Jag HATAR verkligen att vara gravid

Inskrivning på MVC idag och tid för kub-test bokad. Surrealistiskt. Magen svullen som en jävla ballong men mitt psyke har, hör och häpna, hållit sig hyfsat lugnt några dagar. Jag ropar dock inte hej än på långa vägar.

Phue jag trodde att jag var den enda som talade öppet om det här! Skönt att se att man inte är ensam om att hata vad en graviditet gör med en.

Jag är gravid i vecka 33 nu med andra barnet. Jag har väntat i sex år på denna graviditeten eftersom jag hatade allt som hade med graviditet och förlossning att göra. Nu tog jag mej mod att bli gravid igen och japp, jag hatar det. Nu har jag gått upp elva kilo och jag passar inte som tjock. Jag har ett ansikte som bäst tar sej som smal (normal) vilket är långt ifrån nu :(

Jag jobbar två veckor till sedan ska jag stanna hemma. Jag ville helst undvika jobbet nu eftersom alla blickar, kommentarer, frågor mm oftast kommer nu när man är så stor.

Jag hatar att inte kunna stå upp för då får jag ont i bäckenet. Jag kan inte sitta för då får jag ont i ryggen. Jag kan inte ligga ner för då blir jag yr och ligger jag på sidan blir jag söndersparkad. Jag hatar att inte kunna köra bil, för bebis sparkar alltid när jag kör vilket gör att jag rycker till eftersom det gör så förbannat ont. Att inte få kontrollera blåsan själv heller ..

Nu kan jag inte ens luta mej över handfatet för att sminka mej för då slår bebis så hårt att jag typ kläms,

Jag älskar redan min bebis men jag hatar vad den gör med mej och vad graviditeten gör med min kropp. Mina bröst var så fina innan, nu har jag bristningar som syns långt ovanför urringningen. Jag passar inga kläder och tvingas gå i kläder stora som sopsäckar (jag är annars en strl 36 men tvingas ha L nu)

Jag är bara så deprimerad över viktuppgången, dubbelhakor, folk som kallar en för tjockis och tror att jag gillar det. Jag är så sjukt trött på bebis och magprat! Jag hatar att vara gravid och brukar försöka låtsas att jag ine är det. tills ja stöter emot magen för att jag inte längre kan smita förbi lika smidigt som annars. Jag bad om kejsarsnitt men blev nekad så känner ännu mer hatisk över hela situationen

usch. jag ville bara få detta ur mej :)

Ja inte fan är det rosenskimrande iaf. Senast igår kväll fick jag ett utbrott på min sambo som inte alls har funnits där för mig som jag trodde. Jag var riktigt vidrigt elak och sa tillslut att jag inte vill att han följer med på RUL imorgon. Jag kände mig så sviken och ledsen så jag ville att han skulle må lika dåligt som han får mig att må genom att inte prioritera mig och engagera sig i graviditeten. Varför skulle han få följa med på roliga saker när han inte finns där i de jobbiga sakerna.

Jag är arg och besviken på riktigt, men SÅ HÄR galen och elak brukar jag inte vara. Hormonerna gör mig till ett monster!

Jag är så trött så jag ligger mest på soffan från morgon till kväll och slumrar, är sjukskriven, har ont i min trasiga höft eftersom jag har gått upp i vikt så jag går som en gammal tant, gråter varje dag, är elak för att det känns som om alla är emot mig, känner mig ensam eftersom ingen orkar umgås med mig för att jag är så tråkig, magen gör ont, ryggen gör ont för att jag inte rör på mig, huvudvärken från helvetet och är depressiv sedan innan. Barnen (bonus) och hundarna får knappt någon uppmärksamhet från mig för att jag inte orkar. Jag känner mig fet, ful, äcklig, elak och dum. Jag känner mig inte som mig själv alls.

Jag är så innerligt less och jag fattar inte hur jag ska orka med i 20 veckor till! Vill bara att det här ska ta slut så jag äntligen kan sluta vara gravid så jag kan bli mig själv igen! Få hålla om den mjuka lilla och snusa på huvudet.... Nä, man borde få resa till"de gravidas ö" , en ö i min fantasi där man var välkommen när man mådde dåligt i graviditeten. Där man fick allt man behöver och personalen var utbildade. Jag skulle betala mycket för det!

Tack för att jag hittade denna tråden! Är i vecka 28 och tycker att allt är piss, är just nu sjukskriven för magkatarr och hatar det mesta som har med graviditeten att göra. Noll aptit, att jag blivit så stor, att alla hela tiden ska fråga mig saker och verka så exalterade när jag själv absolut inte är det. Känner mig så ensam och utanför hela tiden så jag inte kan göra allt som jag gjort innan. Jag vill också roa mig och ha kul och kunna äta saker som jag brukade tycka om men som nu smakar piss. Börjar tvivla på om jag är redo för mammalivet.

Blev dessutom pissur på sambon som var ute och roade sig igår så nu har jag dåligt samvete över det, men när fick jag senast göra något roligt...

Usch, jag tycker också graviditeten är hemskt jobbig, gick in i vecka 27 idag och kan lista alla symptom

Sömnbrist, yrsel, huvudvärk, ont i kroppen, hjärtklappning, andfådd, nyser, snuvig, svårt att sova, oengagerad, deprimerad, mardrömmar, varm, nästan febrig..

Vad ska man göra åt det? Jag ska försöka bli sjukskriven, men det är fortfarande 13 veckor kvar! Jag orkar ingenting! Ingenting hjälper.. Tacksam för tips som funkar!

Ö som tillflyktsort för gravida i behov av isolering, som någon föreslog - klockren affärsidé! Jag hade också slantat upp. Rakt av.

Däremot måste jag fylla på med lite info om min egen status. Jag har känt mig lugn i säkert en vecka nu. Wtf hände liksom?!? Nästan så jag börjar tro att nåt har hänt med fostret för hur skulle det annars kunna lugna ner sig så kraftigt mitt i all bedrövelse. Har iofs varit på ett besök hos psykologen jag gick till hela min förra grav och det var superbra. Kan verkligen rekommendera samtalsstöd (hos nån som är BRA. Skit i prislappen, om du kan, för det är verkligen värt det) till er andra som genomgår en inre graviditetskris. Det var min räddning förra gången.

Jag hade visst lunginflammation, så lite mycket att skylla på graviditeten.