Någon oförklarligt barnlös som väntar på att få göra IVF?

Ja det är nog extra svårt för oss att enbart känna lycka, tror det till viss del är att man inte vågar tro på det. Hoppas det släpper efter UL. Jag är helt förvirrad känner jag, berättade för min syster igår och först grät vi och var helt överlyckliga men sen blev jag irriterad på henne när hon var för positiv eller negativ.. Jag klarar inte av att någon annan tycker till om hur jag ska tänka/känna, då sätter jag mig på tvären direkt. Jag nämnde tex att jag trots att jag blivit gravid kan känna lite sorg över att vi aldrig kommer kunna bli gravida på egen hand (då det verkar som min sambos spermier inte klarar av att befrukta mina ägg utan icsi). Men så får man inte känna för man ska vara överlycklig att det hjälpte med ivf.. Och det är jag ju såklart men jag måste ändå få känna på andra sättet också. Lite flummigt men hoppas ni förstår hur jag menar ;)

Vi är 28 båda två så är ju unga i detta sammanhanget men jag har alltid velat ha barn innan 25 så jag tycker inte vi är så unga..

Vi har faktiskt kunnat leva på som vanligt, så jag känner inte att vi gått miste om något pga att vi försökt bli gravida. Snarare tvärtom så har vi hunnit göra mer som vi inte kunnat om det tagit sig direkt. Men jag förstår hur du menar, många gör karriär, reser, gifter sig, skaffar hus och sen när de känner lite för att skaffa barn dimper det bara ner som på beställning. Som en jag känner som bestämde när hon skulle bli gravid för det passade bäst med jobb/dagis. Helt sjukt att det kan fungera så för en del.. 

Orka: det där med att inte låta åren bara gå kände jag blev alltmer viktigt! Ju tidigare man kommer till den insikten desto bättre! Jag kände att jag inte ville se tillbaka på mitt liv och tänka att det var bortkastade år. Livet är så kort och åren går så väldigt fort.

Min spontana tanke kring dina vänner som rest så mkt var just att de kanske gjort det just för att fylla livet med nåt roligt och meningsfullt. Men det är ju svårt att veta!

Jag och min sambo började räkna de resor vi gjort och vi kom fram till att vi hann med fem utlandsresor inom loppet av ett år, varav en var utanför Europa. Allt för att fylla tiden med något som kändes vettigt.

Alla resor var med flyg. Och jag som röstar på MP ;).

Ja, för vissa verkar allt gå som på räls. Hus, bröllop och vips en bebis. Jag tror dock att man kan påminna sig själv om att många av dessa säkert varit med om andra svårigheter. Det är inte alltid så rosenskimrande som det ser ut.

Orka: du skriver om terapi och bråk... Det lät tungt. Hoppas du/ni har det bättre nu.

Jag är 34 (hur gick det till???) och hinner förhoppningsvis inte ha hunnit fylla 35 när vår Alien kommer ut.

Så...som ni förstår har jag ett litet kryp som fortfarande lever i magen. För första gången kunde både jag och min sambo faktiskt bli glada och känna glädje! Dessutom har jag också en del vätska kvar vilket jag ju verkligen är medveten om eftersom det känns tydligt om eftermiddagar och kvällar.

Ofta skapar man väl en slags livsplan, mer eller mindre omedvetet. Jag började inte känna "skaffa-barn-driften" förrän jag var ca 28. Och då tänkte jag att 30 är en lagom ålder. Sen flyttade jag fram gränsen till 35 ;).

En oro jag haft, men som jag till stor del släppt, är att vi inte kommer hinna få mer än ett barn. Jag saknar själv syskon och har alltid tänkt att mina barn ska minsann ha syskon men jag fick väl nånstans på vägen revidera det. Först och främst skulle vi lyckas med ett barn. Sen får man se. En sak i taget.

Calqyl - jag känner igen det där med irritation över andras förväntningar. Det är som om man inte orkar med andras tankar utan man har fullt upp med sina egna.

Im är det ledig dag! :) Kommer visserligen jobba lite hemifrån men likväl en avlastning. Hoppas ni också får vara lite lediga.

Hemma efter en helg ute i det vackra vädret. Sköööönt!

Vi pratade lite med mina föräldrar i helgen om vårt IVF-försök och om FET och om att jag känner mig desillusionerad angående allt numera. Min pappa bytte samtalsämne flera gånger. Känns lite halvseriöst. Han började prata om hur mycket mat som blivit över och om vädret och allt möjligt. Jag som alltid trott att det skulle vara lättare att prata med honom än med mamma. Men det verkar vara tvärtom. Morsan tar det med ro, även om hon hela tiden frågar om vi inte skulle kunna tänka oss att adoptera. 
Ibland kommer riktigt svarta tankar upp. Jag kan bli avundsjuk på mina egna föräldrar som lyckades bli gravida med mig på första försöket. Jag vill OCKSÅ vara gravid, ha stor mage, gå upp 20 kilo i vikt och klaga på foglossningar!  Det är ju lätt att hävda att det skulle vara så HIMLA bra att adoptera när man fått vara gravid flera gånger om. 
Innerst inne känner jag att adoption skulle kunna vara ett bra alternativ, men jag vill inte att någon annan ska säga det till mig. Jag vill bestämma själv om hur jag ska känna kring det.

Det är så klart viktigt att inte slänga bort sina år. Vi har rest en del och framförallt vandrat ute i naturen. Men jag känner att jag skulle vilja ha mer energi över. Ägna mig åt politik, träna mer, träffa mer vänner och så vidare. Men jag har inte så mycket energi som jag skulle vilja ha. Som sagt tror jag att jag har en liten depression. Jag gick till en kurator för ett halvår sen men hon gjorde bara saken värre. Hon skuldbelade mig och skyllde min barnlöshet på att jag var stressad. Så jag vill inte gå till en kurator igen.

Det är väldigt mycket som är upp och ner i mitt huvud just nu. Jag trivs väldigt bra med min man. Vi samarbetar bra och bråkar mindre nuförtiden. Men tankarna har börjat mala och jag blir inte av med dem. Tänk om vi skulle skiljas, träffa varsin ny och få barn hur lätt som helst med den nya! Min man är bra men är han värd ett liv i barnlöshet? Sånt här kan jag inte diskutera med någon i min närhet. Så jag passar på att skriva av mig det här.

Det är tunga tankar du brottas med, Orka. Kan er fertilitetsklinik hjälpa dig med kurator? Så att du får någon som är mer insatt i vad det innebär att kämpa för att få barn, att kämpa mot destruktiva tankar osv. Jag tycker du ska kolla upp det. Det kan ju vara särskilt bra ifall, ifall FET-försöker inte heller lyckas. Då behöver du gardera dig snarast för att orka först genomföra det men också för att få några strategier som hjälper dig att hantera ett negativt resultat.

Tråkigt att du inte fick det gensvar som du trodde från din far. Kanske blev det för tungt för honom? Om han samtidigt märkte hur det här tyngde dig så kanske vädersnack blev en utväg för honom. Det verkar som din mamma kunde ta det bättre, försök fokusera på det istället. Bättre med en förstående förälder än ingen alls. Kanske en klen tröst men så är det.

Jag tror många börjar ifrågasätta sitt förhållande i såna här lägen. Det tär på så många olika plan.

Men jag tror ändå att du behöver ta hjälp av någon för att kunna ta dig igenom det här. Ta hjälp av ert rmc eller er lokala fert.klinik för att hitta någon som kan hjälpa dig.

Kram

Hejsan!

Hur mår ni båda? Känner ni något särskilt? Eller sitter det mest i huvudet än så länge?

Jag ska fundera igen på om det kan vara värt att söka upp en kurator. Det är lite svårt att få till det praktiskt eftersom vi har flyttat långt från kliniken. Och så pendlar vi båda. Jag tror jag ska försöka få till egen terapi genom att ägna mer tid åt sådant jag gillar, och mindre tid åt alla måsten.

Det är jättebra om du kan göra ditt allra bästa med att göra roliga saker!

Sen är det ju ingen dum idé att ringa vc eller vem man nu ringer och söka kuratorkontakt. Om du får tala med en bm så kanske hon kan hjälpa dig vidare till någon som är insatt i ämnet.

Jag känner väl inte jättemkt av graviditeten just nu. Blir dock akut hungrig ofta så fruktfrekvensen har ökat ganska drastiskt ;). Och en skål med fil under natten är inte fel heller...

I och med att jag fortfarande har vätska i magen så är det svårt att veta vad som är vad. Håller på med mina sprutor med blodförtunnande.

Har börjat orka gå längre promenader :). Deprimerande bara att jag väger 2-3 kg mindre nu än innan allt började...mina muskler...stanna kvar ;)!

Har talat med bm och fått tid för hälsosamtal och inskrivningssamtal. Och im ska jag lämna urinprov för ev urinvägsinfektion samt ta blodprov för att kolla levervärden. Jag ser alltså till att ständigt vara aktuell i vården ;).

Hej!
Ursäkta jag varit så dålig på att skriva, har haft fullt upp..
Jag känner igen det med dålig respons från föräldrar, jag berättade för min pappa när vi försökt 1,5 år och hans kommentar var typ att jag borde vänta tills jag arbetat 1år först.. Tänk om jag gjort som han tyckt, då hade vi inte ens börjat försöka ännu.. Berättade för min mamma vid ungefär samma tidpunkt och hon blev klart ledsen men sa bara att det löser sig. Sen frågade hon aldrig mer något om det, jag konfronterade henne om det för nån vecka sen och då sa hon att hon inte ville fråga för hon var rädd att göra mig ledsen. Tror hon inte jag är det ändå?! Och är det någon som ska fråga är det väl ens mamma! Sen har vi min sambos föräldrar som vet om det men vi har aldrig pratat om det, väldigt märklig situation.. Min svärmor är helt okänslig och berättar om bekantas gravida barn hit och dit..
Jag tycker absolut du ska försöka hitta någon att prata med igen, jag träffade en psykolog för några år sedan och han hjälpte mig jättemycket. Men jag har hört om många dåliga, så prova dig fram om det är möjligt!

Skönt att det är bättre med din man iaf! Jag hade också tankarna på om det var värt att leva barnlös med min sambo men tänkte det mest för hans skull, jag var ju säker på att det var något fel på mig. Men kom fram till att jag förtjänade honom även om jag inte kunde ge han ett barn ;)

Jag mår bra, lite tröttare än vanligt bara. I huvudet är det mest kaos, tycker inget är kul längre, vill inte jobba, orkar knappt med bröllopsplaneringen, mindre än 4 mån kvar och massor kvar att göra.. Vill bara lägga mig på soffan och se magen växa ;) Väntar på att få kallelse till första UL, hoppas hoppas den kommer snart, förhoppningsvis kan man oroa sig lite mindre när man sett ett liv därinne..

Kram på er!

På tisdag blir det äggåterföring .
Jag ska vara med i en liten studie som kliniken genomför. Jag ska ta slemlösande receptfri medicin som man använder vid förkylning. Det finns inga vetenskapliga bevis ännu, men kliniken försöker med lite olika metoder. Det kan ju vara så att slemmet är lite för trögt så att ägget har svårt att fästa.

Calqyl, tråkig respons från föräldrar och svärföräldrar . Nu känner jag att jag nog ska vara tacksam mot mina och min mans föräldrar, för de har i alla fall gett någon respons tillbaka. Kanske dags att ge en hint till din svärmor att du blir ledsen. Säg typ att du gärna byter ämne, eller något, när hon drar igång.

Min pappa har tydligen överaktivt immunförsvar..... han har en diagnostiserad åkomma som är resultatet av det nämligen.
Nu börjar tankarna mala igen om det där med immunförsvaret. Det finns ju en del trådar om sånt. Själv har jag en hel del symptom som stämmer in med överaktivt immunförsvar. Men det kan det ju vara många som har.

Jag berättade tidigare om en vän som jag fått veta har svårt att få barn. Jag fick ju veta det på omvägar så jag visste inte riktigt hur jag skulle inleda ett samtal med henne om det. Vore skönt att ha en vän som man kan prata om barnlöshet med.
Häromdagen träffades vi och det visade sig att hon var gravid....så var det med det...

Va spännande med Fet-försöket!!! Vad glad jag blir över att det är dags! Hoppas verkligen det går vägen!

Intressant med studien. Det kanske blir nån banbrytande metod, vem vet ;)?

När ni berättar om era föräldrar och svärföräldrar känner jag mig ganska lyckligt lottad. Min mor fick veta (jag messade, orkade inte muntligt) när vi började med inseminationer. Men vi har inte pratat så mkt om det. Det är inget jag vill vända och vrida på tillsammans med henne, vi har inte den relationen. Men hon har frågat då och då hur det har gått.

Mina svärföräldrar förstod väl eftersom de haft liknande svårigheter, inget jag hade kunnat ana. Och de avstår från frossa i andras babylycka inför oss, tack gode Gud.

Precis som Orka skriver, visa att du inte är intresserad eller liknande när din okänsliga svärmor drar igång.

Ja, visst är det typiskt när man tänkt "bonda" med nån som man tror oxå är barnlös men så visar det sig att det inte är så. Det har hänt mig också och jag har blivit så besviken!

Överaktivt immunförsvar... Jag har stött på det här på forumet men inte annars. Är inte helt insatt. Är det mer en teori till varför det inte funkar eller finns det vetenskapliga belägg för det? Det kanske är ett sånt tillstånd det finns lite varierande resultat kring?

Man börjar ju fundera på allt möjligt och alla tänkbara orsaker till varför det inte funkar.

En vecka sen vi var hos läkaren nu och jag har återigen börjat betvivla att det finns nåt där. Vi får se.

Kram

Återigen en fantastisk vacker helg! Sommaren är HÄÄÄR! Jippie!
Allt blir mycket lättare när väntan är över och det är dags igen för ett nytt försök.

Ylle99, vad är det som får dig att tvivla på att det fortfarande växer något i magen? Är det mest att du oroar dig, eller är det något som inte stämmer?

Jag vet inte om det finns några vetenskapliga bevis för överaktivt immunförsvar men jag har stött på det på några andra sidor också. Det kanske beror på att jag sökt på det. Jag är i allmänhet väldigt skeptisk till hokus pokus och alternativmediciner och liknande så jag har inte orkar gå till botten med det. Känns som att det finns stor risk för att det är någon som försöker tjäna pengar på kvacksalveri. Men man VET ju aldrig.... Suck.