Utredning i slutet av 2012 eller början på 2013

Jag har symptom, men vet inte vad de egentligen betyder eftersom det lika gärna skulle kunna vara mens-symtom eller skengraviditet. 

Jag testade negativt igår. Och ska testa igen på fredag har jag tänkt.. om inte mensen hinner komma innan dess. Känns verkligen som om mensen är på g hela tiden nu men att den aldrig kommer liksom...  Så brukar jag inte känna. För mensen brukar komma som en bomb med kraftig mensvärk direkt.. 

Tog ett till neg. grav test idag. Inte gravid med andra ord. Ingen mens heller men det kan vara så att jag missat ägglossningen och att den varit lite senare än tidigare månader... Vilket är fullt normalt i min kropp. Det är bara så typiskt att det ska bli såhär PRECIS innan vi ska få börja med pergo..  

Hörrni, hur gör ni för att hantera vardagen? Jag har så svårt att fokusera på annat och fastnar lätt i tankar och drömmar om framtiden, läser om allt och inget på familjeliv och ältar allting fram och tillbaka...  Jag tror min man börjar tröttna på att jag bara pratar om detta, och jag blir lätt ett känslomässigt nervvrak...  HUR gör ni för att hantera allt?? 

Jag känner att jag måste börja rycka upp mig, fokusera på annat och försöka vara en bra fru trots allt detta.. 

 

Heej

Jag vet faktiskt inte hur jag hanterar det. Precis som du skriver är allt väldigt snurrigt och jobbigt och mycket tid läggs till att läsa läsa läsa och den otroliga väntan är skit rent ut sagt!
Vissa dagar går bättre, andra sämre. Jag pratar mycket om det, öppet även på jobbet bland de arbetskamrater jag står nära, jag pratar inom familjen och självklart med min man (men inte alls i samma utsträckning för jag vet att man kan tjata sänder varandra)

Allting handlar om barn, bäbis, framtid. Sommaren skrämmer mig ngt otroligt för det känns som om den kommer sätta stop för alla vara behandlingar (sommaruppehåll på sjukhusen) En extra månads väntan skulle knäcka mig, så känns det. Jag har en grupp av par som vi lärde känna under våran adoptionsutbildning/"föräldrautb" och vi träffas var 3:e månad (bor långt ifrån varann) och har en egen grupp på FaceBook där vi pratar nästan varje dag.

Vi är alla ofrivilligt barnslösa och vårat "Mål" är desamma, bara att vi försöker olika vägar dit. Äggdonation, adoption, IVF osv. De hjälper mig otroligt mycket och samma sak här, FL. Att få dela och prata tror jag är otroligt viktigt.

Nu ska jag ta lavemang och ge mig in till sjukhuset, har MRT (Röntgen) idag av livmodern och ett steg närmare i vår utredning. Positivt men jag har sån jäklans cellskräck! Uh!

Kram på er alla!

 

Jag bloggar om det. Jag mår bara dåligt av att hålla mina känslor och tankar inom mig och eftersom jag inte har några riktiga vänner och ingen att prata med ventilerar jag i bloggen. Det hjälper mig jättemycket.

Har du lösenordsskyddat bloggen? Jag tänkte kolla in den, men då frågades det om inloggning

Jag tänker också mycket på det hela men samtidigt så har jag annat i mitt liv som tvingar mig att tänka på även andra saker, exempelvis jobbsök och så klart dottern. Sedan så är jag lite av en optimist och jag tror verkligen att vi kommer att lyckas förr eller senare.

Ja, jag känner också igen mig i mkt av det ni skriver. Det finns där hela tiden men jag gör det mesta för att inte tänka aktivt på det. Oron, känslan av att vara misslyckad och sorgen är där men jag är noggrann med vad jag låter mig komma i närheten av. Som jag skrivit innan gör jag aktiva val. Låter fånigt men är jätteviktigt för att inte gräva ner mig.

Byt kanal på tv om det handlar barn/familj. Skippa fb för att slippa se foton och uppdateringar av vänners bebisar och barn ( är ju drygt 30 så de flesta har ju barn). Träna!!! Fokusera på träning eller gå med i nån förening eller börja på nån kurs!

Nästa vecka har vi vårt möte och då får vi reda på alla resultat.

Jag tänker med att sommaren blir en väntan. Och jag känner för första gången en viss oro över vad man ska göra hela sommaren. Jag vill just nu inte ha så mkt ledig tid, helt enkelt. Eftersom alla runt omkring har barn drar jag mig för att umgås med dem. Kanske ska man hitta nån sommarkurs? Nu fick jag en bra idé! Volontär eller liknande ... Det tål att tänkas på. ;)

Kram

(Det kommer ordna sig slut)

Precis som Maramina skrev så undrar jag om vi kan få läsa den? Eller är den privat som en dagbok?  
  
För mig hjälper det också att få prata om det, pratar mycket med min syster men ska berätta för några fler vänner också.. Det känns liksom onödigt att fortsätta hålla det "hemligt" för nu finns det alltid en risk att någon ser en på sjukhuset osv..  

Fast jag började på ett nytt jobb i höstas och har inte riktigt kommit någon nära där så jag tror inte jag kommer berätta för arbetskamraterna förrän vi blivit gravida...  Men måste väl såklart prata med chefen när det blir för mycket sjukhusbesök. :) 

HUR gick det på röntgen förresten???  Hoppas allt gick bra. 

 Det är bra att du är optimist! Det måste jag försöka bli lite mer också.. . Skönt att du har andra saker som tar upp tankeverksamheten. :) Själv jobbar jag mycket hemifrån och är själv mycket och då är det lätt att tankarna skenar iväg... Det är väldigt starkt gjort av dig tycker jag!  Borde ta efter dig lite tror jag. :) Får börja att sy och baka mer om dagarna så jag inte fastnar framför "en unge i minuten" och sådant som river upp alla sår... 

KRAM på er tjejer, tack för att ni finns! 

Tack och lov så är det över idag och då är ju allt "bra" ;)
Jag stretade emot rätt bra och det gavs 2 omgångar med Stesolid i mig innan de ens fick börja spänna fast mig.

40min låg jag där inne, cellskräck deluxe men på slutet och de sista 10minuterna så hade jag det rätt mysigt där inne när lugnande började kicka in.

SÅ skönt att det är över, nu börjar nervositeten OM det hittar ngt fel och för nästa steg såklart. Ringa Kvinnokliniken på måndag och boka tid för spolningen efter att min läkare kollat på MR-bilderna.
Seeen ska vi väl vara i slutet av själva utredningsfasen iaf.

Började nervös igår när jag och min man låg och pratade innan natten att; just ja. Hur beter vi oss nu OM det kommer ett STOP. En tvärnit att vi inte kan gå längre med biologiska barn. Ska vi direkt hoppa på ÄD eller gå tillbaka till våran förra plan som alltid varit adoption. Snurr snurr och barnlängtan är så stooor.

<3