Hej
Jag är 39 och försöker bli gravid. Har ett barn som är fem nu. Lite orolig när tiden pressar så. Min man är 50 ?så kanske det tar lite tid innan det händer någonting.
Andra med samma situation?
Själv har bim den 27 september
Så trist med mens och negativa test precis innan BIM.
Jag var ledsen igår när kollegan som fött nyss (hon är 41) kom och hälsade på på jobbet. Klart enormt glad för hennes skull, blev bara ledsen när nån av kollergorna frågade mig - skulle inte du vilja ha en sån fin liten också? Usch, försökte hålla tillbaka tårarna, men det var tufft. Om de bara visste, om mitt missfall, alla tårar och försök vi hade. Jsg vet att hon inte menade att vara elak. Men man blir bara så ledsen. Och jag blödde fortfarande igår, inte så mycket dock. Mensen var 9 dagar lång, blähh.
mysmammi: Synd! Så hopplöst med dessa minus.
Sanna: Nej! Bryt ihop och ta nya tag! Vad annat kan vi göra? Hoppas på en lyckad kommande cykel.
Nykär: Äsch! Det såg ju så lovande ut för dig efter läkarbesöket. Jag vet man tappar hoppet vid minus, men griper ett halmstrå, det kan fortfarande gå!
Ni som beställt från testlagret, brukar leveransen kunna komma dagen därpå? Jag funderade på att ändå ha testat innan mitt gynbesök nästa vecka.
Nä minus idag med så väntar på mensen nu och ska börja med Bemfola sprutor på CD2, hoppas att det är det som ska funka för oss istället!
Mina från testlagret brukar alltid komma dagen efter.
Lycka till ni andra som närmar er bim!
Nä minus idag med så väntar på mensen nu och ska börja med Bemfola sprutor på CD2, hoppas att det är det som ska funka för oss istället!
Mina från testlagret brukar alltid komma dagen efter.
Lycka till ni andra som närmar er bim!
ÄL+10 idag och negativt på testet :( Testar igen på söndag och blir det inget + då slutar jag med vaggisarna direkt tror jag.
Här har det gått en vecka sedan skrapningen och allt känns fortf nattsvart.
Så klart passade lillskrutten på att få feber o förkylning så min sjukskrivning denna veckan som skulle gå till återhämtning och att sörja blev inte riktigt som tänkt.
Antar det inte är nån ide att börja prova för äl förrän hcg gått ur kroppen?
Efter förra MA så kom mensen igång ganska exakt 4 veckor efter så jag hoppas på det denna gången med.
Dock är min man inte lika säker på att han orkar försöka mer alls.
Han ser ju hur jag mått efter varje Mf och Ma och det knäcker honom. . Klart det är svårt att veta vad man ska säga som man, men det räcker ju med att finnas där.
Gaskat upp mig och gått tillbaka till jobbet ganska fort alla gånger.
Denna gången så måste sorgen efter alla ggr kommit tillbaka för jag är knappt kapabel att ta hand om mig själv.
Drömmer mardrömmar att jag spolar ner vår bebis på toa och när jag inte drömmer det så drömmer jag att läkaren tar barnet och slänger i soporna.
Antar att det är bearbetning men det är inte lätt att komma vidare när man inte vågar blunda.
Så trist med mens och negativa test precis innan BIM.
Jag var ledsen igår när kollegan som fött nyss (hon är 41) kom och hälsade på på jobbet. Klart enormt glad för hennes skull, blev bara ledsen när nån av kollergorna frågade mig - skulle inte du vilja ha en sån fin liten också? Usch, försökte hålla tillbaka tårarna, men det var tufft. Om de bara visste, om mitt missfall, alla tårar och försök vi hade. Jsg vet att hon inte menade att vara elak. Men man blir bara så ledsen. Och jag blödde fortfarande igår, inte så mycket dock. Mensen var 9 dagar lång, blähh.
Usch vad jobbigt, förstår precis hur det kändes, avskyr det...många frågar mig ofta just för att min kille inte har några barn sen innan...hatar det och brukar försöka vifta bort det men det gör jätteont...om de bara hade vetat allt man gått igenom och all energi man lägger på detta...
Många kramar 
Här har det gått en vecka sedan skrapningen och allt känns fortf nattsvart.
Så klart passade lillskrutten på att få feber o förkylning så min sjukskrivning denna veckan som skulle gå till återhämtning och att sörja blev inte riktigt som tänkt.
Antar det inte är nån ide att börja prova för äl förrän hcg gått ur kroppen?
Efter förra MA så kom mensen igång ganska exakt 4 veckor efter så jag hoppas på det denna gången med.
Dock är min man inte lika säker på att han orkar försöka mer alls.
Han ser ju hur jag mått efter varje Mf och Ma och det knäcker honom. . Klart det är svårt att veta vad man ska säga som man, men det räcker ju med att finnas där.
Gaskat upp mig och gått tillbaka till jobbet ganska fort alla gånger.
Denna gången så måste sorgen efter alla ggr kommit tillbaka för jag är knappt kapabel att ta hand om mig själv.
Drömmer mardrömmar att jag spolar ner vår bebis på toa och när jag inte drömmer det så drömmer jag att läkaren tar barnet och slänger i soporna.
Antar att det är bearbetning men det är inte lätt att komma vidare när man inte vågar blunda.
Jag lider med dig...vet hur det känns och det är så nära inpå ännu för er...jag faller fortfarande ner i det mörka hålet av sorg ibland...men det går mer och mer sällan mellan gångerna. Däremot är hoppet väldigt svagt i våra försök just nu, har blivit besviken för många gånger så är rätt likgiltig känner jag. Vi gör det vi kan men jag tror liksom inte på det och inför BIM har jag heller varken förväntningar eller hopp om att nånsin se ett streck till...
Man får sörja! Och det viktiga är väl att ni pratar om det och att han tillåter dig att sörja och vara knäckt men att målbilden är för stor och längtan är för stor för att ge upp? Jag kommer inte ge upp, men vi försöker mer och mer LEVA under tiden igen, vi prioriterar ÄL och reser aldrig ifrån varandra mer än en natt för att den alltid ska gå att pricka, men annars lever vi som vanligt och försöker planera in roliga och givande saker!
Vet att det är en klen tröst, men för varje dag, vecka och månad som går så blir det lättare att bära, men sorgen finns såklart alltid kvar över det man inte fick...
kramar
Här har det gått en vecka sedan skrapningen och allt känns fortf nattsvart.
Så klart passade lillskrutten på att få feber o förkylning så min sjukskrivning denna veckan som skulle gå till återhämtning och att sörja blev inte riktigt som tänkt.
Antar det inte är nån ide att börja prova för äl förrän hcg gått ur kroppen?
Efter förra MA så kom mensen igång ganska exakt 4 veckor efter så jag hoppas på det denna gången med.
Dock är min man inte lika säker på att han orkar försöka mer alls.
Han ser ju hur jag mått efter varje Mf och Ma och det knäcker honom. . Klart det är svårt att veta vad man ska säga som man, men det räcker ju med att finnas där.
Gaskat upp mig och gått tillbaka till jobbet ganska fort alla gånger.
Denna gången så måste sorgen efter alla ggr kommit tillbaka för jag är knappt kapabel att ta hand om mig själv.
Drömmer mardrömmar att jag spolar ner vår bebis på toa och när jag inte drömmer det så drömmer jag att läkaren tar barnet och slänger i soporna.
Antar att det är bearbetning men det är inte lätt att komma vidare när man inte vågar blunda.
Känner verkligen med dig, kan bara föreställa mig vad du går igenom just nu 
Känns som ett negativt test är en välsignelse i sammanhanget för jag vet inte riktigt hur jag skulle klara av att först få pluss och sen att det ändå inte blir något...
Har för mig att det inte är möjligt att få äl när man fortfarande har HCG i kroppen, är dock inte säker, har bara för mig jag läst det någonstans....
Många tröstande kramar, hoppas att det snart känns bättre och att du får sova utan hemska mardrömmar
Här har det gått en vecka sedan skrapningen och allt känns fortf nattsvart.
Så klart passade lillskrutten på att få feber o förkylning så min sjukskrivning denna veckan som skulle gå till återhämtning och att sörja blev inte riktigt som tänkt.
Antar det inte är nån ide att börja prova för äl förrän hcg gått ur kroppen?
Efter förra MA så kom mensen igång ganska exakt 4 veckor efter så jag hoppas på det denna gången med.
Dock är min man inte lika säker på att han orkar försöka mer alls.
Han ser ju hur jag mått efter varje Mf och Ma och det knäcker honom. . Klart det är svårt att veta vad man ska säga som man, men det räcker ju med att finnas där.
Gaskat upp mig och gått tillbaka till jobbet ganska fort alla gånger.
Denna gången så måste sorgen efter alla ggr kommit tillbaka för jag är knappt kapabel att ta hand om mig själv.
Drömmer mardrömmar att jag spolar ner vår bebis på toa och när jag inte drömmer det så drömmer jag att läkaren tar barnet och slänger i soporna.
Antar att det är bearbetning men det är inte lätt att komma vidare när man inte vågar blunda.