elvatolv skrev 2015-12-04 22:02:17 följande:
Har du testat Tovalisa? :)
Jo, jag var inte gravid. Men konstigt var det, med superömma bröst, molvärk och enorm trötthet.
Men hörni tjejer, nu skulle jag verkligen behöva lite input. Vi har alltså tre barn, 7, 5 och 1. Jag är hemma med de två yngsta, och njuter oftast av tillvaron som hemmaförälder. De senaste veckorna har däremot sömnen strulat hos minstingen, hon är mitt inne i någn sorts tidig trotsfas och femåringen är väldigt klängig och gnällig. Det känns som att jag just och just orkar hålla huvudet ovanför ytan, det är verkligen en otrolig kamp att få ihop vardagen just nu. Och jag tänker med mitt förnuft att nej herregud, det är ju OMÖJLIGT att addera en unge till på detta kaos. Fast samtidigt känner jag en oföändrad längtan efter att få uppleva hela äventyret igen: vara gravid, vänta, längta, ta emot bebisen - jag är en riktig bebisjunkie, finns inget jag älskar så mycket som nyföddingar.
Jag har själv lite svårt att begripa hur jag kan längta så intensivt efter ett till barn, då jag samtidigt just nu märker hur kaotiskt och tungt det kan vara med tre. Samtidigt är ju småbarnstiden kort, och jobbiga perioder som den här brukar passera på några veckor.
Är jag liksom galen som ändå vill ha mer? Tänk om allt förvandlas till ett sällsamt skådat kaos? Tänk om jag inte orkar? Tänk om jag bara har ett sorts beroende av att få vänta och få barn?
Och å andra sidan: Tänk om vi är väldigt förnuftiga och rationella och nöjer oss såhär, och så får jag längta livet ut? Ångra mig? Veta att det finns en liten människa som ville komma till oss, som inte fick komma?
Jag fyller 40 i mars, så det är ju inte som att man direkt har gott om betänketid. Åh, att gå omkring och grubbla på det här äter upp mej! Hjälp?
Nä, detta är nog enda gången jag är glad för en mens! 