Fler som vill ha bebis 2015/2016?

Jösses vad man missar när man inte varit inne här på en vecka haha.. kan inte undgå att se att många planerar sitt andra barn, supermysigt! Men, jag måste bekänna att vi planerar bara att skaffa oss ett barn, både jag och min sambo är överens om det.. Är det en nackdel att vara ensambarn? Någon som har erfarenhet? Jag har tre bröder (suck) och sambon en äldre och en yngre och vi har båda njutit av att ha syskon så tajt, såklart, men mer idag i vuxen ålder än när vi var små.

(16bebis) han blev precis 8 månader så går fortfarande hemma. Börjar dock jobba lite smått nästa vecka. Han ska inte bli inskolad förrän till hösten :)

När vi väntade w så sa jag med och sambon att vi ska bara ha ett barn, sa nog även det de första 3 månaderna med ett ganska gnälligt barn som var rädd för att sova. Men som alla säger så har man glömt de jobbiga stunderna. Även om w bara är 8 månader så är han ingen bebis i mina ögon längre utan en stor kille som växer så snabbt. Nu i efterhand önskar man att man hade tagit vara mer på tiden!

juli14 skrev 2014-01-16 06:55:05 följande:

Jösses vad man missar när man inte varit inne här på en vecka haha.. kan inte undgå att se att många planerar sitt andra barn, supermysigt! Men, jag måste bekänna att vi planerar bara att skaffa oss ett barn, både jag och min sambo är överens om det.. Är det en nackdel att vara ensambarn? Någon som har erfarenhet? Jag har tre bröder (suck) och sambon en äldre och en yngre och vi har båda njutit av att ha syskon så tajt, såklart, men mer idag i vuxen ålder än när vi var små.

jag har två syskon, båda äldre än mig. syrra som är 14 år äldre och sedan brorsan som är 14 månader äldre. och jag vill att mitt barn, min son ska kunna få känna samhörigheten man känner när man har syskon, därför vill jag att han ska få syskon. när vår pappa dog, så kunde vi tre relatera till varandra och stötta varandra på ett annat sätt än en bästa vän kan göra. min pojkvän är ensambarn och säger att han inte lidit av det. men när hans mamma dog, så vart han kvar ensam liksom, inga syskon att stödja sig på eller kunna diskutera med mitt i natten när man kom att tänka på ngt speciellt. han hade sina vänner och mig, men det är liksom inte samma sak - tycker jag i alla fall. 

tänk om ngt skulle hända mig och pojkvännen i framtiden, då skulle jag vilja att min son har ett syskon som han kan ta stöd av och så vidare.

Jag har ju både storebror och storasyster, det bästa av två världar. Brorsan är den som lär mig självförsvar och som "hotade" killarna när jag var yngre, han är alltid min back-up. Jag vet att om jag någon gång skulle råka ut i en knipa skulle han finnas där för mig, på alla sätt han kan.. Syrran är den som jag hade tjejkvällar med, där hon berättade om puberteten, mens och mensskydd, sex och pojkvänner och smittsamma sexsjukdomar osv, typiska tjejsaker.
Jag och brorsan har en tät relation, vi lekte alltid tillsammans som små och kan nu i vuxen ålder snacka om allt tillsammans, med det kan jag ju även med syrran liksom.

Att vara ensambarn är inte dåligt. Men jag personligen tycker att man "missar" något som ensambarn, en typ av samhörighet som man inte riktigt kan få med en kusin eller moster/morbror eller liknande liksom.

Du har helt rätt. Jag och min lillebror har 15 månader emellan och vi har verkligen haft användning av varann vid tuffa situationer. Men, det känns tufft att tänka att vi skaffar fler barn "bara" ifall någon skulle dö. Så vill jag absolut inte tänka! (Vi är odödliga i denna ålder, haha) Är det inte samma samhörighet om man har tio år emellan syskonen? I dödsfallsfrågan, tänker jag. Min mamma och jag har 20 år mellan oss och vi har alltid varit jätte nära varann, både emotionellt och intellektuellt . Det är svårt.. Men, om man kan, så bör man skaffa syskon?

Jag hoppar in här med. Jag har en liten annorlunda historia kanske, men behöver dela med mig lite ;)
Jag är 26, min sambo 29. Vi har varit tillsammans sedan sommaren 2010.

Maj 2012 blev jag oväntad gravid och vi tog beslutet att behålla bebisen. Vi blev jätteglada, men tyvärr visade sig på ultraljudet i juli att det blev ett missfall (ma), jag hade en partiell mola. En jättejobbig tid, fick gå in på skrapning, ta blovprov upp till ett halvår efteråt och jag fick inte bli gravid i 6 månader efter för att inte riskera cancer (komplicerat kanske men kolla upp partiell mola om ni vill veta vad det är).

Hur som helst, innan dess hade jag en bebislängtan men sedan jag har varit gravid är det förstås ännu värre. Min sambo känner sig dock inte redo och det blev mycket prat, men framför allt tjat från min sida.. Ibland blir längtan och saknaden för stor. Just den här veckan skulle vi annars ha firat en 1-åring! Helt weirdo tanke, då det har hänt otroligt mycket sedan dess. Bland annat har jag nu en tillsvidaretjänst och min sambo tar snart sin examen (när jag blev gravid i 2012 var läget HELT annorlunda). Hur som helst för några månader sen hade vi ett riktigt bra samtal och kom fram till ett beslut. December 2014 ska vi börja försöka. Alltså om allt går bra en bebis 2015 :)
Bara 10 månader kvar! (även om jag inte kan låta bli att tänka att det också kunde vara en bebis då, men så får jag inte tänka. jag måste acceptera vårt beslut och vara glad i stället. njuta av tiden)

Jag kan inte vänta tills jag får uppleva graviditet igen och hoppas att den blir lyckligare nu! Jag har dock väldigt väldigt svårt ibland att fokusera på annat. Jag vill inte bli en sån kvinna som bara längtar hela tiden! Vad gör ni för att tänka på annat? 
Kanske detta forum blir ett bra sätt att skriva av mig och inte tjata på min sambo ;). Och sen försöker jag ju hitta på allt möjligt annat för att hålla mig sysselsatt :) blir bara så svårt när man bor i ett väldigt barntätt område i stockholm och har vänner med nya fina bebisar.
 
hur gör ni?

Välkommen Kide! Förstår att du längtar extra mkt som redan varit gravid! Jag fokuserar på jobb och att spara pengar till hus, och att resa så mkt som vi har råd med. Men jag har inga nära vänner som har barn så det blir inte så påträngande eftersom jag inte träffar bebisar/småbarn så ofta. Vi ska börja i april/maj nästa år så nu är det snart bara ett år kvar vilket känns bra .

Jag har det suuupertufft nu. Känns som alla kursare är på smällen och ingen talar om annat än barnvagnar.. jag ser för varje dag hur de blir större, hur de längtar och när jag kommer hem påminner min sambo mig om att "i sommar, då ska jag göra dig gravid!". Alltså, jag är så otroligt lycklig samtidigt som jag vill kräla under sängen och inte komma ut haha. Vissa dagar vill jag vänta ett-ett-två år till, andra dagar är jag nästan beredd på att anfalla min fästman när han kommer hem från jobbet. Varje dag är ett steg närmare. Jag ska bara ha mens 5 gånger till. Förhoppningsvis FEM!!

juli14 skrev 2014-01-23 06:45:59 följande:

Jag har det suuupertufft nu. Känns som alla kursare är på smällen och ingen talar om annat än barnvagnar.. jag ser för varje dag hur de blir större, hur de längtar och när jag kommer hem påminner min sambo mig om att "i sommar, då ska jag göra dig gravid!". Alltså, jag är så otroligt lycklig samtidigt som jag vill kräla under sängen och inte komma ut haha. Vissa dagar vill jag vänta ett-ett-två år till, andra dagar är jag nästan beredd på att anfalla min fästman när han kommer hem från jobbet. Varje dag är ett steg närmare. Jag ska bara ha mens 5 gånger till. Förhoppningsvis FEM!!

åh vad kul, det är ju ändå snart!  Du har ju i alla fall ngt att kunna räkna ned till. 
Jag och pojkvännen är fortfarande oense om när nästa bebis ska komma, så jag har inte ens ngt att räkna ned till. Han vill att vi börjar dagen efter sonens 7 årsdag(sonen är nu 1år o 2 månader), vilket jag tycker är FÖR lång tid. Jag vill börja i slutet på detta år, eller mitten på 2015.

Men samtidigt så känner jag ingen direkt stress, vår lilla grabb går ju på dagis nu och då har jag 6h för mig själv och jag har typ glömt bort hur skönt det är med egentid, alltså typ gå och bajsa i fred eller ta ett långt bad, eller bara lägga sig i sängen och läsa en bok i en timme eller två utan att fokusera på någon annan än mig själv.

Tack snälla 16-bebis och 21. Skönt att kunna skriva av sig lite.

Jag har precis lovat min sambo att inte prata om det längre, det stressar honom. Och vi har ju redan pratat om det, så nu är det bara att njuta av året bara vi två. Jag ska göra mitt bästa och om jag känner ett behov (på grund av alla gravida vänner osv) så kommer jag in här och skriver lite, vad glad man är att internet finns).

Haha vilket kul sätt och tänka 'juli14', jag ska bara ha mens 11 gånger till, förhoppningsvis .

Ha en fin dag! Vart bor ni någonstans? Jag i Stockholm.