Alla ni som säger att det är oacceptabelt att skaffa barn om man bryr sig om vilket kön det har: Men ni tycker tydligen att det går hur bra som helst att skaffa barn när man lider av grava empatistörningar? Vilket ni ju verkar göra. Ni försöker inte ens se TS sida, eller förstå hennes ångest. Ni bara hittar på en massa känslor, som att hon skulle vilja ha en flicka för att man inte kan kamma håret på en pojke. (NÄR har TS skrivit att detta är anledningen?) Herregud, människor. Vad är det för fel på er?
Sen gör ni ju en gigantisk tankevurpa också: TS ska inte ha barn, enligt er, men samtidigt protesterar ni mot att hon vill göra abort? TÄNK LITE. Om hon inte gör abort blir det ett barn. Är det då väldigt bra för självförtroendet att ha fått höra att man är en olämplig mor, redan innan ungen kommit till världen? Blir man en bättre mamma av det?
...och om hon gör abort är det ju strunt samma, då finns inget barn som blir lidande längre. Varför ska ni lägga er i hennes beslut? Hade ni velat om någon annan satt och kom med en massa åsikter om vad ni skulle göra med era graviditeter?
TS: Jag har själv alltid tänkt att jag inte skulle vilja ha en flicka, eftersom jag själv hatat att vara kvinna under hela mitt liv; dels på grund av övergrepp som fått mig att känna mig svag, dels på grund av att samhället ser ut...jag upplever att mitt liv begränsas på grund av min könstillhörighet och jag önskar att jag fötts som man istället. Alltså skulle jag inte vilja utsätta någon annan för det helvete som det innebär att vara "hona". I och för sig har ju detta gjort att jag inte heller velat ha barn, så problemet har liksom...löst sig av sig självt. 
Lycka till TS, jag är säker på att du kommer att älska ditt barn oavsett vilket kön det har. Alla är nog lite oroliga inför sitt första barn, ingen vet ju i förväg hur det kommer att bli.
