Jag vill ABSOLUT inte göra detta till en ilsken tråd, jag har bara helt själv och alldeles ur egna ögon konstaterat att ju yngre man är, desto vanligare verkar det vara att flaskmata sitt barn och inte amma. Finns det någon förklaring till detta? Eller är det bara en lång rad slumper?
Ammar man inte så gör man inte o behöver inte redovisa varför.
Hej, har bara läst ts och skummat igenom lite. Tänkte att det kanske kunde vara så att de unga mammorna, som kanske har sitt första barn syns mer ute än äldre mammor med fler barn, de äldre mammorna kanske har svårt att bara komma ut och sitta och fika eller så...
Sen kanske fler väljer att flaskmata offentligt och ta amningen när man är hemma. Det tror jag faktiskt är vanligare hos yngre mammor, medan äldre mammor (eller kanske normalgamla;) mammor, medelåldern för en föstföderska ligger väl på 28 år om jag inte minns fel) struntar i vad folk tycker om att amma offentligt och därmed ammar på fik, restauranger och parkbänkar.
Jag ammade min son tills han var 3 månader men började sedan med ersättning och har aldrig varit lyckligare!
För mig var amningen hemsk! Jag gick aldrig ut, ville inte ha besök osv. Jag fick ångest varje gång han var hungrig, dessutom ville han äta varannan timma och ibland oftare.
Jag hatade att amma offentligt eftersom jag visade hela bröstet inför folk (har inget emot att andra gör det), kände mig inte alls bekväm i det. Jag använde amningsnapp eftersom att han inte tog bröstet annars, då fick jag först kämpa med att ha honom liggandes vid bröstet medan jag satte din den, oftast viftade han bort den så jag fick "börja om från början". När jag väl fått dit nappen så fortsatte "fighten", han viftade på armar och ben, släppte bröstet och blev sur. Så höll det på hela tiden! Jag orkade inte!
När vi var till BVC för 3-månaders vaccin så frågade min barnmorska om amningen gick bra, sa för första gången hur jag kände och hon sa att jag absolut inte ska amma om jag känner så. Till slut tog jag beslutet att bara amma honom på mornar och nätter, bara då amningen fungerade utmärkt och det var (är) en mysig stund.
Med nästa barn kommer jag försöka amma, helst utan amningsnapp då.
Det var min berättelse och jag skäms inte alls för det. Folk får tycka vad dom vill om mitt beslut, men det har fungerat bra för oss. Jag är ingen ledsen mamma som inte vågar gå utanför dörren, nu umgås jag med folk och matar glatt min son med ersättning, alla mår bra! 
Bara jag som ger ersättning i min umgängeskrets (8 stycken) och alla är mellan 20-23 år.
Ska man inte vara glad så länge ett barn får i sig det den behöver ?
Sen ska man väl lämna denna tråd då man blir bara anmäld !
Jag helammade i en månad ungefär, då gick jag över till delamning. dvs jag ammade bara på natten. Efter kanske 2 månader till slutade jag amma helt. Jag kände mig aldrig bekväm med det. Allt funkade som det skulle men jag blev oerhört låst då jag inte kunde tänka mig att amma bland några andra människor öht. Inte ens vid min sambo just för att det kändes så fruktanskvärt obekvämt. Kändes riktigt skönt att ge ersätting.
Hade inte tillräckligt med bröstmjölk, dottern blev inte mätt! Var tvungen att sluta amma helt och bara ge flaska...men jag VILLE gärna amma henne. kändes som ett misslyckande att inte KUNNA