Fler som vill ha bebis 2015/2016?

Förstår hur du känner. Vi väntar på grund av att vi vill ha bättre ekonomi men självklart hade man ju klarat sig. En bra förutsättning är ju att ha en buffert.

Ja, det hade ju varit en lättnad att ha ett jobb innan som man kan komma tillbaka till!

Hej! 
Jag hoppar in här också om det är okej? Har inte läst igenom tråden ännu (men ska) blev bara så glad att se att det är någon annan än jag som planerar så långt fram!! 
Jag kommer dock inte att vara färdig med min utbildning, men väntar tills min kille är färdig med skolan och tills vi har flyttat ihop i den nya mindre staden om vi vill starta vårt familjeliv i :) 
Men ibland (mer ofta än sällan) så gör de så ont inom mig att jag inte vet vad jag ska göra! Och att umgås med vänner eller familj som har barn gör det tyvärr inte bättre :( Jag och min kille pratar ofta och gärna om barn då vi båda är lika sugna, men förnuftet är starkare fortfarande. Vi pratar ofta om namn och uppfostran, men i perioder eftersom det ibland blir för mkt för oss båda då vi blir lite nedstämda av att tänka på att det är så himla långt kvar... 

Hur gör ni andra för att inte tappa hoppet om att min (vår) tid kommer även den? 

Vi är likadana hos oss, fast här är det jag som är lugn, med en "allt löser sig"-mentalitet, även om det är jag som är studerande och han som arbetar in semestrar nu för att få råd att köpa hus om typ 10 år..

Det är en helt sjuk tanke ändå - om ett år ÄR jag gravid. Vi ska bli gravida innan nästa årsskifte (och det är en gemensam överenskommelse!) 

Här sitter jag och snurrar på min förlovningsring och försöker få det ovan att sjunka in. Va overkligt. När blev jag så här vuxen? 

Vi var också SÅ exalterade när vi väl hade bestämt oss. Vi pratade om det varenda sekund när vi var tillsammans, och vi (mer jag) blev deprimerad över att det var så långt kvar. 

Jag tror det är en process man måste FÅ gå igenom, att prata om det, längta och må dåligt. Förstår du hur fantastiskt det kommer vara när ni väl blir gravida? Den lyckan kommer kanske inte en person som råkat bli gravid förstå! 

Min räddning var nog en "count down"-app. Både jag och min sambo har den på telefonen, och när det känns avlägset och deprimerande, så lyser siffrorna där, idag är det BARA 173 dagar kvar (vi började på över 250) tills vi lägger alla preventivmedel på hyllan. Det är som en tröst när han är less på att prata med mig om vilken spjälsäng vi ska ha, så vet jag att även han räknar ner och längtar tillsammans med mig och att när dagen faktiskt kommer, så är vi båda överens om att det är då vi ska börja. 

Sen försöker vi ändå ha semesterplaner, planer på framtida hus, vi "passar på" att renovera, vara med vänner och ta ett glas vin och spela sällskapsspel. I väntan så får man inte glömma att vara här och nu - också. Njut av att duscha tillsammans, av att gå i en mataffär utan att stressa, att mysa bredvid varann i soffan, vara romantiska! Jag tror att man glömmer sånt ganska lätt sen.. 

Hoppas mitt pladder hjälpte till något, haha

Här är en till som längtar! Dock har jag ännu inget fast jobb, är provanställd och pluggar samtidigt (snart klar med skolan!) och min sambo har 1,5 år kvar på sin utbildning. Han vill inte börja alstra barn förrän tidigast om ett år. Jag håller med honom, det underlättar med ett fast jobb, men åhhhh vad jag vill ha en bebis.

Jag ser bebismagar och bebisar och barn överallt! Längtar som en tok tills det blir min tur.

När tänker ni sluta med p-piller/stav/plåster/whatever inför att försöka bli gravida?

 Välkommen hit!

Just nu ser planen ut så att jag tar ur min spiral i oktober. Men vi får se lite hur det blir då jag precis har bestämt mig för att donera ägg också :) så om jag är mitt i behandlingen så får vi väl skjuta upp det lite. Men det känns närmre nu när vi är inne på rätt år i alla fall :)

Ja så är det ju verkligen, det finns ju en anledning till varför man valt att vänta =) Jag tycker att det låter som om du har vettiga tankar kring planerandet och ni har ju väldigt goda förutsättningar för att allting ska bli som ni vill i framtiden. Och det kommer garanterat att vara värt väntan när ni väl börjar försöka! :) Vi tänker också påbörja sparande direkt vi är klara med utbildningen och fått jobb, har planer på att bygga hus så småningom..men vi siktar på att skaffa barn innan hus =) Men även om man väntar med hus och så tillkommer alltid massa utgifter om man ska skaffa barn, vi har tillexempel ingen bil så det är ju något man skulle behöva i så fall. 

Jag har inte börjat med något preventivmedel efter aborten, på något sätt kändes det jobbigt att börja äta p-piller igen. Men det kan ju hända att jag börjar igen om någon månad, men samtidigt är det skönt att vara utan och försöka lära känna min kropp. Har alltid haft problem med oregelbunden mens, det gör det ju inte enklare om man ska börja känna igen kroppens signaler. Vi kör helt enkelt med kondom just nu, även om det är lite trist när man är i ett stabilt förhållande och inte använt kondom tidigare. Vi vet inte exakt när vi ska börja försöka, jag har någon slags förhoppning om att det blir i sommar medan han nog snarare tänker i slutet av året. Hans förslag är nog mer rimligt utifrån när utbildningen är klar och vi kan börja söka jobb, så det blir förmodligen i slutet av året :) Håller med om att man ser bebisar och barnmagar överallt, blir inte bättre över att det i bussarna hänger reklamskyltar där det står "go baby". Ibland kan jag känna att man blir lite avundsjuk på alla som har det där som man själv önskar att man hade :P 

Precis, när blev man så vuxen? :) Både jag och min sambo pluggar ju så det är lite nervöst att skaffa barn, men vi har ändå diskuterat om att försöka i slutet av året då jag eventuellt fått jobb! Man kan ju hoppas. Men roligt för er, lycka till! :)