det faktiskt bara 1 som inte har barn idag (10 år senare), och hon valde att sluta försöka när hennes förhållande krisade och sedan tog slut. De flesta har 2 eller 3, en har faktiskt fått 4 underverk. 
Jag tänker ofta på det, om vi hade vetat då vad vi vet nu hade vi troligtvis mått bättre. Men det är ju det där med att inte veta som är så svårt!
Vi försöker träffas några gånger per år, i början var det alltid med barn men numer försöker vi ses utan dem

Så försök släppa det under sommaren. Du har ett datum då du kommer att återuppta kampen, och du har tid att släppa allt fram tills dess!

Åh men då ska jag göra det. Tack för tipset!

Ja jag blir så avundsjuk på positiva människor. Härligt ändå att höra att såpass många har blivit gravida i slutändan. Det lättar att höra det, men klockan tickar så får skynda på.

Har inte varit så aktiv här på fl, kanske ska gå med i någon grupp här där man kan prata med likasinnade. Helt sjukt att det finns andra kvinnor som är lika besatta som mig.

Ja att du är inte är ensam om detta vet du redan, så många som kämpar. Var själv 41 när jag fick mitt första barn. Efter fyra års försök och två missfall (så vi började på allvar när jag var i din ålder). Vi blev gravida på naturlig väg utan ivf till slut så det kan gå ändå. Försök vara snäll mot dig själv, gör saker du gillar. Försök njut av livet, res, gå på teater, konserter osv, allt som får dig att må bra. De var så jag hanterade den jobbiga tiden. Dessutom är det sånt man saknar att kunna göra lika ofta när man väl har småbarn.

De allra flesta kvinnor kan bli gravida i din ålder med eller utan hjälp. Nu har du gjort det du kan och bokat en tid. Försök vila i det och att du nu är på väg att få hjälp för att få ditt efterlängtade barn.

Har också varit ofrivilligt barnlös och vet hur det känns. Så jäkla nedbrytande! Förstår också besattheten av att ha sex vid ägglossningen för man orkar bara inte vänta en hel månad till med att försöka! För det är ju så, för varje mens så skjuts hoppet upp en månad till.

Jag blev också en helt annan människa. Kunde aldrig glädjas åt någons graviditet! Varje gravidbesked var som ett hugg i hjärtat. Särskilt när par som inte ens varit tillsammans lika länge som vi försökte meddelade att de var gravida! Så jäkla ORÄTTVIST! Är inte så stolt nu över allt jag kände och tänkte då kan jag ju säga. Givetvis spelade jag ju glad utåt sett men inombords var det mörkt.

Vi gjorde även två ivf-försök som misslyckades. Familjen visste om detta men det var inget som pratades om utåt. Så blev svägerskan gravid strax efter och då skulle det skålas för det på familjemiddagen! Jag höll på att bryta ihop fullständigt!

Jag kände mig väldigt ensam i min barnlängtan, min partner verkade inte särskilt angelägen. Jag blev arg och bitter på honom så vår relation tog slut och jag började väl acceptera ett liv utan barn. Då kändes det lättare. När man inte var uppe i det utan bara njöt av livet. Inte behövde hoppas varje månad för fanns ju inget att hoppas på med obefintligt sexliv.

Träffade så småningom en ny man och råkade bli gravid snabbt. Råkade! Haha trodde det var en myt... Så nu har jag en liten bebis på fem månader.

Tycker din partner är en skit som inte vill söka hjälp. Är ju lätt för honom att säga när han redan har barn. Och att berätta om hans ex var ju jävligt okänsligt! Gör som andra i tråden säger, sök vård och dra med dig honom! Jag misstänker att hans oengagemang gör att du också känner dig ensam och bidrar till alla mörka känslor och tankar du har. Tror att om du upplevt engagemang och stöd från din partner så hade du haft det lättare.