mammalovis skrev 2016-01-11 21:59:34 följande:
Tack för all omtanke! Värst var väl att höra att det inte bara var något med sköldkörteln som jag hoppaeds, som skulle vara enkelt att medicinera. Det dröjer ju några dagar innan jag får första svaret om det har skett någon påverkan på ämnesomsättningen, men oftast håller jag mig lugn. Det är när tankarna kommer att det skulle vara något mer allvarligt som tårarna kommer. Det händer ju så mycket i ens barns liv som man absolut inte vill missa och framför allt känner jag ett ansvar för min äldsta dotter vars pappa inte är så närvarande. Frågan är hur hennes liv skulle se ut, då pappan inte orkar 24/7 och min sambo lättare blir irriterad på henne än lillasyster som är hans biologiska barn.
Äldsta håller för tillfället på att reta gallfeber på mig. Dilemmat är väl att jag förväntar mig mer av henne och hon blir sur när jag berömmer lillasyster när hon är duktig, och inte henne och konsekvensen blir att hon sätter sig fullständigt på tvären. Idag har hon valt att gå i alla snödrivor vilket tar dubbelt så lång tid som lillasyster som är hälften så gammal. Problemet uppstår när lillasyster rusar i förväg och är på väg att sticka över gatan i värsta fall och hon hamnar mer och mer på efterkälken och jag helst inte vill släppa henne för långt bakom mig. Sedan envisas hon med att äta snö. Om de får hjälpa till och jag ger yngsta en uppgift i affären först för att få henne med på noterna är det samma sak. I dagsläget känns det nästan som jag tycker mer om lillasyster för att hon inte ständigt ställer till förtret, den äldsta går ju inte avleda eller muta eller någonting i princip och jag vill mest komma hem innan lillebror vaknar och känner mig stressad av det.
Hur har ni andra det med syskonen?
Ovisshet är verkligen otroligt jobbigt, hoppas du får svar snart och att det inte är något allvarligt.
Jag är så tacksam för de äldre barnen (den äldste är nästan 14, den yngste 7), de är till stor hjälp här hemma. De ställer gärna upp och tar hand om sina små systrar en stund om jag behöver ett extra par händer. De kan hålla bebisen eller leka med 1,5-åringen beroende på vad som behövs. Det är lyx!
Men jag känner igen det du beskriver, de äldsta har ju varit små de med... I vissa trotsperioder kan man känna att man inte riktigt orkar med det "jobbiga" barnet. Det enda jag kan säga som uppmuntran är att det går över, även om det såklart är jobbigt när man är mitt i det.
1,5-åringen är en väldigt lugn och snäll tjej, som tycker om sin lillasyster. Visst, hon förstår ju inte att hon kan göra lillasyster illa så man får passa dem noga, men hon gör henne inte illa med flit i alla fall. Vi får väl se hur det blir när lillasyster är lite större och det blir konkurrens om leksakerna...
Typ såna saker.