7 månaden med försök.. Fler?

Stor stor kram. Ja, tyvärr, vet vi nog alla här ungefär de andra härinne är med om. På gott och ont. De jobbiga dagarna ska jag erkänna att jag ibland inte kan vänta med att kolla vad ni härinne tänker och känner. Känns som ett kvitto på att de känslor jag bär runt på inte är heeelt knasiga i alla fall (bara lite;))

Det är så lätt att känna sig hoppfull av och till och sedan känna vågen slå över huvudet och känslan av att sjunka till botten kommer snabbt.

Själv är jag så otroligt velig angående det här med IVF etc. Usch vad svårt. Kan itne kroppen ta och fixa det här själv nu så jag slipper oroa mig så?!

Kram och godnatt därute i världen! En extra tanke till dig samma. wherever you are!

Hej, jag hoppar in här lite smått!
Jag är en tjej från Stockholm som har legat hårt i bebisverkstaden i nu 16 månader. 

Jag sitter i den sitsen att jag är för ung för att få hjälp eller utredning. Jag har besökt gynekologer som inte vill ta tag i min situation och en förklarade efter ett vaginalt ultraljud att jag var helt frisk men hade en konstig livmoder(!?) Hon gav dock ingen information till mig som besitter denna "konstiga" livmoder.. 

Alla runt om mig vet att jag försökt få barn ett bra tag och det var ett stooort misstag att berätta! Så fort ämnen som bebis, gravid, barn, framtid eller till och med om man passerar en barnvagn får jag ledsna blickar, som om de tycker synd om mig. Innerst inne blir jag självklart ledsen men jag vill inte att någon jag känner ska tycka synd om mig.

Jag söker mig i alla fall hit till andra som sitter i liknande situationer eller i alla fall försöker få barn utan framgång  , så jag kan prata med någon som förstår och som kanske till och med kan ge råd och tips?

Jag har inte läst alla 83 sidor men jag har förstått att vi jobbar över i bebisvekstaden?  

Hej allihop!

Det har varit tyst från mig ett tag, har följt med sambon på en jobbresa och sysselsatt mig med andra saker och försökt att inte tänka så mycket på bebisverkstan på en stund. Under mensen finns det ju ändå inte så mycket att göra... :) Jag har dock följt er här inne lite emellanåt, så jag har inte glömt er! :)

Tråkigt J att det blev bråk och inget mys på ÄL-dagen! Men ni hade ju sex i lördags och det kan ju faktiskt räcka! Jag håller iaf tummarna för det!

Pommac - skönt att du tar det så bra och fokuserar på det positiva! Och vem vet, det kanske blir en liten semesterbebis! :)

Ja, visst är det skönt att vi har varandra här inne, som ett litet lufthål liksom. En av mina bästa vänner är nu gravid typ halvvägs. Hon vet vilken jobbig resa jag går igenom just nu och ändå så pratar hon bara om hur jobbigt det är att vara gravid och jag kan inte låta bli att bli lite irriterad (och faktiskt sårad) av det. Hon har själv haft en ganska jobbig väg till graviditeten med flera missfall så hon vet ju hur det är att vara i bebisverkstan utan att få en bebis, men ändå så pratar hon bara om det. Klart att jag är superglad för hennes skull och förstår att hon också måste få prata om sina jobbigheter, men ändå... Eller tänker jag fel?

Hej medsystrar! Är det ok om jag hoppar in i den här tråden? Vet inte hur flitig jag är på att skriva, men läser här och känner igen mig sååå mkt i det många av er skriver. Har försökt sedan slutet av maj 2012, och känner att jag har fastnat i en karusell av äl-mens-äl-mens (hopp-förtvivlan-hopp-förtvivlan) som jag aldrig kommer att ta mig ur. Just nu känns det så himla hopplöst. Usch, förlåt om jag drar ner stämningen :-/ Har några utvalda i min vänskapskrets som jag pratar med, och det känns jätteskönt. Min sambo är också ett bra stöd, även om jag mäker att det börjar tära på honom också. En stor del av vår bekantskapskrets har precis fått eller ska ha barn nu. Ska ha mens om 1,5 vecka och är just nu på gråtmilt pms-humör. Försöker emellanåt tänka positivt, t ex att medeltid att bli gravid är 7 månader - vilket gör det lika vanligt att det tar 1 månad som 14, att det finns massor av hjälp att få om det behövs, etc. Just nu är jag mest neggig, men skönt att skriva av sig iaf.

Håller tummarna för alla här inne att det ska bli många fina + för oss detta året!

 

Ebba: ja, det är väl på bröllopsresan det ska ske. ;)

Deppar lite här. Tycker synd om mig själv och mumsar choklad. Sambon på jobbresa 30 mil bort och ingen ÄL i sikte. Borde väl vara glad över detta, men det känns som ännu en anovulatorisk cykel. Börjar få nog av dem nu :S Ååååhhhh. Och inget trevligt "jag -är-bäst"-ägglossningshumör:( Håll tummarna för mig några dagar till. Hade som plan B att ta bilen och åka iväg över kvällen till sambon och överraska men nu skiter sig allt. Sååå trist! Varför??

Men testa med att åka i vilket fall. Allt går ju inte ut på att träffa ÄL rätt. Unna dig och er det ist. Ta ÄL som det kommer, det finns ju hur många historier som helst med allt för mycket fokus på ÄL och på så sätt låser sig kroppen.