Ask

Äldre 30 Jul 22:36

426 svar

Jag HATAR verkligen att vara gravid

Som rubriken antyder - vill du läsa en gullegulltråd om hur myyysigt det är med bebis i magen ja då gör du klokast i att scrolla vidare.

Jag väntar mitt andra barn. Är gravid i vecka 11, ungefär, och behöver få spy galla över hur vidrigt jag tycker detta tillstånd är. Min förra graviditet var ett känslomässigt helvete med fullständig panik, ångest, rädsla och oro. Den hjälp jag till slut fick blev jag tvungen att söka privat då jag inte fick mycket till förståelse inom MVC. Blev erbjuden antidepressiva men tackade nej eftersom det var stöd jag ville ha, inte kemikalier som trixar med hjärnan. När barnet föddes blev allt bra. I min enfald trodde och hoppades jag att det inte skulle behöva bli likadant om vi valde att skaffa ett syskon. Och här sitter jag nu.

De första veckorna har precis som förra gången varit ett evigt velande om jag ska göra abort eller inte. Har haft tid inbokad men förmådde inte gå dit. Eftersom jag är så otroligt ambivalent och dessutom medveten om att jag inte är vid mina sinnens fulla bruk känns det inte rätt att avbryta graviditeten. Men jag mår verkligen skit större delen av dygnet. Jag är så svart och negativ i tankarna att det blir snudd på skrattretande men jag förmår inte tänka positivt. Omöjligt! Jag är förbannad, låg, inåtvänd, trött och retar mig på precis allt i min omgivning. Vill bara fly fältet och bosätta mig på en öde ö för att få vara ifred. Jag har absolut INGA varma känslor för min sambo utan ser bara problem i vårt förhållande och tänker att vi nog borde göra slut. Inte ens för mitt barn känner jag den starka kärlek jag normalt känner och jag är en sur, snäsig, känslomässigt avstängd förälder helt utan tålamod och stubin.

Har upplevt korta, korta ögonblick av harmoni och nån slags förväntan men 90% av min vakna tid går fortfarande åt till att älta om det här verkligen är någon bra idé och om det inte vore bäst ändå, fast jag hela tiden velat ha fler än ett barn, att göra slut på pinan. Det övergår mitt förstånd hur jag ska orka gå igenom detta igen.

Jag orkar inte se ett enda instagramflöde till med "magbilder" i motljus och kommentarer med hjärtan och rader om hur kvinnor saaaaaknar sina "bulor". Behöver stöd och pepp av andra i liknande situation. Hur gör du? Vad gör du för att försöka må lite bättre? Jag fullkomligt avskyr detta hormonella helvete. Därtill grubblar jag ihjäl mig över hur fa-an jag ska orka med ett barn till, en ny spädbarnsperiod med sömnbrist och hur relationen ska kunna stå pall för det.

Voodoodoll

Äldre 31 Jul 19:53

#21

The TARDIS skrev 2015-07-30 23:55:50 följande:

Jag bara undrar varför du ens skaffar barn när du avskyr det, uppenbarligen?

Jag skulle kunna tänka mig att det är sjäva barnet hon vill ha, och inte graviditeten :)

Phillippa

Äldre 31 Jul 20:24

#22

Jag vet hur det är! Jag avskydde första graviditeten med oro, illamående och ångest. Den graviditeten företräddes av ett missfall och därför förväntade jag mig det värsta under hela graviditeten.

Jag kände mig dessutom så fet och ful att jag inte ville gå utanför dörren. Jag tyckte att min man luktade äckligt också ;).

När dottern kom var jag överlycklig och allt gick bra men vi bestämde oss för att inte skaffa fler barn. Men tre år senare ändrade vi oss och det var lika hemskt att vara gravid igen :(. Tiden gick lååååångsamt och jag var trött, fet, ful, deprimerad och illamående och hade dessutom en treåring att ta hand om.

När lillebror kom ut var jag mig själv igen förutom tröttheten som kom som en naturlig del till lillens kolik.

Idag är han snart två år och jag kommer aldrig mer att vara gravid :). Jag har t o m steriliserat mig för att verkligen vara säker!

Ask

Äldre 31 Jul 20:49

#23

Knäck skrev 2015-07-31 19:45:04 följande:

Vecka 36, första barnet. Har tänkt mig fler barn i framtiden men ärligt talat. Jag måste nog lobotomeras emellan så jag glömmer allt det här om jag ska ge mig på det igen. Alternativt bli rik så jag kan ta ett friår utan förpliktelser på nåt isländskt spa med nanny.

Men Knäck! Grattis till att snart vara i mål. Förbaskat bra jobbat! Har du mått likadant hela vägen eller lättade det nånstans?

Blir både glad och ledsen över att konstatera att vi är så många som delar upplevelse av att vara gravida. Så sorgligt att det inte finns mer forskning kring vad det beror på - påverkas vi olika jävligt av hormoner eller vad? Och vad beror svängningarna på, att det kan vara nattsvart ena stunden och ganska lugnt nån timme senare? Det skulle jag vilja veta. Och det MÅSTE finnas fler sätt att må bättre än att liiiida sig igenom 40 jävla veckors piss eller peta i sig medicin. Yoga, kanske? Greppar efter halmstrån här.

Ask

Äldre 31 Jul 20:57

#24

Anonym (Jupp) skrev 2015-07-31 09:12:14 följande:

Ja heja oss!

Det kommer säkert att bli bra men det är själva fan att man ska behöva gå igenom den här primitiva processen att vara gravid innan man kommer till ett färdigt barn. Var nog lite extra sur igår eftersom det blivande barnets far var ute och hade roligt med sina vänner, jag vill ju också göra sånt men för trött och ska sanningen fram är det aldrig roligt att vara den enda som inte dricker alkohol när det är fest. (Nej jag är inte alkis).

Kul (eller nåt) att fler skriver i tråden, tillsammans kan vi peppa oss igenom detta!

Och du. Jag fattar precis grejen. Inte ett dugg lattjo att sitta och sippa cola. Som grädde på hormonmoset är jag f ö skitsugen på att dricka öl och röka cigg. Kände likadant förra grav vid den här tiden. Det gick över sen men jag hade ju hellre varit glad och sugen på grogg än deppig med avsmak för bubbel. ;)

mliten

Äldre 31 Jul 21:00

#25

Phillippa skrev 2015-07-31 20:24:26 följande:

Jag vet hur det är! Jag avskydde första graviditeten med oro, illamående och ångest. Den graviditeten företräddes av ett missfall och därför förväntade jag mig det värsta under hela graviditeten.

Jag kände mig dessutom så fet och ful att jag inte ville gå utanför dörren. Jag tyckte att min man luktade äckligt också ;).

När dottern kom var jag överlycklig och allt gick bra men vi bestämde oss för att inte skaffa fler barn. Men tre år senare ändrade vi oss och det var lika hemskt att vara gravid igen :(. Tiden gick lååååångsamt och jag var trött, fet, ful, deprimerad och illamående och hade dessutom en treåring att ta hand om.

När lillebror kom ut var jag mig själv igen förutom tröttheten som kom som en naturlig del till lillens kolik.

Idag är han snart två år och jag kommer aldrig mer att vara gravid :). Jag har t o m steriliserat mig för att verkligen vara säker!

Å, jag ska också sterilisera mig när detta äntligen är över. Du får gärna berätta lite om hur du upplevde ingreppet. :)

Våra historier är rätt lika, jag hade också missfall men dessutom ett avbrytande i v18 pga svåra skador hos fostret. Så när jag väntade sonen var det skräck varje dag att något skulle hända. Utöver att jag avskydde att vara gravid. Verkligen komplexa känslor. :)

Den enda ändan och har du sett vilket sätt!

MjauKorven

Äldre 31 Jul 23:33

#26

Tack för den här tråden! Jag har en dotter på 10 veckor som är mitt livs största kärlek, no doubt about. Graviditeten var rakt igenom ett helvete (känner mig lurad av alla som snackat om "glowet" som aldrig infann sig) både fysiskt och psykiskt... och en stor del av varför dagen min dotter föddes är den bästa i mitt liv är för att jag inte längre var gravid.

Både jag och min man vill ha fler barn, dock vill ingen av oss att jag ska gå igenom ännu en graviditet.

Phillippa

Äldre 1 Aug 09:17

#27

mliten skrev 2015-07-31 21:00:31 följande:

Å, jag ska också sterilisera mig när detta äntligen är över. Du får gärna berätta lite om hur du upplevde ingreppet. :)

Våra historier är rätt lika, jag hade också missfall men dessutom ett avbrytande i v18 pga svåra skador hos fostret. Så när jag väntade sonen var det skräck varje dag att något skulle hända. Utöver att jag avskydde att vara gravid. Verkligen komplexa känslor. :)

Den enda ändan och har du sett vilket sätt!

Ingreppet var enkelt. De gick in den "nedre vägen" och "häftade" ihop båda äggledarna. Jag skulle inte sövas men jag ljög lite angående min vikt ( lade på några kilo) och fick nog för mycket lugnande ( vilket var mitt mål ;) ) och däckade innan de hann sätta igång :). Jag sov alltså genom hela processen. Jag hade lite ont när jag vaknade men det gick snabbt över. Inga komplikationer!

Jag kan fortfarande känna lycka över att inte vara gravid! Jag kan få riktiga lyckorus av att tänka på att det är över!

Knäck

Äldre 1 Aug 10:00

#28

Ask skrev 2015-07-31 20:49:55 följande:

Men Knäck! Grattis till att snart vara i mål. Förbaskat bra jobbat! Har du mått likadant hela vägen eller lättade det nånstans?

Blir både glad och ledsen över att konstatera att vi är så många som delar upplevelse av att vara gravida. Så sorgligt att det inte finns mer forskning kring vad det beror på - påverkas vi olika jävligt av hormoner eller vad? Och vad beror svängningarna på, att det kan vara nattsvart ena stunden och ganska lugnt nån timme senare? Det skulle jag vilja veta. Och det MÅSTE finnas fler sätt att må bättre än att liiiida sig igenom 40 jävla veckors piss eller peta i sig medicin. Yoga, kanske? Greppar efter halmstrån här.

Tack! Jag fantiserar ofta om att få min kropp tillbaka... Hur psyket blir vet jag ju inte

Första tre månaderna var ju bara nattsvarta med extrem oro och fatigue. Är äcklad av minnet av denna hemska period.

Sen följde förlossningsrädsla som jag försökte "komma över" - fick panikångest och ville inte kännas vid magen till slut så gav upp det där och ska snittas.

Bästa perioden fysiskt var andra trimestern och psykiskt tredje. Fast jag gråter och tar konstiga beslut och vet inte vem jag är..

Det känns som ett förlorat år litegrann. All ångest, alla overklighetskänslor, all skuld, all maktlöshet och sen då kroppens förändring, foglossning, förvärkar, illamående, kräkningar, huvudvärk, hemorrojder, utmattning, svullnad och svamp - som att den bytts ut nån gång när jag sov.

Och under tiden har jag kämpat för att vara duktig, normal och tacksam. När jag egentligen har mått för dåligt för att jobba, resa osv.

Nä. Det här var inte min grej.

Knäck

Äldre 1 Aug 10:05

#29

Lider med er som har lång tid kvar. Om jag kunde göra något annorlunda så skulle det vara att älska mig själv mer. Alltså, inget dåligt samvete för hur det känns. Jobba så lite som möjligt. Inte lova att gå på fester och åka på resor. Köpa fina kläder även om det är dyrt och i god tid så man slipper upptäcka allt man blivit för tjock för att ha på sig. Jag skulle gjort mer yoga och mindre hushållsarbete.

Tyvärr svårt att genomföra i praktiken...

Ask

Äldre 1 Aug 20:11

#30

Knäck skrev 2015-08-01 10:05:51 följande:

Lider med er som har lång tid kvar. Om jag kunde göra något annorlunda så skulle det vara att älska mig själv mer. Alltså, inget dåligt samvete för hur det känns. Jobba så lite som möjligt. Inte lova att gå på fester och åka på resor. Köpa fina kläder även om det är dyrt och i god tid så man slipper upptäcka allt man blivit för tjock för att ha på sig. Jag skulle gjort mer yoga och mindre hushållsarbete.

Tyvärr svårt att genomföra i praktiken...

Så fint att du delar med dig av det du ser i backspegeln. Tack. Ska försöka ta till mig något av det men har i ärlighetens namn haft två dygn med malande aborttankar. Jag PALLAR liksom inte gå omkring och känna mig som ett deprimerat och känslomässigt avstängt ufo. Och du - heja snitt! Låter som ett bra beslut. Under min förra grav kände jag att en traumatisk förlossning på den helvetesgraviditeten hade gjort mig klar för hispan. Fick planerat snitt och det var på alla sätt kanon. Tar jag mig igenom det här blir det utan tvekan snitt igen. Det får vara nån måtta på plågorna.

Jag HATAR verkligen att vara gravid

INNEHÅLL