Fortsättningstråd för oss med BF i April 2014 med första barnet

[quote=73172940][quoteick]Eveluskan skrev 2014-05-06 20:23:30 följande:[/quote-nick]Angående känslor, här har ni en som bara gråter och gråter. Jag har konstant ångest och panikartad oro, känner mig hyfsat sämst som har blivit så påverkad av baby bluesen. Jag älskar mitt barn och mitt liv och det är inte det som påverkar mig. Utan det är mer en frustrerande känsla och ett ångesttryck som tar kål på mig. Ska prata med BVC sköterskan som kommer hit på torsdag om hon har några tips och råd. Extra orolig blir jag pga min historik med panikångest och depression. Nu är ju min son bara 5 dagar gammal och jag hoppas innerligt att det släpper fort. Någon utav er som har något bra råd till en ganska knäckt tjej?[/quote] Jag förstår dig fullt ut. Har själv haft ett förflutet med depressioner och panikångest. Var onekligen rädd att hamna i en svår förlossningsdepression och Förberedde nästan min barnmorska på det. Men jag har tagit mig igenom det med mycket stöd från människorna omkring mig. Speciellt min sambo. Försöker även att se allt från den ljusa sidan och maskera det jobbiga med lite humor. Mitt enda egentliga råd är att prata med någon. Antingen någon du litar på fullt ut eller någon professionell som är specialiserad på just babyblues. Du är iaf inte ensam! Detta är mycket tuffare än vad jag någonsin skulle kunna tänka mig. Förstod såklart att det inte skulle vara en dans på rosor men med alla hormonerna är det supertufft. (Och alla "krav" från samhället. )Grät ju enbart i början på grund av att alla bara tjatade om amning.

Jag ventilerar ofta och mycket med alla runt omkring mig och det brukar kännas riktigt skönt. Men just nu då känns allt extra konstigt och läskigt. Jag hade också förberett mig på att det skulle bli tufft, men aldrig att jag kunna föreställa mig detta.

Det år tur att jag har ett toppen liv med en underbar liten familj som jag älskar med hela mitt hjärta.

Efter en del dramatik förlöstes en perfekt liten Olivia med kejsarsnitt ikväll kl 17:37, 52 cm lång och 3165 tung. Vi mår bra efter omständigheterna. Nu är jag ikapp i babyloppet igen, omtumlad, lycklig och utmattad!

Åååh...kul med fortsättning!    Jag älskar livet som mamma och vår lille guldklimp men förstå hur skönt det var att gå in här och läsa om sömnproblem, skrik, närhetsbehov och negativa tankar,  Ibland känns det som att "det är bara mitt barn som gör såhär" och man funderar över vad som är fel och om man är en dålig mamma för att man inte kan ta livet med ett leende hela tiden. Nä, här kommer jag absolut hänga!

Ta hand om er alla rara!

FY FAN vilken natt!! Detta är det värsta jag har varit med om! Vaknade vid två av att lillen bökar runt och det är dags att äta. Men han har fullt med slem i munnen och har svårt att andas, det piper när han andas, han sväljer fel hela tiden (innan matningen), blir rädd och försöker skrika men får först knappt ut något skrik, bara ett väsande ljud! Det gav med sig efter en stund tack och lov men tycker att han till och från låter ansträngd nu också så jag har fått tid på vc 10.15. Har inte varit rädd för psd tidigare men fy fan va jag lipade av rädsla inatt!! Tänk att förlora min guldklimp! Då kände jag verkligen att, skrik hur mycket du vill, sov hur lite du vill, bara du lever!!!!!! Fy fan vilken ångestfylld natt :(