Jag HATAR verkligen att vara gravid

när jag väntade min första unge så sa jag "aldrig mer"!! Men sen har hon blivit 5 år... längtar efter en till... å minnet av krämporna har blivit förskönade omskrivningar....

Är i v 8 och mår som en påse skit. Och nu minns jag precis varför jag sa aldrig mer.

illamåendet från hades, trötthet, panikångest, rastlöshet...

Till å från tror jag nog att jag är påväg att bli så tokig som jag kände mig de första åren med ångest.

Å så alla dessa "stackare, men tänk positivt -du har ju en bebis i magen". vet att det är väl menat, men jag undanber gärna detta. jag står inte ut med mig själv. hur i hela h-vete ska jag kunna glädjas då?!?!

Morrrrrrr