Jag bryter ihop, orkar inte längre med barnlösheten och det eviga kämpandet.

Jag har en kompis soim är lesbisk, hon och hennes partner inseminerade sig i Danmark på klinik. De gjorde flera försök (tror det var runt 7-8 försök) men inget hände. De bytte till en annan donator och plötsligt gick det vägen på första eller andra försöket, fort gick det i alla fall. Den första donatorn hade gett barn tidigare, men varför han inte fungerade för min tjejkompis plus partner berodde på att de inte var kompatibla eller hur man nu ska uttrycka det. 

Bara för att din man har barn sedan tidigare betyder det inte att det här är ditt "fel" ts. Hoppas du förstår hur jag menar. 

Hej! Jag förstår det helt och hållet. När vi bestämde oss för att bli med barn trodde vi att de skulle ta några månader max men nu har det snart tagit 2 år och folk säger bara till mig att jag är ung och har många år på mig men vad hjälper det när man säkerligen behöver hjälp med att bli med barn. Har varit hos gyn och dem upptäckte att jag har PCO. 

Det är riktigt tufft emellan åt speciellt när den där mensen kommer och då borde jag vara "glad" för jag har inte mens många ggr om året. Kram på dig.

Jag skriver här för att jag har brutit ihop totalt, jag äts upp inifrån och är djupt deprimerad.

Har alltid varit glad, positiv och har en bra relation. Eller den var bra, nu börjar den rasa samman pga allt!

Vi har försökt så länge med att skaffa barn utan att lyckas. I början så tar man det som det kommer men när det har gått en tid så kommer uppgivenheten över en varenda vidriga månad när den där äckliga mensen kommer. Den kommer jämt, inte ens ett jävla missfall eller utomkved får jag (förlåt om jag sårar nån för det är inte min mening). Igår kom den igen och då klappade jag ihop. Söp ner mig och grät mig själv till sömns.

Vet att det finns hjälp att få men min sambo vill inte i dagsläget, han är så himla säker på att det ska lösa sig naturligt (såklart han tror det eftersom han har barn redan).

Jag orkar inte må såhär dåligt längre, jag vet inte var jag ska ta vägen. Tankar som att ifall jag inte kan få några barn alls så vill jag inte riktigt vara med längre har dykt upp, slår bort dom tankarna såklart men bara en beskrivning på hur sjukt förtvivlad jag är. Är det fler som har känt en sån här sorg??

Kära TS,

du har fått många peppande historier. En liten vinkling är att inte låta din sambo bli en bromskloss i det här. Du är 36 år och om det skulle vara något fel, så kan det ta ett par år även med hjälp i värsta fall. 

Gör en utredning på egen hand (försök att få med din sambo, men vill han inte så gå själv). Utifrån informationen, diskutera med din sambo hur ni ska gå vidare. Om han bromsar i alla fall, kör själv. Åk till Danmark. Du kan inte sätta ditt liv på hold.

Jag har gjort den här resan. Det har varit smärtsamt absolut. Men nu väntar jag mitt första barn (tog 4.5 år totalt) och det är värt det.