Nu är jag här igen.
Den 10 juni kl 11.09 tittade en liten flicka ut, 3680 g och 50 cm. Tyvärr blev det akutsnitt efter en sådär 14 timmars intensivt värkarbete men allt gick bra till slut. Jag låg med krystvärkar i 4-5 timmar men inget hände, och när de skulle ta ut henne via snittet så var det också svårt så hon måste ha trivts väldigt bra där inne... Själva förlossningen och operationen gick bra, sedan fick vi ligga på BB i 3 dygn. Jag fick en del smärtstillande och vi fick hjälp med amningen. Men jag fick även ganska svåra utsättningssymtom från morfinet tyvärr, vilket gav mig svår ångest och en fruktansvärd huvudvärk... Jag förstod ju inte vad det berodde på men som tur var är en av mina närmsta vänner läkare, och hon ringde mig dag 2 för att varna för baby blues. När jag sa att jag fått morfin så berättade hon att jag ev. skulle kunna få besvär av det också så att jag skulle förstå vad ¨ångesten i så fall kom ifrån. Och det var tur det, för det var väldigt jobbigt. Det känns som en evighet sedan förlossningen var, men det är ju faktiskt bara en vecka idag... Min man har fått ta över stafettpinnen här hemma, och igår fick jag sova nästan en hel natt.
Det var mycket strul med amningen också, och dottern var väldigt skrikig i början, men det insåg vi efter vägning var för att min mjölk ännu inte räcker till... Produktionen kan ju vara lite seg i starten efter kejsarsnitt, och lägg där till de problem som jag hade de första dagarna så är det inte så konstigt att mjölken inte drar igång. Så vi ger ersättning och varvar med amning och utpumpad mjölk, och dottern är nöjd och äter och sover. Som en helt ny flicka, inget skrik alls. Känns så fantastiskt bra, nu börjar jag förstå att nyblivna föräldrar tycker att det är mysigt med bebisar, det förstod jag inte alls de första dagarna, vilket också ökade pressen och stressen så klart. Men nu har det vänt!
