Svärdottern förstör!

Jag är mamma till två vuxna pojkar, 21 och 26 år gamla. Jag upplevde en stor smärta när de flyttade hemifrån.

De flyttade dessutom väldigt långt bort till varsitt universitet. Det innebar förstås att vi inte kunde träffas särskilt ofta vilket var en stor sorg för mig.

Så jag kan nog sätta mig in lite i hur du känner. Det gör ontnär barnen blir stora och inte behöver en längre. Åtminstone inte på samma sätt.

Det var jättesvårt för mig i början, jag ville ringa flera gånger om dagen för att höra så att allt var bra. Det gjorde jag naturligtvis inte, i så fall hade de nog spärrat mitt nummer.

Nej, jag fick helt enkelt inse att mina små pojkar nu var vuxna män och att jag uppenbarligen lyckats fostra dem till dugliga och kapabla individer. Något jag kunde vara stolt över. Tänk så hemskt om det varit tvärtom, om jag misslyckats så illa att de inte kunde klara vardagen utan mig.

Men att mina söner inte behöver mig på samma sätt som förr betyder ju inte att de inte behöver mig alls.

Vi har en varm och nära relation och pratar i telefon minst ett par gånger i veckan. De ringer ibland för att be om praktiska råd angående det ena eller andra. Och jag ber dem om råd när det gäller sådant de kan bättre än jag.

Den äldsta ska nu flytta ihop med sin flickvän. Det är första gången han blir sambo och jag tror att det kommer gå jättebra. Jag och lillebror ska hjälpa dem att flytta nästa helg.

Varken sonen eller flickvännen har en inredningssmak som passar mig men det ska ju inte passa mig, det ska passa dem. Jag kan väl ha en och annan åsikt när det gäller mina söners val i livet men det skulle inte falla mig in att komma med råd om de inte bett mig om det.

När det gäller flickvänner har båda mina söner utmärkt smak i mina ögon men även om jag inte tyckte det skulle jag aldrig gå över gränsen och säga det högt till någon.

Jag förstår att du har det jobbigt men du måste inse att problemet ligger hos dig och ingen annan. Först när du insett det kan det bli någon förändring.