Seven Costanza skrev 2012-03-17 22:00:32 följande:
Såg nu att "anonym - sjukskriven mamma" inte pluggar för att hon väntar på att komma in på sin drömutbildning.
Men allvarligt - kom inte och klaga på politikerna, "moderatsvin" bla bla bla för att du inte får bidrag när du själv mycket väl hade kunnat ta CSN och ha blivit t ex färdig sjuksköterska på dessa tre åren när du bara dragit runt och gnällt på att du inte kommer in på din drömutbildning. Snacka om bortskämd! Det är enbart ditt eget fel att du inte har det ett dugg bättre än för tre år sedan för att du inte tog chansen att börja på en utbildning du kom in på. Om du nu prompt ska ha ditt drömyrke så är det ju ett VAL du gör att vänta på det och då ska du inte klaga. Du kunde haft ett helt okej jobb nu och tjänat 35 000 i månaden som bemanningssjuksköterska men istället väljer du att klaga på soc för att du inte får hjälp av dem för att du är sambo. Nä, skärp dig och sluta skyll ifrån dig.
Men om man inte vill dra på sig CSN-lån för en utbildning man inte vill vara på, är det då inte bättre att vänta och se om man kommer in? Jag vill inte bli läkare och jag vill inte bli sjuksköterska. För mig är det fel, lika fel som att bli busschaufför, jobba på dagis och liknande. Jag vet vad jag vill bli och jag väntar hellre på det.
Eller, får ett jobb så länge som jag väntar, men det går ju inte heller, för nu är dom från Saab arbetslösa, och de går före (och vilka var det som vägrade att hjälpa dem, regeringen. Och så såldes även detta företag till Kina, precis som Volvo pv, som också dom gick före i kön.)
Dessutom så har även jag en annan urvalsgrupp än vanliga gymnasieskolor, jag pluggade på folkhögskola och det är ett annat urval. Fick skitbetyg på gymnasiet, men jobbade upp 3 års gymnasietid på ett år på folkhögskola. Så när det är någonting jag verkligen vill så är jag högpresterande, men jag tänker inte gå en utbildning på 3-4 år som jag inte vill jobba med i 20-30 år framöver.
Uppenbarligen så har inte du levt det liv jag har levt och det är jag glad för, men om man har överlevt 10 års fysisk och psykisk misshandel, svält, fattigdom, våldtäkt, en alkoholiserad pappa och en psykiskt sjuk mamma så anser jag att jag någon gång i mitt jävla miserabla liv ska få ett break och lyckas, och få göra något som jag vill. Då anser jag att lite hjälp hade vart värdefullt. Men nu lever jag fortfarande som en parasit (förutom att jag inte har rätt till någonting, varken a-kassa, alfa eller socialbidrag.)
Men du kanske inte har varit förälder åt dina egna föräldrar, även åt dina syskon? Eller proppa i sig mat i skolan och även stjäla med sig hem för att dina syskon ska få äta? Eller att gå i trasiga skor och kläder och bli mobbad hela din skolgång, och inte vara värd mer än vatten? Första gången jag var hos frisör var jag 20, jag var även aldrig hos tandläkaren (min mamma var/är rädd för dem och då fick inte vi gå.)
Så innan du dömer en annan människa, tänk igenom vad du skriver för fan, du vet tydligen inte vad som händer i dagens Sverige, varje dag. När din mamma är fattig, din pappa misshandlar dig, när du är rädd att din mamma pga psykiska problem är kapabel att döda dig varje dag, då är det väldigt lätt att ge upp, men det har inte jag.
SÅ var glad över att du inte har levt mitt liv, för det önskar jag ingen.
