Hej! Jag och min sambo har försökt bli gravida sedan mars 2012. Vi blev i somras oförklarligt barnlösa och måste vänta tills januari innan vi får kontakta gyn för att starta IVF. Någon som är i liknande situation?
Ellie, det är som vi brukar säga härinne, att det är fritt fram att skriva om allt det jobbiga. Det är ju därför vi har den här tråden. Vad hemskt att du gråter efter varje utekväll! Själv försökte jag tänka som du, att man ska försöka ta tillvara det som är bra med att vara barnlös, men det gick aldrig riktigt.
Jag har ingen kontakt med mitt ex (tillsammans i fem år) . Senast jag hörde något var när jag skickade ett grattis-sms på hans födelsedag för 1,5 år sen. Då svarade han att kan "kanske" skulle bli farsa. Jag tänkte att vaddå kanske...? Har dom haft sex utan kondom...eller var det innan vecka 12 eller något sånt...Jag fråga inte utan sa att jag skulle hålla tummarna för dem. Sen har jag inte hört något. Tror inte det blev något. Nu har de visst gjort slut. Eftersom jag aldrig ville ha barn med honom så gjorde det inte så ont i mig. Men jag förstår verkligen att det gör det för dig, Ellie. Usch, det är ju något av det sista man vill höra när man kämpat i tre år! Fy tusan!
Just nu är det ju lite blandat i tråden eftersom både Ylle och jag är gravida, och det är kanske lite jobbigt för er andra att läsa om våra graviditeter och eventuella födslar (hur går det Ylle???). Men vi har ju båda gått igenom den hemska barnlösheten och vill fortsätta stötta er och varandra för det är lättare tillsammans.
Jag börjar alltmer känna mig gravid, och det syns alltmer. Förra helgen var det en mindre släktträff hos mina föräldrar och min kusin som också är gravid var där. Så var min bror och svägerska också där, och sen en massa annat folk också. Det blev en del gravid- och barnsnack och jag fick lite dåligt samvete för jag vet att min bror och hans fru försökt ett tag. Det är hemligt att jag vet det. Jag råkade se ett ägglossningstest i deras soptunna typ en vecka efter att jag själv hade satt in min lyckosamma blastosyst i somras. Jag vill inte utsätta andra ofrivilligt barnlösa för en massa barnsnack. Men det är ju också väldigt svårt att inte få glädjas sig nu när det ÄNTLIGEN är vår tur. Alla i släkten vet ju att vi fåttkämpa, så jag tänker att jag kan vara en bra förebild.
Det är som lagen om alltings jävlighet på något sätt. De som lyckats på första försöket och sluppit missfall och skit kan liksom gå på som om graviditeter och barn är det enklaste i världen att "skaffa sig". Vi som har andra erfarenheter försöker ständigt undvika att trampa andra på tårna.
Hej på er!
Jag har fått första kallelsen till IVF i januari (infosamtal, provtagning & UL). Blev gravid oktober-13, testade positivt på julafton (härlig julklapp!) försenat missfall (fostret dött flera veckor tidigare, ändå gravidsymptom) i februari.... Därefter har livet, som ni förstår, varit en ständig berg&dalbana, mellan hopp och förtvivlan vid varje ny mens.
Jag läst igenom hela tråden nu - och äntligen någon som förstår hur man mår, oroar sig och funderar...
Jag har tyvärr inte jättemycket stöd från min sambo (han har två barn sen förut), men har iaf en kuratorskontakt nu där jag får ventilera mig lite.
Jag gläds med er som lyckats (ger hopp till en annan, och så ledsen när det inte funkar för några. Håller tummarna för oss alla! Tack för en fin tråd!
Kort uppdatering: en liten pojke kom i måndags.
Vi mår bra och är förundrade över det som hänt.
Kram på er
Kort uppdatering: en liten pojke kom i måndags.
Vi mår bra och är förundrade över det som hänt.
Kram på er
Ylle, STORT GRATTIS 
! Jag har inte varit inne och läst under julen. Jag har umgåtts med släkten och liksom glömt att det är saker på gång här. Jättekul! Hur mår den lille? Är han väldigt liten? Du måste berätta mer sen när du orkar! Jag är jätteglad för er skull. Hoppas att det inte blir några komplikationer på grund av den tidiga födseln!
Hellohello, blev det plus helt på egen väg alltså? STORT GRATTIS till dig med! Ni måste verkligen blivit förvånade, minst sagt!
Jag mår mycket bättre nu. Illamåendet har nästan gett med sig. Är i vecka 22. Jag har inte haft foglossningar heller på ett tag. Men ikväll fick min man och jag för oss att rensa och stuva om i förrådet för att kunna köpa lite barnprylar och ställa där. Nu är det som knivar som skär i blygdbenet. Så det var inte så smart. Vi har lite planer på att byta boende men jag kan ju inte hjälpa till med en flytt över huvud taget. I så fall får vi punga ut och ta hjälp av en flyttfirma med rubbet. Det kan ju vara värt det om vi hittar något bra.
Ylle, STORT GRATTIS ! Jag har inte varit inne och läst under julen. Jag har umgåtts med släkten och liksom glömt att det är saker på gång här. Jättekul! Hur mår den lille? Är han väldigt liten? Du måste berätta mer sen när du orkar! Jag är jätteglad för er skull. Hoppas att det inte blir några komplikationer på grund av den tidiga födseln!
Hellohello, blev det plus helt på egen väg alltså? STORT GRATTIS till dig med! Ni måste verkligen blivit förvånade, minst sagt!
Jag mår mycket bättre nu. Illamåendet har nästan gett med sig. Är i vecka 22. Jag har inte haft foglossningar heller på ett tag. Men ikväll fick min man och jag för oss att rensa och stuva om i förrådet för att kunna köpa lite barnprylar och ställa där. Nu är det som knivar som skär i blygdbenet. Så det var inte så smart. Vi har lite planer på att byta boende men jag kan ju inte hjälpa till med en flytt över huvud taget. I så fall får vi punga ut och ta hjälp av en flyttfirma med rubbet. Det kan ju vara värt det om vi hittar något bra.
Mitt första gravidsymptom var äcklig smak i munnen och yrsel cirka en vecka efter återförandet av en femdagars blastocyst. Sen kom det massa symptom som jag inte riktigt mins längre. Men framförallt yrsel. Många av de andra symptomen var såna som man kan få i samband med mens. Men yrsel hade jag inte haft tidigare. Vågade ju inte tro på det ändå förrän det var bevisat med gravidtest några dagar efter beräknad mens.
Några bra tips angående döljande av graviditeten har jag inte. Jag har tyvärr många otrevliga erfarenheter av folk som ställer intima frågor under de tre åren då vi försökte och försökte. Jag drack inget mellan ägglossning och mens, och det tog många som att det var fritt fram att fråga om gravidit. Jag blev så ledsen varje gång. Sen i slutet började jag bli mer härdad.
Du kan välja lite olika strategier
1) Berätta rakt ut som det är.
2) Berätta inget men om någon frågar säger du som det är.
3) Berätta inget och om någon frågar säger du något i stil med "att det inte passr just nu", "har migrän", "har en vit vecka", "går på antibiotika". Det behöver inte ens vara realistiskt. Dina vänner kanske inte tror dig, men du har ju i alla fall markerat att de inte har med saken att göra.
4) Försök smussla genom att köpa druvjuice och fyll på ditt glas när ingen ser. Eller köp alkoholfri öl/cider i affären. Det är egentligen ett dåligt alternativ för du kommer att bli stressad. Jag körde det alternativet när jag var gravid i vecka 6 och det funkar bra, men så var det en fest av mingelkaraktär där alla tog med sin egen dryck. Det är svårare när det är storsittning och man ska dela på drycken.
Det bästa alternativet är nog att slappna av. Du kommer inte kunna styra dina vänners nyfikenhet i vilket fall. Jag skulle nog kört på alternativ 3. Det har jag gjort många många gånger, och det funkar ändå hyfsat. De flesta fattar att de inte ska fråga.
Mitt första gravidsymptom var äcklig smak i munnen och yrsel cirka en vecka efter återförandet av en femdagars blastocyst. Sen kom det massa symptom som jag inte riktigt mins längre. Men framförallt yrsel. Många av de andra symptomen var såna som man kan få i samband med mens. Men yrsel hade jag inte haft tidigare. Vågade ju inte tro på det ändå förrän det var bevisat med gravidtest några dagar efter beräknad mens.
Några bra tips angående döljande av graviditeten har jag inte. Jag har tyvärr många otrevliga erfarenheter av folk som ställer intima frågor under de tre åren då vi försökte och försökte. Jag drack inget mellan ägglossning och mens, och det tog många som att det var fritt fram att fråga om gravidit. Jag blev så ledsen varje gång. Sen i slutet började jag bli mer härdad.
Du kan välja lite olika strategier
1) Berätta rakt ut som det är.
2) Berätta inget men om någon frågar säger du som det är.
3) Berätta inget och om någon frågar säger du något i stil med "att det inte passr just nu", "har migrän", "har en vit vecka", "går på antibiotika". Det behöver inte ens vara realistiskt. Dina vänner kanske inte tror dig, men du har ju i alla fall markerat att de inte har med saken att göra.
4) Försök smussla genom att köpa druvjuice och fyll på ditt glas när ingen ser. Eller köp alkoholfri öl/cider i affären. Det är egentligen ett dåligt alternativ för du kommer att bli stressad. Jag körde det alternativet när jag var gravid i vecka 6 och det funkar bra, men så var det en fest av mingelkaraktär där alla tog med sin egen dryck. Det är svårare när det är storsittning och man ska dela på drycken.
Det bästa alternativet är nog att slappna av. Du kommer inte kunna styra dina vänners nyfikenhet i vilket fall. Jag skulle nog kört på alternativ 3. Det har jag gjort många många gånger, och det funkar ändå hyfsat. De flesta fattar att de inte ska fråga.
Gott nytt år!
Tänkte bara säga att jag körde på nr 3. Låtsades dricka och hällde över till min sambos glas när ingen såg och bytte glas och sånt. Gick jättebra, och tror ingen misstänkte något då jag knappt brukar dricka i vanliga fall heller. :)
Åh, grattis hellohello till graviditeten!!! :)
Så roligt att höra när det går vägen! Det är ju dessutom väldigt skönt att slippa hela ivf-proceduren. Jag håller med dig om att du fick ett väldigt fint och onekligen utförligt svar från Orka angående dryckesbekymren på nyår :). Roligt att höra att planen funkade.
Orka- det är absolut värt att anlita flyttfirma istället för att bära själv i det tillstånd du är i. Hur bor ni nu? Vi kan säkert ha talat om det tidigare men du får gärna friska upp mitt minne ;).
Som jag berättat om tidigare visste vi att bebisen var liten men jag hade nog tänkt mig att han hade hunnit lägga på sig några hg till innan han kom ut. Han vägde knappt två kilo så det var ett magert litet barn som såg dagens ljus. Han har därför fått hjälp med mat och värme och kommer även i fortsättningen få hjälp med mat, via sond.
Det var väldigt omtumlande första dygn. Mkt information från sjukhuset, smälta förlossningen och på något sätt förhålla sig till att han behövde hjälp.
I övrigt är han frisk, tack gode Gud. Vi känner oss lyckligt lottade eftersom vi hade barnet med de lättaste åkommorna på avdelningen. De andra bebisarna behövde oändligt mkt mer hjälp och några familjer hade varit där i några månader och hade ytterligare tid kvar innan det är dags för hemförd. Vi var där i knappt två veckor. Det är inte så länge men för oss har det känts som en evighet. Nu är vi äntligen hemma! Vi fick åka hem men är fortfarande inskrivna i hemsjukvården, vilket känns tryggt.
Om nån är intresserad av förlossningen så tar jag det vid ett senare tillfälle ;).
Kram