Följas åt till ny graviditet efter missfall?

Hej!

Beklagar ditt missfall 

Det verkar vara svårt att sparka liv i sådana här trådar av någon anleding, har själv försökt. Jag hoppar dock gärna med här, för jag vill aktivt dela med mig och ta del av andras händelser och erfarenheter!

Är 30 år med jämngammal sambo. Vi blev gravida med vårt första barn i maj, men som tyvärr slutade i MA vecka 12. Mina symptom hade försvunnit och en morgon så blev det brunt på pappret. Det tillsammans med molvärk gjorde att jag misströstade, hade kännt på mig det rätt länge.

Åkte in till gynakuten där dom konstaterade att bebis dött någon gång vecka 8. Fick med mig 4 tabletter cykotec som skulle starta missfallet. Ont gjorde det, men ingenting kom ut.

Åkte in på akuten igen 2 dagar efter och ingenting hade skett i magen. Fick med mig 7 (!?) tabletter till som jag skulle ta på kvällen. Samma där, riktiga värkar, men inte mycket hände.

Åkte in ytterligare 2 dagar senare och eftersom det inte hade hänt någonting då heller så fick jag läggas in och vänta på operation (skrapning),

Jag blödde väldigt sparsamt efter skrapningen i ett par dagar bara, sen har det mest varit olikfärgade flytningar. Det har jag haft ända tills nu!

Läkarna sa att en skrapning räknas som en menstration, så jag började räkna när jag skulle ha ägglossning. Det visade sig att jag gjorde skrapningen samma dag som min mens skulle ha kommit enligt min cykel, vilket var ganska fascinerande ;)
Trodde dock inte att jag skulle få någon ägglossning, men jag hade molvärk och även en stark värk en dag i höger sida (äggstock?).
Vi passade på att börja med bebisverkstaden på en gång när jag kände av ÄL, så hoppas kan man ju. I sådana fall har jag BIM runt 31/8.

Problemet är att jag fortfarande visar positivt i både ÄL-tesrer och GRAV-tester sen förra grav. Jag hoppas att det kommer att försvinna, för annars kommer det blir svårt att veta om jag är gravid eller inte.

Det var min historia, ursäkta att det blev så långt ;) Hoppas att fler hakar på! 

Oj vad det har skrivits här i tråden. Så underbart och samtidigt ledsamt att läsa era historier och erfarenheter, tack för att ni delar med er!

Jag själv hann åtminstone inte vara gravid länge innan jag fick konstaterat att det var ett missfall, det måste vara tuffare att vara så nära eller precis vid mållinjen (de riskfyllda första tolv veckorna) och sedan bara snubbla och tumla ner i mörkret och sorgen. Jag beklagar verkligen er sorg och förlorade foster/blivande barn.

Själv var det tufft med missfallet och jag kan erkänna att jag blivit lite avtrubbad och inte vill börja försöka riktigt än. Jag vill koncentrera mig på den familj jag har just nu och så få jag hoppa upp i sadeln igen när jag känner mig redo. Det är även därför jag inte skrivit/kikat i tråden på så länge. Nu råkar väl det hela även sammanfalla med att jag har annat känslomässigt jobbigt i min omgivning (framtidsbeslut och studieval framförallt) så det gör mig inte precis mer redo eller sugen.

Jag fick min mens 1 vecka efter konstaterat missfall och nu har jag väl ägglossning snart. Jag använder mig av billingsmetoden (naturlig familjeplanering) och kan se på sekretet huruvida jag är fertil eller kommer ha ägglossning snart. Än så länge har jag sätt tecken på fertilt sekret men inte riktigt på att en ägglossning är på G så får se när kroppen kickar igång igen. Nu ligger koncentrationen på annat däremot. Har en son sedan innan förresten och han fyller ju två år nästa vecka så då har jag något att se fram emot!

Hej hoppar gärna in här, Fick mitt missfall 26 augusti. Efter tidiga ultra ljudet i v 9 såg dom att det hade slutat växa i v 5. Blödningen har precis slutat och ska ta ett grav test i nästa vecka för att se så det inte visas gravid på det. Sen tuta och köra på bebis verkstaden.
Tycker för tillfället att hjärta och hjärnan inte kommer överrens alls. Hjärnan säger: bättre detta hände nu för hade det gått längre eller så hade det inte klarat sig utanför magen. eller så hade man kanske fått föda fram ett dött barn. Men hjärtat är mer känslomässigt. Kommer på mig själv att vara sorgsen till och från. Och få aha upplevelser aha just det är ju inte gravid mer.
varit en liten jobbig vecka där 2 av mina kusiner fått bra och en vän. Kändes så fel att inte kunna vara glad för deras skull. Blev nästan lite rädd för mig själv där. Är man så elak ska man tänka så... 

Har 2 barn sedan tidigare ( 8 och 10 år ) och dom graviditeterna har varit jätte bra och inga komplikationer på dom.
Är gift med en underbar man. 
Bor i helsingborg       

Är faktiskt lite glad idag. Tog ett grav test i dag och det var negativt. Så alla hormoner från graviditeten är borta. Både jag och mannen är glada för det. 

Och för att punktera jag känner tacksamhet och älskar mina 2 stora barn. Dom såg fram emot ett syskon och även dom blev lite ledsna att det inte gick denna gången. Vi räkna ner på dagarna varje dag då dom fråga när bebisen kommer. Visst kan man ibland känna sig lite nere när nära och kära får barn när man själv gått igenom ett missfal I samma veva..Jag är glada för deras skull..och har grattat dom. Det är ju näst kusiner till mina barn.

Själv mår jag jätte bra nu. Har börjat plugga till kock igen och har 8 veckor kvar nu, har en bra praktik plats på grand hotell. Och trivs jätte bra. 

Mannen var klart med nere ett tag, han har inga barn själv,  utan är bara plast pappa till mina barn. 
Hoppas ni andra mår så bra ni kan
Kramar från mig