Hej! Jag och min sambo har försökt bli gravida sedan mars 2012. Vi blev i somras oförklarligt barnlösa och måste vänta tills januari innan vi får kontakta gyn för att starta IVF. Någon som är i liknande situation?
Hon lyckas hålla bollen, dribblar förbi mittfältare, vänsterback, högerback, målvakt och DÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR.....kom mensen.
Nix, ingen chans att testet visade fel. Neg är det och neg förblir det.
Just nu känns det rätt dåligt. Jag hade inte tänkt berätta för min man förrän det hela var definitivt över, men han såg ju på mig igår att det var något som var fel. Så sa han med sån mjuk röst att jag kan berätta ALLT för honom.
Så då berättade jag....Det här var hans reaktion:
Han tog upp en tidning, läste den från sida till sida, sen sa han att "nehej, det kommer ALDRIG bli något". När jag frågade hur han kan säga så elaka saker mitt i en sådan situation fick jag till svara att "Men vad ska jag annars säga?".
Jag har inte pratat med min man sen igår. Har ingen lust att göra det heller. Han har bett om ursäkt och försökt krama mig, men jag orkar inte förlåta honom gång efter annan. Jag vill ha en man med en stor öppen famn som tar emot mig och omsluter mig när jag är ledsen. Jag vet att han också är ledsen, det är därför han beter sig så knäppt. Men det gör ju inte saken bättre, bara värre.
Hur mår du Calqyl? Är din kille bra på att trösta dig? Lite svårt på distans kanske. Du kanske tröstar honom också?
Så tråkigt att läsa om er båda! Blir ledsen här på morgonkvisten.
Calqyl- att kroppen kan ta så lång tid på sig att fatta! Och helt bedrövligt att behöva gå och vänta så länge. Jag förstår verkligen att du börjar tvivla beskedet när kroppen sänder andra signaler. Man är ju funtad så...man hoppas, och hoppas, och hoppas... De minsta tecken får ens förnuft att ta semester fullständigt.
Kanske ringa 1177 el din egen mottagning och rådfråga? Bolla tankarna med någon? Jag tror det är jätteviktigt att kunna ventilera med någon. Det lättar bördan!
Jag beklagar verkligen, Orka. Så jävla sjukt surt (om du ursäktar språket) att det inte blev nåt den här gången heller!!! Det kunde väl ha fäst åtminstone liiiite...
Det positiva är ju att ni har fler embryon i frysen. Det är mkt positivt. Men...det bästa hade ju varit om ni inte behövt använda dem såklart.
Och din mans reaktion...ja, vad säger man. Han verkar ha svårt med känsloyttringar av det slaget. Det är ju ett sätt att hantera det för honom - genom att slå det ifrån sig. Och precis som du skriver kan man ju förstå det rent intellektuellt men att sen orka ha överseende med det när man själv är ett vrak, funkar inte.
Jag förstår att du blir jätteledsen av hans reaktion. Går det att prata om i efterhand? När ni båda lugnat er?
Stor kram till er båda!!!
Önskar jag kunde plocka upp er båda från era ledsamheter och göra nåt kul istället idag. Ta hand om er och försök göra nåt ni mår bra av.
Så jobbigt Orka! Det är väl ganska vanligt att män uttrycker sig klumpigt och har svårt att prata om sina känslor. Bra iaf att han ber om ursäkt men förstår att du har svårt att förlåta honom i första taget, det är ju han som ska vara största stödet!
Min sambo är jättebra just när det gäller detta. Han bara finns där utan att säga så mycket, tröstar mig när jag är ledsen och hänger på när jag vill göra något kul! Han är sådär lagom optimistisk när jag har gett upp.. Vi har alltid haft ett väldigt öppet förhållande och kunnat prata om precis allt så det underlättar nog när man går igenom nått sånt här. Sen tror jag att det (även om det är jobbigt) är bra att vi är ifrån varandra i veckorna så man får lite egen tid att hantera sina känslor.
Jag har funderat på att ringa någon men dom lär bara säga att det inte går att säga något utan vi får vänta och se på tisdag.. Det är så retligt för egentligen skulle jag dit idag men det fanns ingen ledig tid förrän på tisdag..
Kram på er!
Det är ju psykisk tortyr att låta dig gå och vänta, Calqyl! Kan dom inte pussla lite med tiderna? Fy tusan vad jobbigt! Hoppas du står ut med att vänta och orka jobba samtidigt. Annars får du ta en "time-out" för hälsans skull.
Min man och jag kan också prata om det mesta. Problemet är att vi kanske har pratat lite för mycket om allt som känns jobbigt. Det har nog gått ut över förhållandet. Att vi båda är lite trötta på att umgås med varandra för att det lätt blir så destruktiva samtal. Som fastnar i jobbiga cirklar.
Ylle99, det hade varit trevligt att hitta på något kul idag med oss alla tre. Vi får göra det i tanken. Jag ska i alla fall på en jobbfest ikväll. Och då ska jag dricka lite vin och mysa i solen. Och ingen kommer fråga om jag är gravid....för jag dricker ju vin. Yippiee!
Då va helgen över.. va på dop i lördags vilket gick överraskande bra med tanke på antalet barn och gravida.. Vågar fortfarande inte dricka ifall ifall det finns något liv där inne men kunde skylla på att jag körde så jag fick iaf ingen gravidfråga. Tror jag brutit ihop då.
Hur var jobbfesten Orka?
Skönt att ni också kan prata om allt, men förstår precis hur du menar! Många gånger har jag varit på väg att säga något till min sambo men hindrat mig i sista sekund för att jag själv kommer på mig med att vi faktiskt inte "alltid" behöver prata om det. Problemet för oss tjejer är ju att kroppen hela tiden påminner oss (iaf mig) med ett litet stick eller hugg här och var.
Jobbar hemifrån idag men det är då inte lätt att koncentrera sig. Jag har bestämt nu att om det visar sig att det är missfall ska jag sjuka mig resten av veckan. Känner att jag förtjänar det.
Kram på er och hoppas ni haft en bra helg!
Jag går här och tycker lite synd om mig själv för att FET-försöket misslyckades. Calqyl, jag förstår inte hur du orkar gå på dop! Men det är ju bra att du orkar det. För inget blir ju bättre av att man stänger av livet omkring sig. I alla fall inte i längden.
Ja, vad ska jag skriva? Håller tummarna för att det inte är missfall förstås. Otroligt jobbig sits för dig att vara i. Själv vågade jag inte heller dricka så mycket på festen, för mensen hade inte kommit igång ordentligt än. Och hoppet är ju det sista som lämnar en.
Om någon hade frågat dig om du var gravid på dopet hade du haft min tillåtelse att ge den personen en smocka 
. Någon ska ju ta emot ens aggresioner.
Ylle99, hur har du det med hälsan?
Hej på er!
Calqyl - du beskriver det så väl! Det stycket om att man inte alltid behöver prata om det. Oron, ängslan eller vad det nu kan vara finns ändå alltid där. Är det imorgon du ska till sjukhuset? Ja, sjukskriv dig om du känner att du behöver det! Självklart!
Det där med att dricka alkohol är svårt att tillåta sig själv att göra, tycker jag. Nu dricker jag inget såklart men jag menar tidigare. Även om jag tänkte att det är ok med ett glas vin så dök ändå tankarna upp i bakhuvudet om att jag förstörde min kropp/minskade chanserna osv.
Orka- fortsätt du med att tycka synd om dig själv. Det behöver man göra.
Jag mår bra. Idag tar jag min allra sista spruta!!! :). Känns så väldigt skönt! Imorgon är det läkarbesök, uppföljning efter överstimuleringen. Vi har varit lite oroliga till och från här hemma och turas om peppa varandra. Tänk om lilla pyret inte lever längre...det blir såklart väldigt tufft att ta. Men just nu känner jag mig optimistisk.
I övrigt har vi i veckan bokat flyg och hotell till en stad i Europa. Så vi har läst på om resmålet och förkovrat oss i guideböcker. Bra med fokus när tiden sniglar sig framåt.
Hoppas det går bra imorgon, Calqyl!
Jag har länge undvikit alla samtalsämnen som leder in på barn. När mina kollegor sitter och kollar i bostadsdelen har jag verkat totalt ointresserad. För om jag erkänner att jag gärna vill ha hus, så kommer snart frågorna om jag inte vill ha barn också. Det gör så ont!
Jag har undvikit att fråga andra om deras barn. Jag har undvikit att komma med idéer om barnuppfostran och barnaktiviteter eller berätta om möten jag haft med barn.
Nu har jag ju nya kollegor och ingen av dem har varit på mig och frågat om barn. Skönt! De frågar lite om min man, hur länge vi varit gifta och så. När jag säger två år, så förstår de nog att det där med barn inte är läge att fråga om.
Men nu har jag kommit på mig själv med att börja "provocera" fram en reaktion. Eller snarare, jag undviker inte längre minerat område. Idag sa jag till en kollega att jag kände mig lite vilsen i min nya hemstad (jag jobbar inte i samma stad som jag bor i). Att det känns som om det bara är pensionärer och barnfamiljer som bor där. Att säga så är ju som att lägga upp för smash. Mycket riktigt!
"Ni får skaffa barn ni med då".
Jag svarade automatiskt "Ja, om det går".
Jag är nog helt utmattad av att försöka dölja barnlösheten. Och det är inte ens jag själv som vill dölja den. Det är min man. Jag går runt som på tå för att göra honom till viljes. Oj, vad vi har bråkat om detta! Men med tiden kommer han att få ge sig. Det blir ju alltmer uppenbart ändå.
Så då va allt hopp ute.. Fick se en helt tom hinnsäck?! Visst att embryot var litet sist men vart har det tagit vägen? jag har ju inte fått någon blödning. Och inte är det över än, ivf-kliniken följer tydligen inte upp missfall så nu har en remiss skickats till kvinnokliniken i min hemstad och så ska dom skicka en kallelse.. Hoppas hoppas mitt missfall kommer igång av sig själv! Orkar inte gå runt och vara fejkgravid längre... Ska dricka en flaska vin imorgon och skrämma ut det..
Trodde ju att jag skulle få tabletter direkt så jag skulle sjuka mig resten av veckan och va hemma medans jag blöder. Nu vet jag inte alls hur det blir. Jag och sambon ska till Stockholm i helgen så skulle inte förvåna mig om blödningen börjar när jag sätter mig på flyget.
Hur gick det på uppföljningen Ylle99? Hoppas du får må bra nu resten av graviditeten så du kan njuta ordentligt!
Jag undviker också prata om barn, tom när jag träffar bekanta frågar jag inget om deras barn. Känner mig jättetaskig men jag bryr mig inte längre, deras ungar får säkert så mycket uppmärksamhet på annat håll. Kanske mammorna tom gillar att få frågor om sig själv istället?
Lustigt, jag pratade precis med min sambo om att jag är så trött på att ljuga om var man har varit, varför man inte är på jobb mm. Han håller med men sen samtidigt är vi inte riktigt redo att ta konsekvenserna det för mig sig att berätta för alla. Ganska många vet ju redan, hela min familj, mina svärföräldrar, mina närmsta vänner, min chef och en arbetskollega.. Ska försöka hålla det där ett tag till iaf. Men ibland vill man bara skrika ut det! Som idag när jag är ute med hunden och träffar en bekant med sitt barn och man ska svara på frågan hur är det? Varför frågar man det överhuvudtaget? Är det någonsin någon som säger något annat än bra?
Oj vad jag svamlar på nu! Mycket som rör sig i huvudet..
Orka- det hade kunnat vara jag som skrivit det där. Åh, vad jag känner igen mig i situationen!
Jag har diskuterat bostadsområden men konstaterat att "nä, där vill jag inte bo, sitta där bland en massa barnfamiljer och titta."
Och samtidigt som man säger det får man som en lite tagg i rösten och stämningen blir sådär lite dämpad ;).
Till slut orkar man ju inte dölja allt! Jag har haft turen att ha många bra kollegor inkl en stöttande chef så det blev under våren inte så väldigt svårt att berätta. Sen orkade jag inte få frågor om det, men det fattade de flesta. Det räcker ibland med att vissa vet, sen är det bra där.
Sen hade jag ju oturen med en kollega som älskade att sprida min och sambos angelägenheter till precis hela arbetsplatsen, t om till en annan enhet.
Orka, om du ska jobba med dessa människor i höst och du känner förtroende för dem så är det kanske lila bra att låta dem veta.
Men vad det ska krångla för dig, Calqyl!
Kunde de inte lika gärna hjälpt dig? Skicka remiss...hoppas de ändå skyndar på. Hopplöst att gå vidare, eller iaf försöka gå vidare, när det inte blir klart :/.
Vi fick väldigt goda nyheter idag hos läkaren! Pyret sprattlade och levde runt. Helt otroligt och mycket konstigt. Tänk att det äntligen händer oss. Och vi känner oss så priviligierade som fick lyckas på första ivf-försöket! Jag som har sparat och inte vågat göra av med pengar eftersom jag tänkt att vi säkert måste gå vidare privat när de landstingsfinansierade försöken var över.
Måste säga att vi har fått till en väldigt vettig tråd! Ibland när jag läser trådar på det här forumet undrar jag lite över mänskligheten...men här inne känns det tryggt ;).