Jag HATAR verkligen att vara gravid

Känner igen mig i mycket som Ni skriver. Väntar nr 2 och mår verkligen värre än den värsta bakfyllan jag kan tänka mig. Har sjukt svårt för dofter och allt luktar. Känner även av lukter som antagligen inte ens existerar.
Världens sämsta temperament, trött som ett spädbarn och fet som en gris.
Håller på att slita mitt hår över detta förbannade illamåendet och vill bara att det ska vara v40. Tveksamt om psyket håller i 30v till...

när jag väntade min första unge så sa jag "aldrig mer"!! Men sen har hon blivit 5 år... längtar efter en till... å minnet av krämporna har blivit förskönade omskrivningar....

Är i v 8 och mår som en påse skit. Och nu minns jag precis varför jag sa aldrig mer.

illamåendet från hades, trötthet, panikångest, rastlöshet...

Till å från tror jag nog att jag är påväg att bli så tokig som jag kände mig de första åren med ångest.

Å så alla dessa "stackare, men tänk positivt -du har ju en bebis i magen". vet att det är väl menat, men jag undanber gärna detta. jag står inte ut med mig själv. hur i hela h-vete ska jag kunna glädjas då?!?!

Morrrrrrr

personer som inte upplevt ångest eller panikångest har svårt att veta hur det fungerar. det handlar ju inte om att man inte vill ha barn. det handlar om att hela kroppen tror att den ska dö eller bli galen och vill fly från den känslan. jag lider med dig. och den största tröst som finns för mig är att andra känner likadant. alltså, massa smarta brudar som är "normala" går också med skräcken att tappa det... man gör inte det. men det är såklart lättare att säga till andra än sig själv. jag har haft en skitdag idag och undrar hur jag ska klara resterande 25 veckor...

Som grädde på moset ringde en släkting upp mig idag och skällde ut mig för att jag inte ville ta emot flera kassar med deras avlagda babykläder. Tydligen var det en personlig förolämpning mot dem att jag inte ville ha deras urtvättade kläder (flera med konstiga fläckar kvar) till vad som sannolikt kommer att bli mitt enda barn. Att jag försökte förklara att jag tyckte att de kunde ge grejerna till någon annan som faktiskt inte har råd att köpa nya kläder var ett "icke-argument" och otacksamt. Inte heller bet det på dem att jag själv växt upp med enbart begagnade kläder och nu vill ge mitt barn mer än så. De tog fortfarande illa vid sig.

Så nu får jag inte köpa kläder (att shoppa är typ min största hobby och ett stort glädjeämne för mig) till mitt eget kommande barn och därmed själv bestämma vad han ska ha för kläder utan att ha dåligt samvete gentemot dryga släktingar heller....

Dessutom stör jag mig som fasen på allt jävla daltande. Folk som aldrig annars bryr sig om hur jag mår nästan flyger på mig för att försäkra sig om min hälsa, om jag vill ha något att dricka, om jag vill ha en filt eftersom det bara är 20 grader ute, en stol att sitta på kanske? Jag är gravid, inte handikappad eller utvecklingsstörd, jag fixar själv om jag behöver, tack.

Men annars börjar jag faktiskt vänja mig vid att vara gravid, fasar lite för kommande arbetsvecka bara. Nu syns det tydligt att jag är gravid vilket det inte gjorde innan semestern så nu kommer väl alla tanter på jobbet gå i spinn över kommande bebis, de kommer säkert också att dra alla förlossningshistorier och graviditetskrämpor de själva varit med om (det gör de alltid när någon kollega är på smällen) oavsett om man orkar lyssna eller ej.

Fattar. Försök att skita i sur släkting. Varför skulle det inte räcka med ett "tack men nej tack"?! Tycker inte du ska ha ett dugg dåligt samvete. Dessutom tycker jag att man får vara precis hur rättfram som helst och t ex be folk sluta dalta, fråga, snoka osv. Förra gången mådde jag som en påse skit så när folk grattade och tjoade sa jag att "så känner inte jag" och var helt öppen med att jag hatade att vara gravid och att jag hade det skitjobbigt. De flesta blev skitbesvärade och trodde nog att det hade snurrat för mig men jag tyckte att det var skönt att stå upp för mig själv genom att säga som det var. Om man, av olika anledningar, tycker det är piss att vänta barn anser jag att vi som kvinnor bara fortsätter fälla krokben för oss själva och andra genom att spela teater och låtsas som att det känns "som för alla andra". Nä, börjar kärringarna kladda med sånt som ger dig creeps - säg åt dem!

Jag är fortfarande i chock över att allt mitt inte kaos bara ebbade ut. Vågar inte riktigt tro att det kommer att hålla i sig men hoppas kan man ju. Hoppas det dröjer ett tag till innan jag måste berätta på jobb osv för då skjuter jag kladdet framför mig. Även om jag inte mår skit just nu värnar jag ändå om min integritet och vägrar vara allmän egendom.

Ni är inte ensamma! Bilden av den lyckligt havande kvinnan är få förunnade!
Själv blev jag deprimerad, fysiskt handikappad, självmordsbenägen och helt olidlig att vara omkring. Jag har fortfarande skuldkänslor kring att graviditeterna var som de var.
Utifrån mina erfarenheter så tipsar jag om att söka samtalsstöd/kurator/psykolog för att kunna hantera psyket under resan. Våga vara ärliga till partner om hur du mår men samtidigt minnas att detta inte vara för evigt. Minska kraven och var snäll mot digsjälv.

Jag bär mitt fjärde och är på väg att brista. För varje dag som går så blir det jobbigare. Foglossningen eskalerar, ryggen känns värre, vikten och synen av magen ger mig ångest. Jag är annars vältränad men när magen växer börjar jag nojja.

Lite över 10 veckor kvar nu och jag kunde inte se mer fram emot förlossningen. I teorin vill jag även ha ett till barn efter denna, men jag vet inte hur min kropp eller mitt psyke skulle klara av det.

Här är en till som inte tycker att det gravida tillståndet är roligt alls. Jag hatar att vara gravid. 

Jag känner mig stor och tjock, hatar när folk kommenterar magen. Än värre när folk ska känna på magen och gör det helt oförberett. Tycker inte att det är kul att ha sex för jag känner mig ful. Har ont på huden på magen, det "strålar" ner obehagligt mellan benen när bebisen trycker neråt, sover dåligt, ont i ljumskar, rygg, ja you name it. Trött som aldrig förr, förstår inte hur jag ska orka jobba hela vägen fram.

Har en liten på snart 2 år sedan innan som suger all min sista energi. Och nu har jag dessutom börjat få panik för det känns som om jag sviker mitt barn som jag redan har, han är så liten och hur ska jag räcka till för en till? Jag vill inte alls skära ner på mitt umgänge och mys med min lilla kille. Älskar min sambo tillika pappan till barnen men låter i alla fall tjurig och grinig mot honom och får ofta känslan av att jag fixar det mesta själv gällande ALLT medan han chillar. Jag vet inte ens om det stämmer eller om det bara är det att jag är så jävla slut så att det är så min upplevelse blir...   

Det enda positiva är väl att jag snart är färdig med detta helvete (32+4) och jag hoppas att det kommer känns bättre när bebisen kommit och att mina skuldkänslor ger vika. Hoppas räcka till för 2 barn och sambo. Längtar efter min vanliga kropp.

 

Så avis på alla er som snart är i mål! Lova att höra av er vartefter och berätta hur det blir med allt och om livet känns toppen igen när graviditetseländet är över.

Fy fan, jag är tillbaka i nåt tillstånd av konstant irritation. Är arg och folkilsk och har inget tålamod alls med min två-åring som jag dessutom är ensam hemma med nu ett tag. Muskelvärk och huvudvärk har jag dessutom haft varje dag i nästan två veckor. Hur har ni andra det?