Svärdottern förstör!

Läser man tråden inser man snabbt hur oerhört svårt och kravfyllt det är att vara farmor jämfört med mormor. Exakt samma beteenden fördöms å det grövsta gällande farmor medan mormodern tvärtemot hyllas stort. Detta gör att det faktiskt är svärdottern som har det största ansvaret för att relationen med farmorn ska vara bra. I de flesta inlägg här verkar det vara familjer med väldigt traditionella lite gammaldags könsroller, där kvinnan är den som ?äger? barnen och bestämmer över hemmet. Farfar och morfar nämns inte ens som bra/jobbiga eller överhuvudtaget räknade med som viktiga individer för barnbarnen. Barnbarnen är säkert lika viktiga och älskade av farmor som av mormor, och  mödrarna verkar använda sig av detta faktum som ett maktmedel där de kan behandla/trycka ner/ösa galla över farmor hur de vill. Ett beteende som inte är schysst varken mot farmor/farfar/barnen/barnens far eller ens relationerna i den egna familjen.  Barnen mår nog bara bra av att vara älskade och ha fina relationer med många vuxna som de kan vara lika och spegla sig i. Mycket märkligt att inte svärdöttrarna inser detta. Finns naturligtvis även både far- och morföräldrar som är jobbiga undantag, det är inte dessa jag syftar på, utan helt vanliga människor som helt enkelt inte accepteras utan klandras för diverse märkliga fel. T ex att de ringer för ofta/för sällan, bjuder till för lite/för mycket etc etc. Verkar som att man anser att en farmor bara skall ställa upp/hjälpa till/betala osv när det passar svärdottern. En ensidig relation, helt enkel, där svärmor/farmor behandlas som en passopp och slav utan något eget värde eller respekt som person. Tråden är på detta sätt en intressant studie i maktrelationer och patriarkalt kvinnoförtryck utfört kvinnor emellan med barnbarnet som maktmedel.

Har inte läst hela tråden. Kan förstå att de inte gillar att du svänger förbi efter jobbet utan att fråga om det är okej först. Fråga även om de vill ha sakerna innan du tar med dessa, det blir nog jobbigt för dom att säga nej, nästan som att bli påtvingad sakerna. Fråga och acceptera ett nej direkt.

Jag är mamma till en 1årig pojke, blir kanske farmor i framtiden. Mitt barns farmor lever tyvärr inte längre och jag hann inte träffa henne många gånger innan hon gick bort. Jag kan ibland gråta efter jag träffat en farmor i lekparken med sitt barnbarn och saknar min svärmor så mycket! Hon hade varit en fantastisk farmor tror jag. Min mamma är lite som du beskriver dig i din text. Jag tycker det kan bli för intensivt, förnedrande när hon säger emot mig gällande vad mitt barn får/inte får osv. Gillar inte när andra kommer med råd jag inte frågat efter, känns som de inte litar på mitt omdöme. Mitt barn är glad och nöjd så det behövs liksom inte.

Pappans sida känner inte vårat barn lika väl som min sida av familjen. Dom hör inte av sig i samma utsträckning, farfar orkar inte ses så ofta och orkar bara kortare stunder. Jag hoppas verkligen att våran sons ev framtida fru/flickvän inte skärmar av mig. Jag ska respektera deras framtida regler kring deras barn. Prata med dom och beskriv hur du känner och att du känner dig ledsen, lyssna på vad dom svarar och gå inte till försvar. Ni kan förhoppningsvis mötas i något som känns bra för er alla. Är det en son de har fått så kommer hon bli farmor i framtiden, kanske. 

Fast du gör det bara på dina villkor. Skulle min mamma ha sagt till mig att hon ogillade min partner trots att det inte var - som du säger- något fel på honom hade jag fått lite taggarna utåt mot min mamma. Om hon dessutom tycker att det är min mans fel att vi inte ses nog mycket nu för tiden - ja då kommer det nog vara kört.

Din son har träffat den här tjejen och du har skjutit ner det kan man säga. Vad är det svärdottern ska göra? Du har visat att du inte gillar henne från början och nu tycker du inte direkt illa om henne men tycker att hon förstör. Du anklagar henne alltså för att du inte har en nära nog relation med ditt barnbarn och barn. Varför skulle hon anstränga sig för dig? Om inte DIN SON gör det varför ska hon göra det? Hon har en egen familj som tycker om henne och hennes barn. Klart hon väljer dem. Vill du ha en  relation till din son och hans barn måste du kanske börja just där. Med honom. Bygg upp din relation till honom och därigenom ditt barnbarn. Säg som det är. Jag upplever att det finns ett avstånd mellan oss. Jag skulle vilja träffa mitt barnbarn oftare. Vad behöver ni/vad kan jag göra för att det ska bli verklighet? Lyssna på svaren. Jag har en släkting som ofta klagar på hur lite vi förstår henne, hur lite vi ses och hon som är såååå snäll, såååå bra med barn, såååå omtänksam osv. Men jag känner inte att hon är så snäll eller omtänksam osv. Inte i handling och ord. Varför skulle jag träffas extra? Men hon undrar aldrig vad hon kan göra utan bara varför inte jag visar mer förståelse för hennes känslor typ. 

Börja med din son och säg rakt ut vad du önskar! Lyssna in svaren och ta det därifrån. Undvik att säga saker som att 
-svärdottern förstör=det är hennes fel (dock hennes barn så hennes vilja går före)
-han förtjänade bättre = hon är inte bra nog
-du är så snäll och bra och allt så varför gör de så här? två svar. Antingen är de störda eller så är du faktiskt en jobbig person i deras liv. 

..