Fortsättningstråd för oss med BF i April 2014 med första barnet

Garin: vår tjej pickar också direkt efter mat, jag brukar ge henne nappen då.. Eller lägga henne så hon inte känner min hud mot sitt ansikte:) Bökar omkring gör hon också när hon sover, inatt tror jag hon tog rekord. Hon måste ju drömma eller något. Harklandet som du beskriver känner jag igen, man kan säga att jag gjorde en höna av en fjäder när jag släpade med henne till BVC för att jag blev så orolig.. Det är tydligen helt normalt och bm sa att spädbarn låter väldigt mycket så det ska till mycket för att det ska vara något:)

När man lägger dom på bröstet är det ren instinkt/reflex att söka bröstet. Fick jag veta på BVC :) Saga gör också så, och då har jag ändå aldrig matat henne med brösten utan enbart flaska. Brukar dock lägga henne mage mot mage så att hon får träna nacken :)

Och på tal om bökning vid sovning. Saga sparkar med benen och flänger med armar hit och dit och har massa konstiga ljud för sig. Nu efter 3 veckor har jag lärt mig att sova ändå. Hon säger till "på riktigt" om hon är hungrig. Skulle aldrig någonsin väcka henne för att det gått en viss tid sedan hon åt, hon bestämmer själv när hon vill äta :D

Jag är heller inte orolig för PSD. Vi samsover med henne för hon sover bäst av det. Och vill hon sova på sidan/magen så får hon göra det. Hon känner själv vad hon sover/mår bäst av :) Vi samsover både med och utan baby nest, oftast med men ibland händer det att det blir nedspytt och tvättstugan inte är ledig förens dagen efter ;)

Vi har inte åkt runt typ alls med henne. Bara långa promenader,men inga besök hos folk eller buss etc. Jag vill jättegärna för jag är trött på 3 veckors hemmasittande ;) Men för hennes skull har vi bestämt att vi ska undvika mkt folk, andra barn och så i minst 1 månad. Jag vill inte att hon ska dra på sig något, speciellt inte första månaden. Hon är dock världens enklaste bebis så jag tror inte det kommer bli problem alls när vi väl börjar. Har alltid med mig ersättning i tetrapack så det är bara att hälla upp och ge henne om hon skulle bli hungrig.

Nästa vecka ska vi dock på första riktiga bilresan (5 min från sjukhuset och hem räknas inte),det ska bli intressant att se hur det går! Men hon kommer förmodligen bara sova. Som vanligt ;)

Hoppas allt är bra med dig och lillkillen! <3

Jag tycker man borde få beskrivet för sig under graviditeten att man kan känna negativa känslor sen när bebisen är ute (utan att det behöver vara förlossningsdepression).

Jag älskar min piga över allt annat och är så tacksam att jag har henne! De gånger hon har skrikmaraton och har hållt igång några timmar ifrågasätter jag ibland mig själv och vad det är jag har gett mig in på och kan även till viss del känna mig ledsen och sakna mitt gamla mer spontana liv (nu är det ju inte bara att åka iväg exempelvis).

Jag ogillar att åka iväg någonstans om det gått länge sedan pigan har ätit för då jag nog skulle få panik om hon börjar tokskrika på en affär t ex (gillar inte att amma offentligt då det grisar och kladdar så mycket pga att jag har så mycket mjölk).

Imorgon tänkte jag hälsa på en av mina gamla arbetsplatser men då kommer jag nog ta med ersättning då det inte känns bekvämt att börja amma där om hon blir hungrig

Försöker dock utmana mig själv med att åka iväg med pigan och även att amma bland folk (då blir man säkert mer stärkt i sig själv och förhoppningsvis blir set lättare att amma bland folk)

Jag håller med i diskussionen ni haft om att man får ha "dåliga" tankar. Att man borde fått mer info på sjukhuset eller av BM att det ÄR vanligare ön man tror att ha negativa tankar och stundvis må dåligt. Givetvis älskar vi våra barn! Men det är spm sagt vanligt att må dåligt. Och det är absolut inget fel med att vissa kanske oxå inte känner att dem har det där bandet till barnet första tiden. Det kan ju faktiskt ta ett tag innan man känner samhörighet med barnet.

Jag mådde skit dåligt dem två första dagarna hemma. Kände extremt mig stressad och kunde inte alls sova. Sambon hittade hur mycket egentid som helst, eftersom joline endast sov när han hade henne. Medans jag själv inte ens hann att äta. Hade jag henne var hon alltid vaken så jag inte kunde göra något. När hon väl sov eller var med pappa så var det tvätten som skulle tvättas/hängas eller vikas. Duscha, sova eller äta. Och då kör vi ändå med ersättning till joline. Usch, dem dagarna var hemska. Kände mig så extremt dålig, samtidigt som alla tjatar på mig att amma. Jag bryr mig inte vad folk säger, men det tar ändå på en att höra hur viktigt amning är, att det är såååååå mycket bättre än ersättning osv. Allt det fick mig att må skit, kände mig verkligen värdelös och ville bara gråta.

Sedan kommer det fram att sambon under 1-1,5 dygn blandat ersättningen helt fel!!!! Han har tagit en hel skopa förliste till vattnet! Som tur är fick hon ju i sig vätska, och jag ammade henne mer än jag bekant eftersom hon fortfarande alltid var hungrig efter flaskan. När vi kom på misstaget var det inte så konstigt att hon vart grinig, inte bajsat och bara kissat senaste dygnet! Som tur var hade jag ju som sagt ammat henne, så hon tig nog ingen skada. Men detta tärde oxå på mig, jag tog på log skulden för att sambon råkade yttra sig att det var mitt fel. (Men efter att ha lugnat oss lite kom vi fram till att det inte var någons fel, det blev ett missförstånd och hon har fått i sig mat ändå). Hon fick en stor flaska ersättning kvällen då vi kom på det, så fick hon äts tills hon storknade. Stackars tjej.

Men detta tärde som sagt oxå på mig.

Dem två senaste dagarna har ändå varit okej. Vi har rutiner på kvällarna och nätterna, så bi är utvilade. Hon är snäll med oss våran tjej. Skriker hittills bara när hon är hungrig. Men ändå kan jag stundvis känna mig dålig. Är känslig och tar åt mig av minsta lilla. Det är rätt jobbigt ibland.

Nu blev detta jätte långt! ;o haha. Men vill avsluta med att säga att set är vanligt, och det är okej att må dåligt ibland! Allting är ju nytt. Och jag brukar trösta mig med att det är alla hormoner som gör att man mår såhär. Då blir jag arg på dem istället för på t.ex sambon som hittar egentid eller folk som trycker på amningen :) stå ut ni starka mammor! Ni är världens bästa mammor till just ERA barn! <3

Angående känslor, här har ni en som bara gråter och gråter. Jag har konstant ångest och panikartad oro, känner mig hyfsat sämst som har blivit så påverkad av baby bluesen. Jag älskar mitt barn och mitt liv och det är inte det som påverkar mig. Utan det är mer en frustrerande känsla och ett ångesttryck som tar kål på mig. Ska prata med BVC sköterskan som kommer hit på torsdag om hon har några tips och råd. Extra orolig blir jag pga min historik med panikångest och depression. Nu är ju min son bara 5 dagar gammal och jag hoppas innerligt att det släpper fort.

Någon utav er som har något bra råd till en ganska knäckt tjej?

Så (skönt!?!) att höra att man inte är ensam om att må lite si sådär efter förlossning. Jag kan tyvärr inte komma med några bra råd. Jag försöker njuta av bebis och tänka att det blir bättre med tiden. Eveluskan: det bästa är nog att ta professionell hjälp. Men som sagt: du är inte ensam! Kram