7 månaden med försök.. Fler?

Åh vad kul, jag visste inte att det var en bröllopsresa! GRATTIS!!

Hej, jag hoppar in här lite smått!
Jag är en tjej från Stockholm som har legat hårt i bebisverkstaden i nu 16 månader. 

Jag sitter i den sitsen att jag är för ung för att få hjälp eller utredning. Jag har besökt gynekologer som inte vill ta tag i min situation och en förklarade efter ett vaginalt ultraljud att jag var helt frisk men hade en konstig livmoder(!?) Hon gav dock ingen information till mig som besitter denna "konstiga" livmoder.. 

Alla runt om mig vet att jag försökt få barn ett bra tag och det var ett stooort misstag att berätta! Så fort ämnen som bebis, gravid, barn, framtid eller till och med om man passerar en barnvagn får jag ledsna blickar, som om de tycker synd om mig. Innerst inne blir jag självklart ledsen men jag vill inte att någon jag känner ska tycka synd om mig.

Jag söker mig i alla fall hit till andra som sitter i liknande situationer eller i alla fall försöker få barn utan framgång  , så jag kan prata med någon som förstår och som kanske till och med kan ge råd och tips?

Jag har inte läst alla 83 sidor men jag har förstått att vi jobbar över i bebisvekstaden?  

Ebba: ja, det är väl på bröllopsresan det ska ske. ;)

Hej allihop!

Det har varit tyst från mig ett tag, har följt med sambon på en jobbresa och sysselsatt mig med andra saker och försökt att inte tänka så mycket på bebisverkstan på en stund. Under mensen finns det ju ändå inte så mycket att göra... :) Jag har dock följt er här inne lite emellanåt, så jag har inte glömt er! :)

Tråkigt J att det blev bråk och inget mys på ÄL-dagen! Men ni hade ju sex i lördags och det kan ju faktiskt räcka! Jag håller iaf tummarna för det!

Pommac - skönt att du tar det så bra och fokuserar på det positiva! Och vem vet, det kanske blir en liten semesterbebis! :)

Ja, visst är det skönt att vi har varandra här inne, som ett litet lufthål liksom. En av mina bästa vänner är nu gravid typ halvvägs. Hon vet vilken jobbig resa jag går igenom just nu och ändå så pratar hon bara om hur jobbigt det är att vara gravid och jag kan inte låta bli att bli lite irriterad (och faktiskt sårad) av det. Hon har själv haft en ganska jobbig väg till graviditeten med flera missfall så hon vet ju hur det är att vara i bebisverkstan utan att få en bebis, men ändå så pratar hon bara om det. Klart att jag är superglad för hennes skull och förstår att hon också måste få prata om sina jobbigheter, men ändå... Eller tänker jag fel?

Hej!

Jag förstår dig precis, klart att du ska vara anonym, det vill jag också. Det blir ju därför lite svårt att tipsa om någon bra klinik... Vi har ju dessutom bara varit till en, och jag är osäker på om det är den bästa. Dock känns det bra att fortsätta där nu eftersom de kan vår historia.

När det gäller insemination så har du tyvärr fått det lite om bakfoten, det är ganska mycket hormoner inblandat där och ganska hög risk/chans för tvillinggraviditet. Jag skulle visserligen gärna ha tvillingar, men i vårt fall känns insemination som ett onödigt steg, eftersom allt verkar fungera som det ska. Och ja, jag är bombsäker på att det är hormoner inblandat. :)

Jag förstår också precis vad du menar med att man är rädd för att det ska misslyckas, den tanken har vi också. Men samtidigt så är det i vilket fall större chans att lyckas med ivf än på naturlig väg, så jag försöker se det från den ljusa sidan. Om det är så att du kanske bara har ett befruktningsdugligt ägg på ett helt år, så behövs det ju ganska många månaders försök innan ni prickar rätt. Och då ska allt annat också stämma. Men om du gör ivf så låter man ju flera ägg mogna och man plockar ut flera stycken, vilket gör att du kanske får ut det där fina äggen som sedan kan befruktas. Så chanserna ökar ju väsentligt på det sättet. Det jag funderar på nu är om man kortar ner sin fertilitet med ett år genom att göra så här. Det sägs ju att man får ut 5-15 ägg vid äggplock och då har man ju förbrukat de äggen så att säga. Och det är ju de äggen som skulle mognat och lossat de närmsta månaderna... Förstår ni hur jag menar?

I vilket fall så tror jag inte att du behöver vara rädd för ivf, eftersom ni dessutom har åldern emot er hade jag satt igång på en gång. Som min sambo sa när jag sa att jag hellre hade velat att vårt barn blev till på naturlig väg - varför det, det blir väl samma barn i slutändan iaf. Huvudsaken är väl att vi får vårt barn? Och det har han ju väldigt rätt i.

Kram!

Åh, grattis!!! Hade inte heller fattat att det var en resa av detta slag Det är klart det är då det ska ske! Mys på riktigt och släpp alla tvång och måsten!!

Hej medsystrar! Är det ok om jag hoppar in i den här tråden? Vet inte hur flitig jag är på att skriva, men läser här och känner igen mig sååå mkt i det många av er skriver. Har försökt sedan slutet av maj 2012, och känner att jag har fastnat i en karusell av äl-mens-äl-mens (hopp-förtvivlan-hopp-förtvivlan) som jag aldrig kommer att ta mig ur. Just nu känns det så himla hopplöst. Usch, förlåt om jag drar ner stämningen :-/ Har några utvalda i min vänskapskrets som jag pratar med, och det känns jätteskönt. Min sambo är också ett bra stöd, även om jag mäker att det börjar tära på honom också. En stor del av vår bekantskapskrets har precis fått eller ska ha barn nu. Ska ha mens om 1,5 vecka och är just nu på gråtmilt pms-humör. Försöker emellanåt tänka positivt, t ex att medeltid att bli gravid är 7 månader - vilket gör det lika vanligt att det tar 1 månad som 14, att det finns massor av hjälp att få om det behövs, etc. Just nu är jag mest neggig, men skönt att skriva av sig iaf.

Håller tummarna för alla här inne att det ska bli många fina + för oss detta året!

 

Hej medsystrar! Är det ok om jag hoppar in i den här tråden? Vet inte hur flitig jag är på att skriva, men läser här och känner igen mig sååå mkt i det många av er skriver. Har försökt sedan slutet av maj 2012, och känner att jag har fastnat i en karusell av äl-mens-äl-mens (hopp-förtvivlan-hopp-förtvivlan) som jag aldrig kommer att ta mig ur. Just nu känns det så himla hopplöst. Usch, förlåt om jag drar ner stämningen :-/ Har några utvalda i min vänskapskrets som jag pratar med, och det känns jätteskönt. Min sambo är också ett bra stöd, även om jag mäker att det börjar tära på honom också. En stor del av vår bekantskapskrets har precis fått eller ska ha barn nu. Ska ha mens om 1,5 vecka och är just nu på gråtmilt pms-humör. Försöker emellanåt tänka positivt, t ex att medeltid att bli gravid är 7 månader - vilket gör det lika vanligt att det tar 1 månad som 14, att det finns massor av hjälp att få om det behövs, etc. Just nu är jag mest neggig, men skönt att skriva av sig iaf.

Håller tummarna för alla här inne att det ska bli många fina + för oss detta året!