Jag bär mitt fjärde och är på väg att brista. För varje dag som går så blir det jobbigare. Foglossningen eskalerar, ryggen känns värre, vikten och synen av magen ger mig ångest. Jag är annars vältränad men när magen växer börjar jag nojja.
Lite över 10 veckor kvar nu och jag kunde inte se mer fram emot förlossningen. I teorin vill jag även ha ett till barn efter denna, men jag vet inte hur min kropp eller mitt psyke skulle klara av det. 
Måste få klaga lite igen. Har börjat få molvärk till hela köret med sammandragningarna och är ännu bara i vecka 28 (27+0). Oroar mig för problem som att moderkakan ska lossna och liknande, trots att jag aldrig haft problem med detta i mina graviditeter.
Foglossningen dödar mig sakta men säkert och jag är ap förbannad på att jag inte kan ligga/sitta/stå/gå utan att ha ont. Jag har barn att ta hand om och denna graviditet hindrar mig i mycket.
Är förbaskat känslosam också. Kan gråta över det mesta. Min man bad mig ringa ett samtal igår. Mannen i telefonen talade skottsk-engelska och dessutom handlade det om gasen i huset som jag har noll kunskap om, och tillslut kände jag mig dumförklarad trots att det handlade om något jag inte visste om. Jag trodde jag var dum i huvudet och att jag inte förstod engelska, vilket inte var fallet. Jag vill åtminstone bli normal i huvudet. Är det för mycket begärt??