Följas åt till ny graviditet efter missfall?

Hej!

Beklagar ditt missfall 

Det verkar vara svårt att sparka liv i sådana här trådar av någon anleding, har själv försökt. Jag hoppar dock gärna med här, för jag vill aktivt dela med mig och ta del av andras händelser och erfarenheter!

Är 30 år med jämngammal sambo. Vi blev gravida med vårt första barn i maj, men som tyvärr slutade i MA vecka 12. Mina symptom hade försvunnit och en morgon så blev det brunt på pappret. Det tillsammans med molvärk gjorde att jag misströstade, hade kännt på mig det rätt länge.

Åkte in till gynakuten där dom konstaterade att bebis dött någon gång vecka 8. Fick med mig 4 tabletter cykotec som skulle starta missfallet. Ont gjorde det, men ingenting kom ut.

Åkte in på akuten igen 2 dagar efter och ingenting hade skett i magen. Fick med mig 7 (!?) tabletter till som jag skulle ta på kvällen. Samma där, riktiga värkar, men inte mycket hände.

Åkte in ytterligare 2 dagar senare och eftersom det inte hade hänt någonting då heller så fick jag läggas in och vänta på operation (skrapning),

Jag blödde väldigt sparsamt efter skrapningen i ett par dagar bara, sen har det mest varit olikfärgade flytningar. Det har jag haft ända tills nu!

Läkarna sa att en skrapning räknas som en menstration, så jag började räkna när jag skulle ha ägglossning. Det visade sig att jag gjorde skrapningen samma dag som min mens skulle ha kommit enligt min cykel, vilket var ganska fascinerande ;)
Trodde dock inte att jag skulle få någon ägglossning, men jag hade molvärk och även en stark värk en dag i höger sida (äggstock?).
Vi passade på att börja med bebisverkstaden på en gång när jag kände av ÄL, så hoppas kan man ju. I sådana fall har jag BIM runt 31/8.

Problemet är att jag fortfarande visar positivt i både ÄL-tesrer och GRAV-tester sen förra grav. Jag hoppas att det kommer att försvinna, för annars kommer det blir svårt att veta om jag är gravid eller inte.

Det var min historia, ursäkta att det blev så långt ;) Hoppas att fler hakar på! 

Jag är på! Fick missfall i v 6. Ska försöka pricka in ägglossningen innan nästa mens. Har fått dille på att bli gravid så snabbt som möjligt igen! Har en dotter på 14 månader :)

Vet inte om jag platsar, men fick ett utomkved och blev akut opererad för 2,5 v sedan. Tyvärr fick de ta bort ena äggstocken samtidigt, vilket inte är positivt för framtida gravidförsök. Innan vi äntligen plussade, hade vi försökt i 3 år utan resultat, och kommer antagligen behöva gå vidare med ivf.
Utomkvedet upptäcktes i v8-9. Har haft problem med ägglossningar och pco innan, och har stått på pergotime för att få ägglossningar. Nu har jag ingen aning om när jag kommer igång och "menscyklar" ordentligt igen. Vi har iallafall fått sexförbud i 4 v... Men vår målsättning är självklart att bli gravid så fort det bara är möjligt. Jag är 37 år, så tiden börjar bli en faktor...

Jag fick mitt mf när jag skulle gått in i v10, två veckor sen. Blödde fram till mitten av förra veckan. Hade högt hcg (34000) dagen efter mf och igår testade jag fortfarande positivt.

Kommer förmodligen ta tid att komma ner i hormonnivån vilket gör att vi tänker bara köra på ett par månader och se vad som händer. Om jag inte fått min mens igen så tar jag ett nytt test och utgår från det vad nästa steg blir.

Hänger gärna i denna tråd för att dela erfarenheter!

Jag hänger gärna på här. Fick missfall förra måndagen (26/8) i v.12 
 Den största sorgen börjar lägga sig nu och nu vill jag bara tillbaks till vardagen. Vill må som vanligt liksom.  
Blöder fortfarande men så fort det slutat tänker vi köra på och se vad som händer. 

Skickar en kram till alla här inne! 

Ja, jag tror nog att man måste få sörja. När det gått några dagar började jag nästan skämmas för att jag var så ledsen men insåg rätt snart att man måste få vara ledsen. Det tar tid. Det är först nu som jag känner att dagarna går bra igen.

Trots illamående så trivdes jag så med att vara gravid igen. Efter så kände jag  att det har varit sån slöseri med tid. Hela juli låg jag mest i sängen. Var såå trött och mådde så illa att jag knappt ville röra mej.... så värdelöst såhär i efterhand kan jag tycka. Hade ju kunnat göra massa roliga saker under den tiden...

Nu tänker jag mer framåt igen! 

Emaria, är ledsen för din skull. Vet att vi var med i en annan tråd när vi var gravida och hoppfulla inför graviditeten. Nu har det gått snart 3 v sedan jag opererades för mitt utomkvedhavandeskap. Blödde i ca 1,5 v, nu blöder jag inte längre. Var väldigt ledsen. Har operationssåren som ständigt påminner, framförallt sedan ett av dem blev infekterat och spruckit upp. Fortfarande sjukskriven.

Sorgen är lite konstig. Trodde att jag mådde ganska ok, och började planera framåt. Viktminskning, ivf, ägglossningsstickor... Så drömde jag i natt. Jag drömde att jag var gravid och var inne på sjukhuset för förlossning. Blev kejsarsnitt och barnet var livlöst. Då förstod jag att jag fortfarande sörjer vårt barn (jag vet, det var bara ett embryo, men det var det närmaste vårt barn vi kommit efter 3 års gravidförsök). Grät otröstligt i en halvtimme och är fortfarande nere under isen. Kommer nog flera sådana här dagar, men man måste kämpa vidare. Min ålder (fyller 37 imorgon) gör att man inte bara kan vänta ut det hela, utan man måste ta nya tag. Livet ger käftsmällar som heter duga...