Jag bryter ihop, orkar inte längre med barnlösheten och det eviga kämpandet.

Det här kan tolkas på alla möjliga sätt så försök ta det rätt.

Min sambo har velat ha barn i många år. En exflickvän har gjort abort så han vet att han kan. Jag är däremot för gammal för barn så jag har ibland sagt att det är bättre att han lämnar mig och skaffar en yngre kvinna.
Han säger att han vägrar lämna sitt livs kärlek pga detta och att han är så lycklig över att jag har barn så han får uppleva papparollen iaf.
Kan du känna så i allra värsta fall?
Önskar er all lycka till!

Hej! Jag förstår det helt och hållet. När vi bestämde oss för att bli med barn trodde vi att de skulle ta några månader max men nu har det snart tagit 2 år och folk säger bara till mig att jag är ung och har många år på mig men vad hjälper det när man säkerligen behöver hjälp med att bli med barn. Har varit hos gyn och dem upptäckte att jag har PCO. 

Det är riktigt tufft emellan åt speciellt när den där mensen kommer och då borde jag vara "glad" för jag har inte mens många ggr om året. Kram på dig.

Ofrivillig barnlöshet är ett träsk av skam, rädsla, ångest, panik och ren och oförfalskad sorg.
Den värsta skammen för mig var när jag misslyckades med att sätta glädje inför kompisars graviditeter före min egen nattsvarta sorg över min icke-graviditeter.
De flesta som går igenom det mår fruktansvärt dåligt, och många förhållanden klarar det inte. 

Det är jätteviktigt att försöka hitta upp ur träsket då och då för att rädda förhållanden, inte bara med partnern utan även med vänner. Jag föreslår att du gör vad du kan för att lägga verkstan på hyllan under sommaren och tänka att du ska släppa alla barntankar fram tills du kommer till ditt gynbesök.

Jag var 35 när vi började försöka, och hade inte förväntat mig att det skulle gå snabbt. På 9:e försöket fick jag ett plus och lyckan var stor. I tre dagar tills jag började blöda Efter ytterligare 9 försök (och en bortopererad äggledare) blev det plus igen, men denna graviditet var ofostrig och avslutades med skrapning
Här började förhållandet knaka och jag var osäker på om jag verkligen tyckte att det var värt besväret att skaffa barn. Efter kuratorskontakt och 4 månaders paus gav vi det ett försök till före IVFstart, och då blev jag gravid direkt. När sonen föddes var lyckan total.
Sorgen försvann inte omedelbart, men tunnades ut efter hand som sonen växte. Idag minns jag hur det kändes men har svårt att förstå vissa val som var självklara när jag var mitt uppe i det.

Vi föräldrar klarade inte övergången från barnlöshet till föräldraskap så bra och gick isär när sonen var 3.
Jag ville väldigt gärna ha ett syskon till sonen och åkte till Danmark 3 veckor efter uppbrottet. Blev gravid på första försöket men det slutade som MA. Försökte igen och blev åter gravid på första försöket, och dottern föddes fyra veckor före min 42-årsdag.

Jag förlorade många vänner under min kamp för att bli gravid, och ännu fler under åren som ensamstående småbarnsmamma. Finns det en sak jag kunde göra om så skulle jag tvingat mig själv att göra uppehåll i barnverkstan varje gång jag ens tänkte tanken att tacka nej till ett socialt event pga magar, bebisar eller bara allmän "blä"-känsla, jag tror att jag hade mått bättre då, och kanske tom kunnat rädda mitt förhållande (lite tveksamt men inte omöjligt )

Lycka till, och minns att de allra flesta faktiskt blir föräldrar så småningom, på ett eller annat sätt.

Bra att ni sökt hjälp!

Jag har en kompis där de nog försökte få barn mer eller mindre aktivt, men det hände inget. Han hade dessutom ett barn sedan tidigare. Jag försökte få henne att söka hjälp, men de trodde att det skulle fungera naturligt och åren gick. Tyvärr väntade de för länge så han hann få testikelcancer och inga simmare samt att hon hann fylla 38 och blev för gammal för att få hjälp via sjukvården utan stora kostnader. Nu tror jag ändå att hon har accepterat läget relativt bra ändå. De har satsat sin energi på att bygga hus och lägga energin på sina katter. Hade jag varit i hennes situation hade jag haft svårt att acceptera.

Jag tycker det har varit svårt att vänta några få månader med att lyckas och se den förbannade mensen komma igen och igen, så jag förstår dig lite. För andra är det säkert inte lösningen, men två gånger har jag fått tidigarelagt bf på 9 till 10 dagar, så jag tror att de gånger vi har lyckats har det varit så fort mensen slutat, med sex på 4-5 dagen ... så det kan ju hända att äl inte sker runt dag 14, som man pratar om generellt. Jag har dock aldrig testat med stickor eller tempat, så jag vet när de hade indikerat äl, men det är min teori. Då har mina cykler varierat mellan 21 och 27 dagar ... Kanske hjälper det någon annan. Av någon anledning får ju en del ivf-are syskon på naturlig väg.

Lycka till! Hoppas ni kan njuta av förhållandet i sommar!