7 månaden med försök.. Fler?

Jag känner också igen mig. 2 år av försök. 5 missfall. Dags för test igen om en vecka. Känner mig som ett spöke. Det vore så underbart om det äntligen hände något positivt.

Allt är ju relativt. Vi har försökt som de flesta härinne. Sedan i början av sommaren. Således inte superlänge men det går inte snabbt och smidigt heller. Mitt/vårt problem är dock att vi inte är lika unga som övriga här. Har inte upplevt det som något problem förut men det känns så hånfullt nu. Känner lite tids-stress men försöker ta det lugnt och inte stressa på själv. Det SKA lösa sig. Bara så tråkigt med alla dessa 10 år yngre kvinns som ynglar av sig (med all rätt, inte dem jag är sur på) men att det ska behöva ta sån tid för att man är lite äldre. (Borde väl börjat i bättre tid men det är inte så lätt ju) Dessutom vet man ju inte om det någonsin går mer. Nej, prata med mig om två veckor så är jag på topp igen. Borde kanske gå i ide och inte förpesta tråden för er andra när jag är så här svart. Ska ta tillvara de goda råden att göra roliga grejer - fast de är ju det jag försöker med hela tiden. Får göra det ännu mer!! Och snart kommer solen - då ni!!!
Får jag fråga; gick det på naturlig väg för er båda gångerna och hur gamla var ni. Gjorde ni något speciellt då när det tog sig?
Jag köper helt det där med att slappna av men det är ju lättare sagt än gjort såklart

Du får vara hur negativ du vill. Det har du rätt till att vara. Jag förstår dig precis. Känner som du. Jag är också äldre, 35. Blir lite bitter när man läser om alla ungdomar som blir gravida titt som tätt när de inte vill. Slarvat lite med skyddet och självklart så är de gravida. Inte kul för dem, det förstår jag. Men det känns så surt när man själv gör allt man kan och så fungerar det inte. :(

Idag störtdök min temperatur. Ner under coverline där den ligger innan ägglossning. Så jag väntar mig mensen idag eller imorgon bitti.  Är precis som du tvålen. Ingen vet om att vi försöker. Inte mina vänner och inte min familj. Vill inte berätta för dem heller.  Så jag går med ett leende mot min familj och försöker vara precis som vanligt samtidigt som jag bara vill lägga mig ner och spola fram några månader. 

Så försök nummer 9 blir det för mig i slutet av januari eller början av februari. Om min kära man har kommit hem från utlandet då. Annars blir det månaden därpå. Lång väntan.............. 

Jag känner också igen mig. 2 år av försök. 5 missfall. Dags för test igen om en vecka. Känner mig som ett spöke. Det vore så underbart om det äntligen hände något positivt.

Här är en till som är väldigt nere.. Testade negativt på Bim :(

Men neeeeej, Tvålen, vad tråkigt! Förstår precis hur du känner dig nu! Men rätt vad det är så går det onda över och man har siktet rakt isntällt på nästa ÄL och hoppet tänds igen! Du får ventilera så mycket du vill med oss här inne, vi är ju alla i samma situation och förstår dig till fullo! STOR KRAM!!

Jag är inte heller purung, 33 år fyllda. Hur gammal är du?

Jag förstår också din frustration, men i min närhet lyckas alla, även de som är felra år äldre än jag, på första och andra försöket! Det om något är deprimerande. Jag har berättat för mina närmaste tjejkompisar om att vi försöker och det är faktiskt jätteskönt. Många av dem har barn och man kan prata med dem om eventuella symptom etc. Kan vara ett tips, om ni har någon tillräckligt nära som ni kan öppna er för, mig har det hjälpt jättemycket. Men visst är det jobbigt när exempelvis familjen pikar en för att de vill att man ska skaffa barn och man vill bara skrika "MEN VI FÖRSÖKER JU!!!"

Jag är 32. Börjar också känna av det där med att "alla andra" får barn eller redan har barn sedan länge. Värst var nog min mans syster. Hon är ca 7 år yngre än min man, har en 1-åring och nu i helgen så träffade vi på henne hos deras föräldrar. Då visar det sig att hon är 5 mån gravid med tvåan. Min man tog lite illa vid sig, dels när detta kom så oväntat och dels när systern kom med en halvbitchig kommentar om att våra husdjur var väl barn för oss.

Jag är inte heller purung, 33 år fyllda. Hur gammal är du?

Jag förstår också din frustration, men i min närhet lyckas alla, även de som är felra år äldre än jag, på första och andra försöket! Det om något är deprimerande. Jag har berättat för mina närmaste tjejkompisar om att vi försöker och det är faktiskt jätteskönt. Många av dem har barn och man kan prata med dem om eventuella symptom etc. Kan vara ett tips, om ni har någon tillräckligt nära som ni kan öppna er för, mig har det hjälpt jättemycket. Men visst är det jobbigt när exempelvis familjen pikar en för att de vill att man ska skaffa barn och man vill bara skrika "MEN VI FÖRSÖKER JU!!!"