Någon mer med svårigheter att få till ett syskon?

Ja tänkte att någon tyckte att det 2014 skulle bli vårt år och det skulle starta perfekt men icke... Jag känner mig värdelös. Fattar inte varför det inte blir nåt. Alla prover är bra och jag känner av min ägglossning både själv och med tester. Har fler månader fått till det samma dag som ägglossningen och antingen dagen innan eller efter. Men Nähä då... En liten stund på julafton trodde jag att det gått vägen och var sååå lycklig och lättad. Jag hade kommit ur mitt fängelse. Men lika snabbt stängde någon om mig igen. . Ja hoppet är nog i princip borta. Känns lika stor chans att bli gravid som att vinna 100miljoner på lotto.. Därför jag funderar på att gå vidare med IVF nu. Känns som enda vägen ur det här... Då skiter jag i pengarna. Funkar inte det så har vi ptminstougjort allt vi kan... Sjukt less.

Vi är också inne på IVF men jag känner mig ändå tveksam ibland.
Finns ju inga garantier och risken finns att man slutar än mer deppig och dessutom pank...
Men visserligen måste man våga för att vinna! Och då har man ju iaf provat allt, precis som du säger M och M

Ja precis. Och resulterar det i en bebis så är värt alla pengar i världen...

M och M: visst är det det! Om man visste att det gav resultat hade man varit beredd att betala hur mycket som helst.
Hur ser du på framtiden nu?
Jag skall på ett möte med Gyn i januari för att se hur vi ska göra nu.
Jag vill väldigt gärna få till en spolning. Får se hur det går...

Jag känner att vi bara står och stampar nu. Vi har gjort utredning för 5 månader sen som inte visade något så j får ingen mer hjälp från landstinget. Jag fyllde 32år i höst och känner ju att tiden rinner snabbt mot 35år då de säger att funktionen hos kvinnan sjunker drastiskt och jag vill ju gärna ha två barn till! Så jag vet inte. Det här tragglandet och man vet att man gör rätt men det ändå inte händer något tar kål på mig. Det påverkar mig, oss, vårt liv så jag vet inte om vi måste ta nästa steg till IVF bara för att överleva allihopa innan vi blir tokiga på riktigt. Än om det kanske skulle lyckas inom typ ett är själv. Men jag står inte ut. Blir så fascinerad, eller vilket ord jag ska använda, av de som orkar typ 6-7år av den här terrorn. Och som dessutom inte har nåt barn sen innan. Jag skulle vara så deprimerad och bara känna hopplöshet... Jag tror vi satsar på IVF faktiskt. Frågan är bara när man ska ta tag i det... Man tänker att kanske denna gång går det, vi testar själva en gång till. Och så blir det en till och en till osv

M och M: du tar orden ur munnen på mig!!!
Jag begriper inte hur man orkar år ut och år in... Och dessutom inte har några barn sedan tidigare... Galet och beundransvärt!
Inför IVF känner jag precis som du. En gång till, det kanske går! Jag tror det är viktigt att man sätter ett "slutdatum" på försöken så att man kan gå vidare annars kommer man nog aldrig till skott.

Efter att ha försökt med syskon i ca 2,5 år låter ivf jäkligt lockande. Att sexa är bara ett arbete man ska utföra 5 dagar/ månad och sen ha semester ifrån några veckor.

Är helt inne på att om det inte fungerar denna äl så skrapar vi ihop pengarna och kontaktar en privat klinik. Känner som er andra att detta är helt hopplöst, men ett barn ska det bli på ett eller annat sätt!

Har både gjort en mindre utredning på mig pga att jag inte blir gravid, samt när jag väl blir det så är det mf. Allt ser ok ut båda utredningarna. Var är då problemet?!

Miap01: jag tror det stavas "orättvisa"! Det är problemet :(

Ja en jävla gåta är det :-\ Har ni barn sen tidigare?

Det känns sjukt orättvist.

Ja vi har två barn sedan tidigare, så något i mon kropp har uppenbarligen förändrats.

Det som håller mig över ytan är att vi kommer kontakta privat klinik efter detta försök.

Och att vi gläds över de barn vi har, det finns ju de som inte har några och jag kan bara tänka nog deras frustration, men hjälpen där är ju mer..