Det är så jävla orättvist för mig som pappa!!

TS, jag har en liten fundering kring ditt och mammans förhållande. Du skrev tidigare att du fortfarande älskar henne. Hon verkar reagera på detta sätt för att "utpressa" dig att inte lämna henne (om jag förstod dig rätt). Älskar hon dig fortfarande också? Var det ett enstaka snedsteg som hon ångrar?

Tror du att det på något vis finns en chans att ni kan reda ut detta, tex med äktenskapsrådgivning? Är du/hon villiga att åtminstonde gå på rådgivning tillsammans 3-4 gånger? Med tanke på att ni trots allt behöver kunna samarbeta med varandra de närmsta 18 åren eller så.

Finns det hos dig någon enda liten chans att vilja förlåta och gå vidare tillsammans? Det är så olika med otrohet. Jag förstår att du stack direkt när detta uppdagades, men vad som händer sedan är ju så personberoende, och en del kan laga sina förhållanden, medans en del inte har det som möjlighet. Hur känner du?

Jag menar på intet vis att säga att du borde ta henne tillbaka, utan är mer fundersam över om det är en variant som skulle kunna fungera för er.

Herregud vilken tråd..

Så TS och hans sambo separerade alltså för en månad sen när det uppdagades att hon varit otrogen? TS lämnade då deras gemensamma hem och hörde inte av sig på två dagar? Barnets mamma hade då i samråd med familjerätten bestämt att TS ska träffa sin dotter, som han varit föräldraledig med i 3,5 månad, två timmar två gånger i veckan? TS kontaktar då familjerätten och föreslår växelvist boende där man delar på en vecka? Okej..

Jag förstår att du vill träffa sin dotter mer TS, självfallet, men jag tror inte att växelvist boende är lösningen. Ett så litet barn ska inte behöva utsättas för upprepade separationer flera gånger i veckan. Det är ju liksom ingen docka, utan en livs levande liten människa det handlar om. Men rimligen borde du ju få igenom att träffa henne några timmar dagligen åtminstone med tanke på att du var föräldraledig när ni gick isär. Du verkar dock väldigt inställd på växelvist boende trots att många förklarat för dig varför det inte är lämpligt, vilket är lite oroande. Kämpar du för ditt barns bästa, dina egna rättigheter eller vill du komma undan från ditt ex så mycket som möjligt och ändå ha umgänge med ditt barn? Jag tror det sistnämnda och jag förstår, men när det gäller så små barn så får båda föräldrarna tyvärr offra en del vid separation. Har man satt ett litet barn till världen så måste man också sätta barnet i första hand och göra vad som är bäst för barnet, vilket ofta innebär att man måste träffas en hel del fastän man kanske inte vill. Det är väldigt uppenbart att din relation till ditt ex är väldigt infekterad, från båda håll. Ni är säkerligen sårade båda två och ingen av er vill nog spendera tid med varandra. Men för barnets bästa kommer ni båda behöva göra det, för växelvist boende är tyvärr inte lösningen just nu. Utan den enda lösningen jag tror att du kan få igenom är att antingen låta mamman vara boendeförälder och du träffar barnet några timmar var dag, eller tvärtom. Så för relationen till din dotters skull bör du kontakta familjerätten, be om ett möte och föreslå detta istället. För det är ju relationen till din dotter du kämpar för väl? Inte att tvunget få rätt och få din vilja igenom, vilket på sikt kan visa sig skada din dotters trygghet?

Jag har skrivit minst två gånger i tråden att jag är öppen för förslag, bara att det blir någon ändring på nuläget. Så jag håller inte på att tjata om något växelvis boende utan det var ett förslag jag hade.

Jag kämpar för min dotter, ser det ut som något annat? Jag vill min dotters bästa men jag tror de allra flesta agerar lite egoistiskt i såna här situationer.

Du gav upp ditt barn i samma stund som du gjorde slut med din tjej. Fattar du inte hur urbota dumt DU agerat? jaja, hon var otrogen blablabla...en bra far stannar kvar hos sin familj, och det inkluderar barnets mor, annars har han ingen familj.