Jag bryter ihop, orkar inte längre med barnlösheten och det eviga kämpandet.

Man blir helknäpp! Alla blir inte det, men de flesta.

Jag hittade ett gäng kämpare här inne, och vi var väl typ 40 stycken. Av dessa var det EN som alltid såg positivt på livet, vad som än hände. Hon hade inte lättare eller svårare än vi andra, men ett annat sätt att hantera situationen. Jag var vanvettigt avundsjuk på henne i perioder men samtidigt oerhört tacksam över att ha henne i min närhet.

Av dessa 40 är det faktiskt bara 1 som inte har barn idag (10 år senare), och hon valde att sluta försöka när hennes förhållande krisade och sedan tog slut. De flesta har 2 eller 3, en har faktiskt fått 4 underverk. 

Jag tänker ofta på det, om vi hade vetat då vad vi vet nu hade vi troligtvis mått bättre. Men det är ju det där med att inte veta som är så svårt!

Vi försöker träffas några gånger per år, i början var det alltid med barn men numer försöker vi ses utan dem

Så försök släppa det under sommaren. Du har ett datum då du kommer att återuppta kampen, och du har tid att släppa allt fram tills dess!

Kära TS,

du har fått många peppande historier. En liten vinkling är att inte låta din sambo bli en bromskloss i det här. Du är 36 år och om det skulle vara något fel, så kan det ta ett par år även med hjälp i värsta fall. 

Gör en utredning på egen hand (försök att få med din sambo, men vill han inte så gå själv). Utifrån informationen, diskutera med din sambo hur ni ska gå vidare. Om han bromsar i alla fall, kör själv. Åk till Danmark. Du kan inte sätta ditt liv på hold.

Jag har gjort den här resan. Det har varit smärtsamt absolut. Men nu väntar jag mitt första barn (tog 4.5 år totalt) och det är värt det.

Jag gick vidare själv med IVF i Danmark och trodde jag skulle bli gravid direkt (jag och mitt ex hade gjort utredning och läkaren hade inte hittat några fel på mig). Det blev tre misslyckade IVF på egen hand. Sedan träffade jag en ny man, vi gjorde ytterligare tre (misslyckade) IVF, och vi är nu gravida genom ÄD.

Så jag är SJUKT glad att jag inte satt och väntade in mitt ex ännu längre än vad jag gjorde. Jag hade ju ingen aning om hur många försök som skulle krävas. Tiden går vansinnigt fort när man är inne i den här karusellen.

Ja, det var ledsamt och tiden kring den långa perioden av försök och misslyckanden var förstås jobbig. Vår relation påverkades inte alls av det där. Vi gjorde det tillsammans och kämpade ihop, sörjde tillsammans och fortsatte sedan tillsammans. Nu fjorton år senare så känns det där bara som ett bleknat fotografi och andra mer färgstarka minnen av roliga och fantastiska upplevelser vi delat har en långt mycket mer framträdande plats. Sorger ligger liksom till sig och sjunker undan eftersom tiden går. De finns väl för alltid med den som drabbats av dem men de skarpa kanterna försvinner och de slutar att göra ont. 

Ibland tänker jag dock på den längst gångna graviditeten med den lilla filur som låg där alldeles stilla med alla fingrar, tår och allt annat på plats och som bara hade väntade på att få ta del av världen. Den lilla underbara ungen skulle ha blivit högt älskad. Den ungen var redan då högt älskad. 

Det är kvinnan som blir gravid! Det är hon som känner sig misslyckad och otillräcklig!

Sedan får jag obehagliga vibbar kring män som kvinnor inte vill ha barn med som vill ha barn själva. Pedofili kan inte uteslutas.

Visst är det så. Folk får säga vad de vill men har man redan barn så är man inte lika desperat och går runt med en konstant uppgivenhet som nån som inte har det. Han går runt och njuter av pappalivet varannan vecka, så är det bara!

Men han är lika på som mig till att få det här att fungera. Jag har väl tröttat ut honom.

Hade han sagt nej så hade jag åkt till Danmark. Tror vi ska vända oss till en privat klinik istället, har inte så mycket tid kvar att vänta.

Har en fördel så för bor i innerstaden. 1-2 månader låter helt fantastiskt fort, nu kanske det blir som så att jag söker hjälp direkt, vet inte om jag orkar vänta mer.

Bara och bara. Vi har bråkat än en gång om det ikväll, men klart han får runka i burken. Han har gått med på det!

Igår var en riktig pissig dag, jag mådde skit och vi gjorde inget annat än tjafsade om det här. Det är inga problem för honom att följa med och göra en utredning, problemet är bara hela hans attityd kring det. Igår öppnade jag upp mig om det här och när jag är som svagast så måste han liksom trycka till mig. Han bara måste säga dåliga kommentarer som att "den och den" blir gravida bara man skakar kallingarna framför dom (den får mig att må bättre, inte). En annan grej är att han också var tvungen att säga att han blir så jävla kåt bara han ser en gravid kvinna.....tack för den liksom (nej den får inte heller mig att bli stärkt)! Han säger också att ivf är helt okej men att han inte vill att vi säger nåt till någon om det om/när det funkar (nej den är inte heller snäll). Han är trött på att jag är så negativ och har "gett upp" (det är jag skyldig till men orkar inte). Med andra ord så känner jag just nu att allt här hemma är skit , han får mig just nu att känna mig heeeeelt värdelös.

Förlåt, idag mår jag bara så himla dåligt. Var tvungen att spy lite galla.

Det jag undrar är ifall jag måste gå via landstinget eller om vi kommer in i rullarna direkt om jag ringer en privat klinik?

Jag skrev tidigare vad vi tjafsade om, det är inte snyggt att vi har sjunkit så här lågt. Ville inte ha det så, från lugn och harmoni så har vi båda blivit elaka monster.

Nej men nu börjar jag tjuta. Underbara du, du anar inte hur mycket det här betyder för mig. Tack för stödet! Så mycket kramar till dig, dagens goda gärning!

PS. Jag bor i huvudstaden Stockholm, det gör väl saken lite lättare.

Är det fertilitetsmottagningen och inte IVF- mottagningen man vänder sig till?

Är inte gjord av pengar men 7000 kr är det värt, tid är pengar och jag orkar inte vänta i år. Jag behöver ta itu med detta nu. Tack för hjälpen!

Ska fokusera på det här nu.