40+:are som jobbar mot en bäbis sommaren/hösten 2016

Japp, bara att köra på! Hmmm vad betyder CD?.... Förstår att det känns tröstlöst..

Jo, jag var inte gravid. Men konstigt var det, med superömma bröst, molvärk och enorm trötthet.

Men hörni tjejer, nu skulle jag verkligen behöva lite input. Vi har alltså tre barn, 7, 5 och 1. Jag är hemma med de två yngsta, och njuter oftast av tillvaron som hemmaförälder. De senaste veckorna har däremot sömnen strulat hos minstingen, hon är mitt inne i någn sorts tidig trotsfas och femåringen är väldigt klängig och gnällig. Det känns som att jag just och just orkar hålla huvudet ovanför ytan, det är verkligen en otrolig kamp att få ihop vardagen just nu. Och jag tänker med mitt förnuft att nej herregud, det är ju OMÖJLIGT att addera en unge till på detta kaos. Fast samtidigt känner jag en oföändrad längtan efter att få uppleva hela äventyret igen: vara gravid, vänta, längta, ta emot bebisen - jag är en riktig bebisjunkie, finns inget jag älskar så mycket som nyföddingar.

Jag har själv lite svårt att begripa hur jag kan längta så intensivt efter ett till barn, då jag samtidigt just nu märker hur kaotiskt och tungt det kan vara med tre. Samtidigt är ju småbarnstiden kort, och jobbiga perioder som den här brukar passera på några veckor.

Är jag liksom galen som ändå vill ha mer? Tänk om allt förvandlas till ett sällsamt skådat kaos? Tänk om jag inte orkar? Tänk om jag bara har ett sorts beroende av att få vänta och få barn?

Och å andra sidan: Tänk om vi är väldigt förnuftiga och rationella och nöjer oss såhär, och så får jag längta livet ut? Ångra mig? Veta att det finns en liten människa som ville komma till oss, som inte fick komma?

Jag fyller 40 i mars, så det är ju inte som att man direkt har gott om betänketid. Åh, att gå omkring och grubbla på det här äter upp mej! Hjälp?

Jag är inte 40+ ännu men undrar om jag kanske får vara med ändå...fyller 39 om 3 månader. Har två barn födda -08 och -11 men är separerad från pappan och har dem varannan vecka. Har sedan 8 månader träffat en helt underbar kille och han har inga barn..jag har alltid kunnat tänka mig en till.

Vi är båda införstådda med att vi inte kan vänta på det hur länge som helst pga min ålder..han är mycket yngre än mig så för honom är det ju lugnt, men det är ju mig han vill leva med och önskan är såklart att kunna ge honom den gåvan, dela det med honom.

Vi kommer förmodligen börja under nästa år, vet ej när. Har just nu hormonspiral och får se när den plockas ut. Men hade vart mysigt följa er och lära mig mer om hur det går när man är lite äldre och läsa olika tips om det är ok? :)

Har med funderat på att vända mig till gyn för att se om de kan göra en koll på hur mina ägg verkar må, om jag har några kvar...

Hoppar in här jag med :) Är 41 år och vi håller på med att försöka få till ett litet syskon. Jag och mannen har 2 gemensamma flickor på 1 och 3 år och jag har en pojk på 15 sen tidigare. Jag och min man har försökt i 10 månader. Så nu längtar vi riktigt.

Välkommen Pluttan!Blev glad när jag såg att du har barn födda 12 och 14 - du var alltså 40 när du fick minsta flickan? Alltså ursäkta mitt egocentriska perspektiv, jag tänker bara att det  motsvarar den situation jag skulle befinna mej i ifall vi fick ett litet syskon till vår dotter som är född i augusti -14. Var 38 år då och tanken på att få barn senare än så i livet föresvävade mej inte ... tills en riktigt, riktigt stark babyfeber överrumplade mej fullständigt. Hur har du upplevt åldersskillnaden på två år? Vi har iofs samma med våra äldre killar (2 år och 4 mån emellan), men jag undrar ändå: kanske man upplever det annorlunda då man är lite äldre? Har du orkat bra? Hur funkade det att vara gravid och föda som 40-åring?URSÄKTA om mina frågor känns närgångna, men jag blev bara så glad av att se någon som gjort det som jag drömmer om att göra (men som jag för tillfället är lite skeptisk till om jag mäktar med, se ovan). :) (Okej, det kan ju inte ha varit helt övermäktigt med två ganska tätt vid 40, eftersom du planerar en till unge nu, haha.)