Hej! Jag och min sambo har försökt bli gravida sedan mars 2012. Vi blev i somras oförklarligt barnlösa och måste vänta tills januari innan vi får kontakta gyn för att starta IVF. Någon som är i liknande situation?
Hej! Hoppas ni har det bra på era resor :)
Jag kan knappt fatta att det är sant men jag plussade idag! Helt skakig och med en puls långt över det normala fick jag se ett riktigt tydligt plus :D
Grattis!!! Va roligt!
Heja!
Jag förstår det där med testen. När jag kom från sjukhuset tog jag själv ett samma eftermiddag bara för att själv se hur det såg ut. Och det visade sig att läkarna hade rätt ;).
Jag gjorde två vul samma dag som jag blev inlagd, sen vid återbesöket två veckor efter jag blivit sjuk och då bokade vi in uppföljning nu på torsdag. När jag ringde rmc för att meddela resultatet på testdagen sa kvinnan att jag skulle boka in tid med min läkare om tre veckor. Får väl se vad de säger till dig.
Orka, är du hemma från din resa?
Jag har haft några sköna dagar på annan ort. Hyfsat intensivt förvisso men skönt att komma bort.
Kram på er!
Grattis Calqyl!
Farhågorna visade sig vara bara farhågor! Nu kan du glädja dig åt ett pluss!
Vi hade det bra på resan! Vi passade på att roa oss kungligt som barnfria.
Nu när ni båda är gravida måste jag ju erkänna att jag känner mig lite ensam. Vi ska satsa på frysåterföring, men jag vågar inte hoppas alltför mycket på det. Vi ska kolla upp adoptionsspåret också, om vi kan gå på föräldrakurs eller vad det heter till hösten kanske.
Jag ska nog gå och köpa Klara Zimmergrens bok "Längtan bor i mina steg". Den verkar bra.
Ta hand om er!
Jag förstår det, Orka! Jag hade också känt mig ensam.
Jag beställde faktiskt den boken förra boken förra veckan så den ligger här och väntar. Jag ser väldigt mkt fram emot att läsa den. Har nu lyssnat på hennes sommarprat? Det är några år gammalt men väldigt, väldigt bra. Blev så berörd att jag var tvungen att sätta mig ner på en bänk när jag var ute och promenerade.
Tack Orka! Men än är vi inte i hamn, mycket kan fortfarande hända... Men jag förstår hur du känner, jag har skrivit i andra trådar där alla så småningom plussat och försvunnit. Jag vill dock gärna tro att denna är annorlunda och att vi kan fortsätta följas åt och peppa varandra! Hinner ni med en frysåterföring innan sommaruppehållet eller hur blev det?
Har inte hört så mycket om den boken faktiskt, du får berätta vad du tyckte om du köper den :)
Det verkar som om det är ytterligare en sorts förbannelse som drabbar oss ofrivilligt barnlösa. Att inte kunna slappna av ens när vi plussat. Vi har läst så mycket statistik och är så vana vid att motgångar ska drabba oss att vi nästan räknar med att det ska gå åt pipsvängen.
Ni har båda kommit över den "magiska tröskeln". Allt kommer gå bra och om några månader har ni era efterlängtade bebisar i famnen.
Recension av Klara Zimmergrens bok:
"Som tröst för människor som månad efter månad sitter med graviditetstesternas obönhörliga nekanden i händerna är "Längtan bor i mina steg" sannolikt svårslagen." Sydsvenskan
Ja, jag har lyssat på hennes sommarprat tidigare, och började lipa. Jag var tvungen att lyssna flera gånger. Jag tvingade min man att lyssna också.
Jag har lyssnat på David Batras sommarprat också. Det har ytterligare några år på nacken. Det är också bra men inte lika bra. De fick ett barn via IVF efter några års försök. Han säger till exempel i programmet att det enda som de hade gjort fel för att det inte skulle bli barn var att de hade väntat för länge. De var typ 30 år när de började.
Som om åldern skulle vara den enda faktorn....Jag tycker att det ligger något hetsigt över programmet. Så går det lite på tok bitvis för dem. Jobbigt att lyssna på. Låt bli att lyssna på det hörni.
Jag ska börja med ägglossningstest i morgon. Så jag vet inte så mycket mer om FET än. Återkommer när jag vet mer.
Haha, ok, då hoppar jag Batras sommarprat ;).
Åldern är ju inte den enda faktorn men bidrar ju helt klart till mer stress och ångest. Nu har jag ju inget att jämföra med men hade jag varit exempelvis 28 hade jag förhoppningsvis inte behövt känna att framtiden rinner ur mina händer på samma sätt.
Nu kanske det inte var så Batra menade. Jag har ju inte hört programmet ;).
Har vi sagt nåt om våra åldrar? Spelar iofs inte nån större roll :).
Hoppas jag inte trampade någon på tårna nu!
Ja, jag har faktist funderat på om det är svårare att glädjas (av rädsla) över ett positivt resultat när man kämpat länge och försökt med olika metoder, jämfört med när man lyckas på några månader.
Jag har "roat" mig med att surfa runt och läsa de trådar (väl medveten om "idiotin" att våga tro på att det här lyckas) med titlar som Bf januari 2015.
Alla verkar så ohämmat glada och talar två dagar efter att de fått beskedet, om att ta reda på kön, om det blir den 9 eller 15 januari, osv. Själv vågar jag knappt erkänna att det kanske, kanske skulle kunna bli i januari. Och jag känner att jag inte har så mkt gemensamt med dem heller... Men jag är nog ingen typisk "skriva-i-forum-på -nätet-person", om det nu finns en finns en sådan ;).
Nähä, nu babblar jag bara på och flyr högen med arbete som väntar på mig. Bäst att ta tag i!
En liten rättelse. Inte för att de spelar någon roll. Men jag såg att det var lite otydligt om Batras program ovan. De hade försökt få barn i några år när de testade IVF och det tog sig på första försöket.
Vi har nog skrivit om våra åldrar tidigare, i början, men det var ju ett tag sen. Jag är 30 i år och min man 33. När vi berättade för mina föräldrar för lite mer än ett år sen om våra problem fick jag reaktionen av min mamma att "men ni är ju unga än". Hm.. Det är inte så mycket till tröst. Det är tufft att försöka månad efter månad, oavsett ålder. Men jag kan förstå att det blir värre ju äldre man är. Paniken växer liksom eftersom åren bara tickar på.
Dessutom känner jag mig inte speciellt ung längre. Jag föreställde mig att bli mamma vid 27 ungefär. Men inget blir ju som man tänkt sig. Det känns som bortkastade år,de tre senaste. Jag har gått omkring och planerat för att bli förälder. Jag skulle levt lite mer bohemiskt. Tagit en utlandstjänst. Jobbat som volontär... fortsatt på samma sätt som om jag vore 23 igen.
Vi har några vänner. De är några få år äldre än oss och har verkligen rest så mycket de bara kan. De har fyllt upp sin tid med allt möjligt veckorna i ända. Jag har sett lite avundsjukt på dem, för jag har också velat göra så, men inte orkat pga lätt deprission pga barnlösheten. Vi har ägnat mycket tid åt IVF, familjeterapi, bråk, gråt.
Nu senast vi träffade våra vänner väntade de barn. Jag vet ju som inget om deras försök, de kan ju ha försökt länge, men jag får känslan av att det gick ganska fort för dem när de väl började försöka.
Avundsjuk, jag är inte avundjuk.....(?!) Bara hemskt bitter....