7 månaden med försök.. Fler?

Älskar du din nuvarande sambo? Hur kände du när det tog slut med ditt ex? Du får leta djupt inom dig. Kanske ska ni ta en paus?

Jag älskar min sambo, men han behandlar mig inte så som jag skulle vilja (www.familjeliv.se/Forum-4-51/m69992146.html). Han är en underbar människa och om han bara kunde bete sig som folk hade jag utan tvekan stannat. 

Jag var alldeles förkrossad när det tog slut mellan mig och ex-pojkvännen. Jag grät nästan konstant i flera månader då jag så gärna ville vara med honom (lämnade honom för att han inte var redo för barn. Nu när jag är ofrivilligt barnlös är ju orsaken till att jag lämnade honom borta. Jag verkar inte kunna få några barn i alla fall). 

Åh vilken jobbig situation Thotis! Om jag var du skulle jag ta en "time out". Tänk över vad du vill och hur du vill leva ditt liv. Som flera tidigare har påpekat är du ung och har lång tid på dig att få barn (även om du längtat läänge). Och det där med att vara ofrivilligt barnlös gäller paret. Blir det en ny man kan förutsättningarna ändras totalt. Jag tror inte på barn i ett förhållande där man inte är trygg. Hoppas du kommer tillrätta med allt och får en bra grund att stå på och ta sedan tag i barnalstrandet. Det löser sig i slutändan, det är jag övertygad om!
Förvisso kan barnlöshet göra att förhållandet får sina törnar men detta tycker jag verkar bottna i annat. Lycka till!!

åhhh vad jag bara vill ge upp. Samtidigt som sambon går med på utredning så börjar det efterlysas barnbarn.

Jag känner mig så okvinnlig.

Har snart BIM och har mensvärk så jag antar att det inte tagit denna gången heller. Ska det vara så svårt???    

Kram!

Barnbarnsfrågan är skitjobbig. =(((

Jag är för ung för att bli tjatad på men däremot är det äldre som frågar om jag har barn och sen lojt säger att jag har ju ingen brådska, man blir redo så småningom, du har så mycket att se fram emot... Och så ler man lite dumt och svarar oskyldigt att ja jag har inte brådska, det blir när det blir, man vet aldrig... Och då nickar de och ler tillbaka och tror att de i det ögonblicket exakt vet hur jag tänker och känner. Unga lilla du, som tänker på allt annat än barn... När man inte tänker på annat!

Skickar tankar och stöd. Du är inte ensam... Fattar inte varför människor inte bara kan hålla sina munnar stängda. Kanske inte är världens bästa på detta heller alltid men i denna fråga har jag varit hyfsat taktfull även innan jag satt i samma si själv.

Har sprutat på flera kvällar nu men tycker inte det känns som det händer något. Hoppas hoppas det ändå funkar som det ska så det kan bli chans till bebis i magen! Snart ultraljudskontroll. Fortsätt gärna hålla era tummar!

Hade aldrig trott att det skulle vara så svårt att få ett plus som det verkligen är.

Igår bröt jag ihop totalt efter att sambon sa att han var trött på att prata om det. Han är inte alls orolig eller nojjig över det utan han tänker positivt. Så jag började storgråta och kände mig bara så hopplös och otillräcklig. Tänk om jag inte kan ge honom några barn, tänk om det är något fel på mig. Allt negativt bara flög runt i skallen på mig. Å sen fick jag ångest över att jag tänker negativt. Vill inte sätta press på sambon eller skrämma honom. 

Men jag behövde kanske bara släppa allt, låta tårarna spruta å ta nya tag. Försöka sluta tänka på det. Men det är så svårt. Jag ser bäbisar och gravidmagar överallt!!

Hur går det för er andra? Känner ni igen den här hopplösheten? Hur tar ni det när det blir minus på stickan varje månad? Hur hanterar ni det, å hur hanterar er kille det?     

hur länge har ni försökt?

Jag tror att karlarna tar det lättare för det är inte dom som känner kroppen. Det är vi som känner att brösten spänner, att man kanske mår lite illa ändå denna morgon, mensvärken som förhoppningsvis är molväxtvärk. De kan helt enkelt inte relatera till det, och därför koppla bort tankarna - för de KÄNNER inte.

Önskar att jag kunde säga att det blir bättre för varje gång, men det gör det inte. Men jag kan trösta dig med att vissa månader så kommer det att kännas mindre, och andra mer. Men det går inte att stänga av.

Efter 13 månader så har jag. accepterat läget, och tänker att oavsett hur vi får ett barn så kommer vi att få bli föräldrar. Fungerar det inte nu, så kanske det fungerar med hjälp, och fungerar det inte då - ja då finns det adoption.

Föräldrar kommer vi alla bli tillslut :) försök bara njuta av tiden, annars missar ni så mycket vackert som händer i livet i övrigt!

Min kille blir besviken, men peppar. Och väntar på att det ska gå 12 månader så att vi kan ringa om utredning. (11:e försöket nu) Han verkar vara mindre stressad än jag, helt klart. (Män kan ju få barn tills de är 70, är viss skillnad :P)

Jag har SLUTAT bli så tokbesviken som jag blev i höstas när mensen kommer. Orkar inte bli så ledsen varje månad. När vi fått missfall (2 st, tidiga) har jag däremot varit mycket ledsnare än honom. Det var ju liksom jag som tvingades bli påmind varje gång jag gick på toaletten, och jag som låg vaken och hade skitont i magen, och jag som fick ringa gyn och fixa vul och sånt...

Men blir inte tokbesviken varje månad längre. Däremot kan jag märka att jag är allmänt känsligare för pikar från omgivningen om att det är dags för barn, eller bli ledsen när andra blir gravida eller lägger upp bebisbilder på facebook. Känner mig nedstämd ibland när jag träffat småbarn och tänker att det aldrig någonsin kommer bli vår tur.

Försöker fokusera på annat. Det är nog det enda som hjälper. Att göra roliga saker och dricka vin och äta brie-ost när mensen kommer ;)