Någon mer med svårigheter att få till ett syskon?

Vilket helvete var det i natt.

Kl. 1.00 började jag blöda, jag såg mitt foster, vit och med huvudet och kroppen, allt på 20 mm. Men sedan kunde jag inte sluta blöda, började svimma efter två timmar, min man körde mig till akuten och där visade det sig att de bara hade en läkare och han var upptagen!

Så jag fick ligga och vänta på läkaren från 3.00 till 5.00 och svimma och bloda som en gris. Sedan kom äntligen en läkare och sa att moderkakan satt fast och att jag måste skrapas. Men först kl. 7.00. Så jag fick blöda ännu mer och svimma några gånger till. Mycket trevliga sjuksköterskor men läkare, not. 

Skrapningen gick bra och det var underbart att sova under narkos (har inte sovit mycket i natt). Jag fick också morfin två gånger. Med Hb på 104 (från 138) släppte de mig hem pga brist på platser. Skönt att det är över men situationen inom vård gör mig galen. En gynläkare på hela sjukhuset! Åka hem trots att man kan knappt stå på benen. Vad är det som händer med svenska sjukhus och skolor?

Jamka: fy farao vilken mardrömsnatt!
Spec. när man är mentalt nedbruten p.g.a sorg dessutom!!

Situationen på sjukhusen är verkligen bedrövlig! Har också fått erfara detta vid 2 tillfällen (har egentligen inte haft med sjukhus att göra förutom nu och när vårt första barn föddes alldeles för tidigt)... Skrämmande och verkligen bedrövligt!!
Är mer än villig att betala mer för bättre vård!

Näe fy va hemskt att se Och sen att få den "vården"... bedrövligt hur det ser ut...  Styrka till dig!!!

M och M:
Då hoppas jag att vi snart kan följas åt i en härligt efterlängtad graviditet istället :)

Tänker ni på speciella ställningar eller att ni måste få till det många ggr innan äl eller?

Haha M och M!
Vad tänker man inte på? Jag känner mig besatt men försöker skita i det mesta... Det går väl sådär men jag tror faktiskt inte att sådana där saker (som ställningar, vad man äter osv) spelar någon roll...
Åtminstone så försöker jag intala mig det annars så skulle det kännas som om allt var mitt fel, och då skulle det kännas ännu jobbigare!

Jag kanske också kan få vara med här? Vi har en son född i augusti 2010. När vi hade försökt få syskon till honom i 10 månader fick min man besked att han hade testikelcancer. Ena testcykeln opererades bort, och sen fick han cellgiftet vilket gjorde att vi inte får försöka på egen hand igen på minst 6 månader. Innan operationen frystes det ner spermier, men det var ingen toppenkvalitet på dem. Vi har gjort ett IVF försök nu i november som misslyckades. 

Så 17 månader efter att vi började försöka är vi inte ett dugg närmare ett syskon till vår son. Nu står hoppet lite till att det ser bättre ut på det nya spermieprovet som maken ska lämna i januari, så att vi antingen kan göra nästa IVF med färska spermier eller till och med försöka själva igen!