7 månaden med försök.. Fler?

Lycka till. Allt kommer gå jättebra. Ta ett steg i taget så löser sig säkert allt till det bästa. Och det är ju inte förbjudet att köra på "som vanligt" trots att man utreds...

Oj vad ni skriver. Ska läsa ikapp:) Gott Nytt År på er alla förresten! Visst pratade vi om drömmar för "ett tag sen". Jag drömmer att jag får tvillingar i någon sorts dagdrömaktig historia. Vet inte om det är något jag vill eller fasar för eller om det bara är uppgivenheten för att det inte tar sig. Hursomhelst känns livet rätt bra just nu, men snart sätter ju berg-och-dalbanan igång ingen. Suck!
Spännande om det snart kommer ett plus i tråden!

Någon mer med väldigt mycket ÄL-värk? Börjar fundera på om det alltid varit så här eller om det är nytillkommet. Har ont i 2 dagar nu- riktigt ont stundtals. Känns skumt. Eller är det att jag tolkar kroppens signaler mer. Har ju alltid haft koll på min ÄL men nu är jag ju tim-analyserande Tempningen är så spännande!

Jag tror inte att man måste. Men varför inte prova? En rätt enkel sak liksom

Nej, såklart inte. En av fördelarna med att vänta på utredning, och när den väl är igång, är att vi inte behöver tänka lika mycket på att pricka in ägglossning och ha sex för att det skall resultera i en graviditet. Jag tror att vi kommer att kunna slappna av mer ni när vi vet att vi kommer att få hjälp... inte för att det skulle öka chanserna att bli gravid (det är bara bullshit), men det skulle kännas bättre rent allmänt. 

Låter lite som mina tankar också. =)

Hoppas att jag kommer att känna likadant.

Nu är jag dock på ÄL+2 och tänkte vänta för att se om det blir något den här gången innan jag ringer. Min del i första steget av utredningen är dock klar... jag gjorde ett VUL i oktober av en annan anledning och eftersom det var 10 månaders försök då så gjorde kvinnokliniken några extra prover. Allt såg jättebra ut på VUL. De tog blod också, men jag har inte fått något resultat.

Det jag oroar mig mest för är att det ska vara något fel på min mans "produkt". Jag tror inte att han skulle hantera det så bra.

Jag är inte orolig över vad mina prover kommer att visa, utan jag är mer orolig över vad karlns prover kommer att visa. Jag skulle ha lättare att acceptera ofrivillig barnlöshet om det är mig det är fel på, men jag vet inte hur jag skulle ställa mig till om det är karln det är fel på (det behöver inte vara fel på någon, men jag misstänker det då jag har varit gravid en gång förut, på första försöket). Jag kan inte se ett liv utan biologiska barn, om jag är fertil.

Nej ni mina vänner, trots att jag haft konstiga känningar så visade testet negativt

Nu ska jag vräka i mig en massa godis som tröst....

Jag skulle inte ha några problem med att adoptera, egentligen. Däremot tror jag att min man skulle känna det som ett misslyckande och behöva terapi och grejer. =/

När jag och sambon började fundera på varför vi inte kunde bli gravida och sedan diskuterade vad vi skulle göra om det visade sig vara något fel på någon av oss så sa han prompt nej till att jag skulle insemineras med en annan mans spermier eller att adoptera. Det var ganska stressande tyckte jag, för tänk om hans spermier var av så pass dålig kvalitet att enda alternativen vore de som han var helt emot. Det var skitjobbigt. Men sen tog det sig ju på naturlig väg efter ett par år och jag kan lova att man både känner sig som världens lyckligaste men också en extra stark oro. När man väl har lyckats bli gravid kan man lätt bli orolig över hur barnet mår eller om det är något fel på barnet.
Då är det bra att prata med sin bm om oron.