Jag HATAR verkligen att vara gravid

Man måste kunna skratta åt skiten också. Vad härligt att ni ger er till känna. Vill och orkar ni kan vi väl följas åt här och pysa på ventilerna när vi behöver. Det är viktigt, känner jag, att få "prata" med andra som förstår eftersom vi trots allt tillhör en grupp som verkligen går emot alla graviditetsnormer. Jag känner mig lättare till mods bara av att ha läst era rader nu ikväll. Iofs är kvällarna oftast lättast för mig. Då kan jag känna mig ganska lugn men när jag vaknar på morgonen är mörkret tillbaka. 

Terapi är svinbra. Det har jag tagit till många perioder då livet gått tungt men just nu känner jag inte riktigt att jag har ork att börja kötta på med det regelbundet. Men har du verktyg du tycker funkar - bring them on!!

alltså jag tror ju att många fler mår dåligt men att det är för tabu att prata om det. en kvinnofälla, som någon skrev tidigare...

det gäller att förstå och intala sig själv att det man går igenom rent fysiskt är riktigt, riktigt jobbigt. och gör en nedstämd, det är logiskt och det är så för de flesta. sedan kan det ge "en svans" hos vissa som är extremt tung och skapar loopar i ens huvud fulla med självförakt och dyl. 

ett tag fick jag panikångestattack varje morgon för jag hatade att vakna till en ny jävla dag. då bestämde min psykolog och jag att jag skulle börja varje morgon, innan jag ens vaknat till ordentligt, att meditera, att kroppscanna och fokusera på andning. jag vet inte hur skolad du är i meditation. först tyckte jag att det var jävla hippieskit, men efter flera månaders träning har jag märkt att det hjälper mig med fokus och förlåtande av det egna mående, att det är okej att må dåligt. (kan berätta mer om detta om du vill).

viktigt är sedan att jag kommer ut. oavsett hur illa jag mår måste jag ut och gå. en vän körde ut mig i skogen, dumpade mig i ett vindskydd och tände en bara. den lyckligaste stunden i mitt liv!

äta sånt jag verkligen gillar. typ gå på restaurang (kräks hela tiden men att äta lindrar). godis. 

träffa vänner som får mig att känna mig normal och att jag duger som jag är.

fan, märker nu när jag räknar upp detta att det troligtvis inte hjälper dig, jag känner ju inte dig, och detta är ju för mig bra saker. jag har gått i dbt (vet du vad det är?) där mycket handlar om att reglera känslor, att acceptera sin situation osv. en hel vetenskap som inte riktigt får plats här och nu...

btw: äter antidepp sedan innan graviditeten. hjälper väl sådär. kan ju vara värt att testa om allt verkligen känns skit för dig. så farligt är det inte med lite ssri-medicin...

Hatade också att vara gravid men jag hade inte samma ångest. Däremot var foglossning och inkontinens (på jobbet!!!) nåt alldeles hemskt.

Känner precis likadant!!!!

Man hör så otroligt sällan om dessa erfarenheter, det är alltid bara en massa gullegull...

Jag är i v 13 med första barnet och anser att graviditet = h*vete. Det enda som håller mig positiv är att min man råkar vara världens finaste, mest förståndiga och bra person och jag längtar efter att sätta en bebis till världen som är lik honom! Haha (kanske låter knäppt..)

Så mitt råd till alla jag träffar framöver kommer att vara att bara skaffa barn med en FANTASTISK person för annars är det inte värt all skit som graviditet medför. Plus att man behöver någon som tar hand om en 24/7 när man har spymaraton...

Hm... Har aldrig drabbats av riktig ångest vid graviditet. När jag var gravid med min dotter 2009/2010 mådde jag inte bra (min man hade nån allvarlig kris som påverkade mig så klart). Alla nya hormoner i kroppen och allt som händer.. Jag var livrädd för att nåt skulle hända, att det skulle vara nåt fel med barnet osv. Dessutom grät jag HELA tiden.. Ville inte att någon skulle titta på mig eller kommentera min kropp (som ju alla prompt anser sig ha rätt till när man är gravid...). Fick gå hos en psykolog, hjälpte kanske något men kände mig inte "normal" på länge, ens efter min dotter fötts.

Är nu gravid igen, kan inte känna att jag gillar att kroppen förändras, och vill inte ha några kommentarer om det. Är ganska tidigt gravid (v 14 snart) så det syns inte än men vet att kommentarerna kommer. Känner mig dock känslomässigt mer stabil än förra gången.. Mår illa nästan hela tiden vilket är påfrestande och gjorde precis KUB vilket spädde på min oro för fel på barnet trots att vi fick en låg sannolikhet för kromosomfel.. 

Nej, jag förstår dig TS, även om jag inte upplever samma sak som dig. Jag hoppas att du kan få hjälp så att du kan må lite bättre. En graviditet är inte alltid fantastisk, men de flesta kvinnor säger det sällan rakt ut.

Ja heja oss!

Det kommer säkert att bli bra men det är själva fan att man ska behöva gå igenom den här primitiva processen att vara gravid innan man kommer till ett färdigt barn. Var nog lite extra sur igår eftersom det blivande barnets far var ute och hade roligt med sina vänner, jag vill ju också göra sånt men för trött och ska sanningen fram är det aldrig roligt att vara den enda som inte dricker alkohol när det är fest. (Nej jag är inte alkis).

Kul (eller nåt) att fler skriver i tråden, tillsammans kan vi peppa oss igenom detta!

Fy fan. Har en riktig jävla skitdag. Känner bara vrede och apati. Funderar på om jag kanske måste be om antidepressiva trots allt. Jag är otrevlig mot mitt barn och det känns inte okej. Min sambo kan jag gå undan ifrån när jag inte orkar med honom men ett litet barn kan inte ska behöva ta min skit. Så himla rädd för biverkningar bara. Det de erbjöd mig förra gången var sertralin, någon som provat det och vill berätta?

Usch och fy. Jag fattar precis. Den enda trösten som finns är ju att det faktiskt går över sen.

Jag käkar något som heter Premalex, men det är ju mot PMS. Men min sambo äter Setralin och se fungerar bra. Jag har inga direkta biverkningar, men så äter jag de bara 10 dagar i månaden. Ingen viktuppgång eller så, lite illamående de första dagarna. Jag förstår rädslan innan, jag var likadan, men nu är jag så jäkla glad att jag började.

Jag tycker absolut att du ska testa. Jag gick till läkaren när jag precis som du märkte att jag inte var bra mot barnen, och dessa piller har nog sparat in ett antal terapitimmar för dem i framtiden, hehe.

Alltså. Jag älskar mina tre barn över allt annat. Så det är klart att graviditeterna är värt det i efterhand. Men det var fruktansvärt. Jag hatade hatade hatade det. Och därför har jag stor förståelse för de som nu är gravida och mår piss. Det hänger liksom inte ihop med kärleken till barnet som kommer sen.

Onödig kommentar i denna tråd tycker jag!

Vecka 36, första barnet. Har tänkt mig fler barn i framtiden men ärligt talat. Jag måste nog lobotomeras emellan så jag glömmer allt det här om jag ska ge mig på det igen. Alternativt bli rik så jag kan ta ett friår utan förpliktelser på nåt isländskt spa med nanny.