Mariro skrev 2016-10-14 15:00:01 följande:
Herregud vad mycket som har hänt för dig. Alltså jag förstår inte hur man ka kunna tänka på något annat de sista veckorna än att just lyssna och känna efter varenda grej som händer. Sd - inte sd, slempropp - inte slempropp osv. Jag undrar egentligen hur ofta man får åka in på förlossningen utan att ses som konstig. För en förstföderska (mig) är ALLT så himla nytt, NÄR ska man ta saker på allvar, alltså ringa förlossningen, klocka sd och allt det där? Nu när vi ändå pratar bajsdetaljer och slemproppsdetaljer - alltid när jag bajsar så kommer det typ.. vita flytningar nerdroppandes i toaletten. Vad är det liksom?
Även om du är i v 36 så är det väl ingen fara om bebis kommer nu snart? Jag hoppas att du lyckas njuta av resten av tiden utan signaler som inte går att tyda :)
Nej jösses, jättesvårt att inte känna efter för varje känning man får, särskilt nu när man börjar närma sig mållinjen.
Jag vet att jag var supernervös av samma anledning när jag väntade första barnet. och varje gång man frågade någon om hur man skulle veta när de var dags så fick man alltid samma svar - "det känner du!" och jo, de gör man ju iofs men de svaret hjälpte ju inte direkt då.
Nu i efterhand tycker jag att första förlossningen var mycket enklare än andra eftersom det kan skilja så mycket - t.ex. så har förstföderskor oftast mycket längre latensfas (alltså den allra första fasen när du börjar öppna dig) och vid den tiden får man sammandragningar som kan oftast är ganska svaga och börjar som oregelbundna, när de väl börjar bli dags blir sd/värkarna regelbundna och jag tror de säger att man ska åka in när det är 3-5 min mellan varje värk som förstföderska.
Svårt att veta hur ont de ska göra, men när jag fick mina värkar kunde jag inte prata under tiden jag hade en värk, jag var tvungen att stå upp och vicka på höfterna och fick koncentrera mig och andas mig igenom värken. Under latensfasen gjorde de ont, men jag kunde ändå prata osv under tiden.
Nu är ju inte alla förlossningar likadana (tyvärr..) men det är väl så man säger att en förlossning börjar om man är förstföderska (rätta mig om jag har fel)
Dagarna innan min första förlossning hade jag konstant ont i ryggen i flera dagar. Sen fick jag en hinnsvepning av min bm när jag var i 39+0 och samma dag fick jag svag mensvärk som höll i sig. Morgonen efter vaknade jag och fick mensvärk igen, men då varade den bara i någon minut för att sedan försvinna och komma tillbaka igen på oregelbundna intervaller.
På kvällen hade jag 5-6 minuter mellan värkarna och de hade börjat göra mer ont, ringde in till förlossningen som sa att jag fick komma in på en kontroll. Vi kom in vid 23 och jag hade öppnat mig 2 cm, gick en promenad utanför för att påskynda det lite.
Vid 1 hade jag bara öppnat mig en halv cm till, men eftersom klockan var så mycket och vi hade 1 h resa till förlossningen fick jag ett rum att sova i, strax efteråt blev värkarna så starka att jag inte kunde sitta eller stå still när de kom, jag var tvungen att dansa/vicka på höften mig igenom värkarna - trots att de gav mig sömnpiller, alvedon, morfinspruta osv så kunde jag inte sova alls.
Klockan 7 gjorde de en ny undersökning och jag var då öppen 5 cm, och fick komma in till en förlossningssal där lustgasen väntade på mig (guld!)
Vid 10 var jag öppen 7 cm och då tog hon hinnorna (vattnet hade alltså inte gått innan dess) och jag fick även epidural som tog bort mycket av smärtan.
Sen föddes hon vid 15 i vecka 39+2 :)
Så min första förlossning var väääldigt långdragen, men jag är ändå nöjd med den faktiskt. Sen glömmer man otroligt nog väldigt mycket när förlossningen väl är över, man kommer inte riktigt ihåg hur ont de gjorde eller hur jobbigt det var - och det är ju sååå värt det när pyret väl ligger där på magen efteråt!! (även om min flicka la sin första bajs under tiden de lyfte upp henne för att lägga henne på min mage så jag låg där med bajs över halva kroppen, haha!)
